Faran över för Grönland

151214-Grönland-Glob

Angående RIFO seminariet om Grönlands bidrag till havsnivån

Den 10 december ordnade Sällskapet Riksdagsledamöter och Forskning (RIFO) ett
seminarium om ”Hur mycket kan havet smälta Grönlandsisen?”. Som föredragshållare hade två forskare från Stockholms universitet kallats: Professor Martin Jakobsson (maringeologi och geofysik) som studerat iskanten förändringar i nordvästra Grönland, och Docent Nina Kirchner (glaciologi) med specialisering på numeriska modeller.

Jakobsson höll ett alldeles utmärkt föredrag där han visade att de isar som går ut i havet varit under ett tillbakadragande stadium; i Diskobukten (sydvästra Grönland) sedan mitten på 1800-talet och i nordvästra Grönland åtminstone under de senaste 50-100 åren. Jacobsson framhöll mycket föredömligt att det ännu föreligger omfattande och centrala osäkerheter.

Kirchner stödde sig på IPCC’s havsyteberäkningar, och levererade nya numeriska värden för hur mycket Grönlandsisens avsmältning skulle kunna tänka sig kunna ändra havsytan till år 2100. Hennes olika beräkningsmodeller gav värden varierande mellan 4 och 66 cm.

Därmed hade vi information från en forskare som visste vad han talade om när det gäller
iskantens förändringar i Grönland, och en forskare som kan hantera numeriska modeller. Vad som saknades var förstås en information on havsytans rörelser och de processer som styr dessa från en specialist just på detta. Eftersom detta just är mitt centrala forskningsfält så fyllde jag i med adekvat information under efterföljande diskussion.

Perspektiv

Jacobsson visade vilka stora osäkerheter som vidlåder. Något som bör ställas i relation till de till synes bergfasta uppgifter som förekommer i media.

Kirchner visar en mycket stor spridning i sina modellberäkningar. Det kan dock vara av
intresse att hennes ”värsta scenario” anger en havsytestigning på maximalt 66 cm år 2100,
vilket är långt under de skräckscenarier som förekommer i massmedia.

Grönland är den stora ismassa som teoretiskt skulle kunna påverka havsytan på ett negativt sätt (andra isar är marginella, och Antarktis är snarare i ökning). Vad föredragshållarna inte gick in på var hur mycket Grönlandsisen dragit sig tillbaka under det ” postglaciala värmeoptimum” då temperaturen var 2.5 °C varmare än idag, och det är ju en central fråga.

Vidare tillkommer det faktum att solen är på väg in i ett nytt ”grand solar minimum” runt
2030-2040. Vid tidigare sådana minima hade vi kallare klimat (”små istider”) i mitten på
1400-talet, i slutet på 1600-talet och i början på 1800-talet. Allt talar därför att klimatet inte alls går rätlinjigt mot varmare, utan att vi runt 2030-2040 får en omfattande nerkyl-ning.

Vidare är det ju så att havsytan inte alls stiger på det sätt som IPCC hävdar – och här talar jag som specialist just på detta – utan under de senaste 50 åren bara har förändrats med värden som varierar mellan ±0,0 och 1,0 mm/år, vilket innebär negligerbara effekter för låga öar och kuster runtom i världen. Någon sentida ”acceleration” förekommer inte alls.

Så egentligen måste vi ”blåsa faran över”, och ägna oss åt verkliga problem (och de är många och allvarliga) i världen.

Nils-Axel Mörner
Havsytespecialist
Paleogeofysik & Geodynamik

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather