Solvariationer förklarar temperatursvängningar

150109-Solfläckar-Humlum
Illustration: Ole Humlum, www.climate4you

VK-Logga

2015-01-09

Åtskilliga klimatforskare menar, i opposition mot FN:s klimatpanel, att det kan finnas olika naturliga förklaringar till varför temperaturen ökat i världen sedan mitten av 1800-talet. Solvariationer är en minst lika trolig förklaring till de senaste hundra årens måttliga temperaturuppgång som ökningen av koldioxidhalten.

Det menar C-G. Ribbing, professor emeritus fasta tillståndets fysik, Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet.

Vad styr klimatet? Ett första svar på frågan är uppenbart. Solstrålningen är jordens primära energikälla, och därmed huvudorsaken till vårt klimat. Temperaturen kontrolleras också av atmosfären, vars växthuseffekt bromsar avkylningen.

Av dagens klimatvetenskap, eller i varje fall i dess avspegling i medierna, framstår det som om koldioxid, styr jordens klimat. Sammanfattningarna från FN:s klimatpanel, IPCC, har angivit luftens ökande koldioxidhalt som huvudorsaken till jordens klimatförändring sedan slutet av 1800-talet. Eftersom industrialiseringen inneburit en stark ökning av fossilförbrukningen har man till och med preciserat att det är just koldioxid från fossilanvändningen som ökat medeltemperaturen cirka 0,8 grader Celsius.

IPCC: s utgångspunkt är att fram till cirka 1850 var klimatet styrt av naturliga processer. Avvikelser från detta kallas anomalier, och det är för anomalierna som man presenterar orsaker. Det är ett återkommande påstående att den mycket måttliga temperaturökningen sedan 1870, inte kan ha orsakats av naturliga processer.

Mot bakgrund av att jordens klimat förändrats mer under tidigare perioder, från istider till den medeltida värmeperioden, är det orimligt. Dagens ökning skulle kunna förklaras som en naturlig återhämtning efter köldperioden – ”lilla istiden” – den är varken stor eller dramatisk i ett geologiskt perspektiv.

IPCC: s påstående kräver kunskap om alla de naturliga faktorerna och deras inverkan på jordens temperatur. En sådan kunskap finns inte. IPCC erkänner till exempel att molnbildningen är dåligt känd. En minskning av molnmängden med två procent, skulle vara tillräckligt för att förklara hela temperaturökningen sedan 1870-talet.

Åtskilliga klimatforskare har, i opposition mot IPCC, föreslagit olika naturliga förklaringar till varför temperaturen ökat. En av dessa är att solen inte bara är den grundläggande förutsättningen för vårt klimat, utan också förklaringen till ”anomalierna”.

Tanken är ingen nyhet. Solfläckar har observerats sedan mer än 300 år, och man har noterat ett samband mellan solfläcksintensitet och klimat. Detta berördes i en debattartikel 4/11 i VK. Figuren ovan visar att den globala medeltemperaturen är högre när flera solfläckar observeras. De gula och röda kurvytorna visar solfläcksvariationen och de blåa den globala medeltemperaturen enligt databasen HadCrut4.

Korrelationen mellan antalet solfläckar och solinstrålningen är tydlig, betydligt starkare än korrelationen mellan koldioxidhalt och global medeltemperatur. Korrelation bevisar emellertid inte ett orsakssamband. IPCC har genomgående avvisat att den globala temperaturökningen styrs av solfläckarnas variation. Detta trots att man med satellitmätningar funnit att den totala solinstrålningen vid toppen av atmosfären (TSI) är högre när det är flera solfläckar.

Man säger att denna TSI-variation är för liten för att påverka jordens klimat. Sedan 1971 har dock 232 granskade vetenskapliga publikationer ifrågasatt IPCC: s påstående att solens inverkan är obetydlig. Detta enligt bibliografin ”Popular Technology Net”. Diskussionen handlar både om antalet solfläckar under tidigare århundraden, uppskattningen av TSI innan satellitmätningarna inleddes 1979, och andra solrelaterade mekanismer.

Förutom det omstridda direkta sambandet finns möjligheten till ett indirekt samband. Med hjälp av spektroskopiska mätningar har man konstaterat att den ultravioletta delen av solstrålningen, som endast är en liten del av TSI, varierar betydligt mer än den vid andra våglängder. Denna strålning absorberas högt upp i atmosfären och bildar då ozon. Varierande halt av växthusgasen ozon kan ha en betydande klimatpåverkan. Solens periodiska variation, som ger en obetydlig ändring av det totala TSI-värdet, skulle alltså via ozonhalten kunna påverka den globala temperaturen.

Solfläckarna sänder ut starka magnetfält från solytan. För 20 år sedan föreslogs en magnetisk mekanism av Svensmark och medarbetare. Det magnetiska flödet adderas till jordens magnetfält, vilket styr bort den kosmiska strålningens laddade partiklar. Strålningen joniserar partiklar i atmosfären, så att de blir kondensationskärnor för vattenånga och därmed ökar molnbildningen.

Forskningen visar att nettoeffekten av moln är kylande. Det innebär att många solfläckar ger färre moln och större soluppvärmning. Färre solfläckar ger omvänt ett kallare klimat. Svensmarks förslag har testats genom simulering med testkammare både i Köpenhamn och i något större skala vid CERN. I båda fallen har kondensation observerats, men detaljerna återstår att bekräfta. I de två senaste IPCC-rapporterna nämns Svensmarks hypotes, men den avvisas utan tydlig motivering.

Sammanfattningsvis finns det minst två kompletterande mekanismer som kan förstärka den direkta inverkan av solfläckar på TSI. Båda kan vara verksamma, men det kan ännu inte säkert påstås att de dominerat klimatutvecklingen.

Det vore att göra samma misstag som IPCC. Däremot kan sägas att solvariationer är en minst lika trolig förklaring till de senaste hundra årens måttliga temperaturuppgång som ökningen av koldioxidhalten. IPCC:s påstående att det är 95 procent säkert att den antropogena koldioxiden har orsakat minst hälften av temperaturökningen är grundlöst. De 95 procenten härstammar från användningen av instabila, overifierade räknemodeller. Det är en verbal etikett som saknar stöd i relevanta vetenskapliga resultat.

C-G. Ribbing

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

One thought on “Solvariationer förklarar temperatursvängningar

  1. Till saken hör att koldioxiden kan vibrera med naturliga egenfrekvenser och därvid absorbera våglängderna 15 och 4,3 µ ur värmestrålningen från jordytan Molekylen och dess elektriska tyngdpunkter börjar då vibrera och när laddningar vibrerar sänder de genast ut elektromagnetisk strålning, som matar in fotoner i EM-fältet. Därför sänder moleylen omedelbart ut den upptagna energin innan den hinner stöta mot andra molekyler i omgivningen, som då inte heller värms upp. Eftersom molekylen roterar kommer i genomsnitt 50 % att återbördas till jordytan, som därvid får tillbaka en del av sin utstrålning och följaktligen inte heller värms upp. Samma mekanism förekommer även hos andra så kallade “växthusgaser”och begreppet växthusgas har därför ingen täckning i verkligheten, vilket styrks av att temperaturen inte ökar utan snarare minskat sedan 18 år med kraftiga utsläpp av koldioxid.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *