Laestadius, ödesfrågan, elefanten och SvD

151010-Laestadius

Staffan Laestadius är professor emeritus i industriell omvandling (KTH), ordförande i tankesmedjan Global Utmanings klimatråd samt medlem i regeringens framtidskommission för grön omställning och konkurrenskraft. Han har givit ut boken “Klimatet och välfärden – mot en ny svensk modell”.

Han har varit en flitig debattör i klimatfrågan och fick in en artikel i SvD Kultur:

SvD-Logga

2015-09-29

Kulturen sviker i mänsklighetens ödesfråga

Han inleder så här:

Det står en elefant i modernitetens vardagsrum. Vi talar inte om den och agerar som om den inte finns.

Och avslutar så här:

Men är det orimligt att begära att kulturens arbetare och uttolkare ägnar sig åt denna vår tids största ödesfråga?

Dagen efter sände jag in nedanstående replik:

+ – + – + – +

Laestadius har missat faktakollen
Elefanten heter datorsimuleringar

Självklart skall kulturens arbetare och uttolkare kunna ägna sig åt vår tids största ödesfråga, så som Staffan Laestadius begär 29/9. Men det gäller att se vad hans elefant heter?

Varje forskares första plikt är att kritiskt granska de fakta en framställning bygger på. Laestadius påstår att utsläppen av växthusgaser, främst koldioxid, sannolikt leder till katastrofer inom några decennier eller i slutet av seklet. Det gäller framtiden. Vad vet han om den?

Han har utgått från den hypotes som FN:s klimatpanel IPCC lanserade för 25 år sedan. Den har han inte granskat tillräckligt. Därför måste vi göra det här.

Enligt denna hypotes värmer mer koldioxid atmosfären marginellt. Så litet att det inte oroar, men IPCC antar att det får mer vattenånga att avdunsta från haven och den har mångfalt större effekt. Det skulle öka uppvärmningen och därmed avdunstningen igen, varv efter varv, så att vattenångan genom så kallad återkoppling skulle orsaka en okontrollerad uppvärmning, som skulle bli katastrofal.

Notera att katastrofen vilar på en osäker hypotes, ett antagande och tre spekulativa ”skulle” ovanpå varandra, det vill säga osäkerhet i femte potens.

IPCC hänvisade 2009 till stöd för sin hypotes av 97 procents majoritet bland ”klimatforskarna” enligt en studie vid Illinois University. Denna omfattade 10.257 tillfrågade, varav 75 svarade ”rätt”. Det blir 7 promille, googla ”fusk i klimatdebatten”.

Däremot har över 30.000 forskare i USA skriftligt protesterat mot hypotesen.

Under sina 25 år har IPCC noterat ständigt ökande utsläpp av koldioxid och gång på gång larmat om katastrofer som inte inträffat.

Polarhavens isar smälter inte bort, isbjörnarna mår bra. Orkaner, tyfoner och tromber är färre än på 90-talet. Extrema oväder kan inte knytas till halten koldioxid. Haven stiger inte oroande, fler söderhavsöar växer än krymper, googla ”rena klimatfakta”.

IPCC anger trekvarts grads ökning för tiden 1880 – 1997. Den processen kan delvis ses som en naturlig återhämtning efter Lilla Istiden dessförinnan. Temperaturen både steg och sjönk, medan halten koldioxid oavbrutet steg. Det visar klart att koldioxid inte kan vara klimatets dominerande drivkraft såsom IPCC hävdar.

Processen har varit välgörande. Koldioxid är växternas viktigaste näring. Något högre temperatur och mer koldioxid i luften gynnar växterna, som behöver ”andas” mindre luft och därmed förlorar mindre vatten. De klarar torka bättre och vandrar in i öknarna. Dessa har minskat, inte vuxit som IPCC sagt.

FAO noterar 20 procent ökade skördar av spannmål det senaste decenniet, googla ”välgörande FAO”. Det har betytt billigare mat, som räddat hundratals miljoner människor från fattigdom och svält.

Uppvärmningen och utsläppen har varit nyttiga för hela mänskligheten.

Utifrån sin hypotes har IPCC gjort ett hundratal datorsimuleringar, som visat ständigt ökande global temperatur. Men nu har det inte blivit varmare på snart 19 år. Simuleringarna har slagit allt mer fel – konstaterat av samtliga fem institut som följer utvecklingen.

Det är på dessa simuleringar av klimatet år 2100, som Laestadius baserar sina påståenden. Han måste förklara varför han tror att spåmän som misslyckats med 19 år skall klara att spå 85 år. Notera att IPCC:s egen arbetsgrupp I på sidan 505 i sin rapport år 2001 klart uttalade att klimatet är kaosartat och dess drivkrafter så ofullständigt kända, att simuleringar av framtida klimat är meningslösa.

IPCC har negligerat solforskningen, fast astronomen William Hershel redan 1801 rapporterade ett samband mellan klimatet och växlande solfläckscykler, googla ”solen jorden kallare”. Verkan av koldioxid är så liten att den inte säkert kunnat urskiljas i de naturliga växlingar som skett.

I flera rapporter år 2013 analyserade 18 svenska, norska och andra forskare Solens interaktion med Jorden och de övriga planeterna. Deras samfällda slutsats var att vi nu går mot en kall period, googla ”prp morner”.

Således: IPCC förutsäger en varmare framtid med simuleringar som har visat sig felaktiga. Mätningar av solens aktivitet och jämförelse med dess historiska uppträdande gör sannolikt att vi får några kalla decennier.

Elefanten heter datorsimuleringar. Ödesfrågan är den vetenskapens dekadens, som fått forskare att agera domedagsprofeter. Det är en värdig uppgift för kreativa kulturarbetare att illustrera den och göra den förståelig, eftersom vår civilisation vilar på framstegen av sund vetenskap.

Nätverket KLIMATSANS

Wibjörn Karlén, professor em. Naturgeografi, ledamot Kungl. Vetenskapsakademien, KVA
Tore Scherstén, professor em. ledamot KVA
Sture Åström, civ.ing., nätverkets sekreterare

+ – + – + – +

Två repliker infördes:

2015-10-01

Ekokritiken finns – i poesin

Björn Kohlström: frilansskribent och lyrikredaktör för Jönköpings-Posten.

2015-10-04

Poesi kan inte förändra samhället

Jonas Gren, poet, medlem i Klimatmagasinet Effekts redaktion och masterstuderande på Stockholm Resilience Center.

2015-10-07 Slutreplik av Laestadius

Kulturtystnaden om klimatet är ett demokratiproblem

Ingressen lyder:

Det är ett demokratiproblem att inte fler röster utanför klimatforskarnas skara gör sig hörda, skriver Staffan Laestadius i en slutreplik i debatten om kulturen och klimatet.

Laestadius skriver själv:

Kohlström och Gren argumenterar mot en text som inte skrivits – synbarligen störda över att någon från KTH trampar in i deras kultursfär.

Det är väldigt få röster, pennor och penslar som gör sig hörda utanför de klimatforskandes skara. Detta är ett demokratiproblem.

+ – + – + – +

Slutrepliken betydde alltså att vårt manus inte befanns lämpligt för trycksvärtan. Möjligen kan motiveringen vara densamma som jag fått från en annan kulturredaktion:

Ert manus handlar ju om klimatet. Det är naturvetenskap, som hör hemma på nyhetssidorna. Här debatterar vi kultur d.v.s. debatten om klimatet.

+ – + – + – +

Detta förlopp illustrerar ytterst väl:

CIVILISATIONENS VERKLIGA ÖDESFRÅGA

1. Laestadius fattar inte att det är han själv som är problemet. Med sin ställning som skattebetald forskare agerar han domedagsprofet. Det är ett uttryck för vetenskapens förfall, den vetenskap som skapat vår moderna civilisation.

2. Han kritiserar att alltför få ”gör sig hörda”, men låtsats inte om, att vi som har fakta om klimatet att meddela, inte får plats i den offentliga debatten. Media förkväver den information som gör resten av debatten meningslös.

3. Detta är i synnerlig hög grad ett demokratiproblem: Felinformerade väljare kan inte rösta rätt. Demokratin bygger på yttrandefrihet och allas rätt att bli hörda, vilket varit en självklarhet för medias uppgift i samhället. Men inte nu längre. . .

4. Även regeringen har låtit sig bli felinformerad, eller kanske beivrar den vilseledandet av väljarna. Rent skräckinjagande blir det, då regeringen som sina närmaste rådgivare väljer domedagsprofeter. Eller kanske politiska extremister.

(Alla domedagsprofeter tycks förutsätta att enda sättet att rädda världen är en New World Order i en Överstat med global fördelningspolitik, styrd av FN. Hur det skulle kunna skilja sig från sovjetisk planekonomi kan jag inte förklara.)

Sture Åström

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather