Klimatvariationernas naturliga drivkrafter har inte upphört

950-Hathaway

Praktiskt taget all energi på Jorden kommer från Solen, vars ”väder” bl.a. består av enorma solstormar, soleruptioner då plasma sprutas ut i rymden, samt solfläckar, där lokala magnetstormar hindrar utstrålningen, så att mörka områden bildas. Dessa har studerats sedan 1600-talet, då man fann att deras antal per månad varierade i cykler om c:a 11 år. Dessa har loggats och numrerats sedan 1750.

Vi befinner oss nu i cykel nr 24, se ovan. På Y-axeln noteras antalet fläckar för varje månad.

Redan 1801 konstaterade Wiliam Herschel att klimatförändringar samvarierade med solfläckarnas cykler. IPCC har dock negligerat forskningen om Solens varierande aktivitet. Så sent som 2009 förnekade dess ordförande Rajendra Pachauri att Solen hade någon märkbar inverkan på Jordens klimat.

Flera grupper av solforskare konstaterar nu att de senaste cyklerna upprepar mönstret från tidigt 1800-tal. Då inföll en period av kallt klimat. De menar att sannolikheten därför är hög för att det kommer att gälla även våra närmaste decennier.

+ – + – + – +

Kur-Logga

2016-02-07

Den forskning som lett fram till dagens klimatångest har ensidigt utgått från människans klimatpåverkan. Nu krävs en omstart med fri forskning som inte åsidosätter kunskaps-sökandet om de naturliga drivkrafternas inverkan.

Det var på 1980-talet som diskussionen om de globala miljöfrågorna tog fart. Efter en period av oro för sjunkande temperatur 1940 – 1976 tycktes den globala medeltemperaturen på nytt vara på uppåtgående, vilket bekymrade framförallt miljörörelsen.

Vid en konferens i österrikiska Villach 1985 lyckades meteorologen Bert Bolin, som var Olof Palmes vetenskaplige rådgivare, vinna stöd för en rapport som varnade för att växthus-effekten under första halvan av 2000-talet kunde leda till farlig global uppvärmning. Rapporten lämnades till FN och blev startskottet till bildandet av FNs klimatpanel, IPCC 1988.

Klimatpanelens uppgift blev ”att värdera den senaste vetenskapliga, tekniska och socioekonomiska litteraturen världen över som är av betydelse för att förstå risken med klimatförändring orsakad av mänskliga aktiviteter”. Att förutsättningslöst studera vad som påverkar variationer i klimatet, inklusive naturliga drivkrafter gavs ingen prioritet. Man utgick ifrån att växthuseffekten och de människoorsakade koldioxidutsläppen var den huvudsakliga orsaken till global uppvärmning. Detta är värt att hålla i minnet vid bedömning av IPCCs trovärdighet.

Riokonferensen 1992 blev avgörande för klimatfrågans ställning i världspolitiken. Bildandet av FNs klimatkonvention, UNFCCC fick stöd från flertalet av världens länder. FNs strävan efter den nya världsordningen – global utjämning och rättvisa – fick nu ett samlande gemensamt hot som berörde alla världens länder. Klimatvetenskapen i IPCCs regi förvandlades till pseudovetenskap, underordnad högre mål, d v s FNs strävan mot global omfördelning.

I öppningsanförandet vid Riokonferensen yttrade Maurice Strong följande: “We may get to the point where the only way of saving the world will be for industrialized civilization to collapse. Isn’t it our responsibility to bring this about?”

I November 2010 yttrade IPCCs officielle talesperson Ottmar Edenhofer: “One has to free oneself from the illusion that international climate policy is environmental policy. Instead, climate change policy is about how we redistribute de facto the world’s wealth”.

Alltsedan IPCC inledde sitt arbete har datamodeller av klimatet varit verktyget för bedömning av framtida klimat, ända fram till nästa sekelskifte. Miljarder dollar har satsats på att trimma modellerna till att med ökad koldioxidhalt visa förhöjda temperaturer. Men datamodeller duger inte till att göra klimatprognoser. 2007 övergick IPCC till att kalla dem för scenarier i stället för prognoser. Dessa scenarier har inte kunnat visa den utplaning av temperaturen som de facto pågått sedan 1997.

IPCC konstaterade också i sin tredje utvärdering, AR3 2001: “The climate system is a coupled non-linear chaotic system, and therefore the long-term prediction of future climate states is not possible”.

Tydligare kan det inte sägas; hypotesen att våra koldioxidutsläpp kommer att orsaka en katastrofal uppvärmning bevisas inte alls av datamodellerna.

Det så kallade 2-gradersmålet utgår från en vald startpunkt i förindustriell tid (1800-talets mitt), då den 400-åriga Lilla Istiden var över. En uppvärmning större än 2 grader anses få katastrofala följder. Väl att märka är, att användningen av fossila bränslen inte tog fart förrän vid 1900-talets mitt. Uppvärmningen före dess måste således ha haft andra orsaker än våra koldioxidutsläpp. Vilken verkan dessa utsläpp därefter haft är ifrågasatt. 2-gradersmålet blev formellt beslutad på mötet i Lima 2010, men det fanns forskare redan då, som ville sätta ribban vid 1,5 grader. Vid klimatkonferensen, COP21 i Paris, december 2015, höjdes ambitionsnivån till ett 1,5-gradersmål. Historien påminner oss dock om att jorden varit varmare förr.

Även om alla länder följer sina icke bindande intentioner ifråga om utsläpp, så förutspår klimatmodellerna en uppvärmning med 3 grader eller mer detta sekel. Men tittar man på observerade fakta finner man att temperaturkurvan sedan arton år är praktiskt taget horisontell.
Med 85 år kvar till 2100 skulle temperaturen behöva öka med 0,13 grader per decennium för att nå 2 grader år 2100. I rapporten Climate Policy Implications of the Hiatus in Global Warming (Klimatpolitiska konsekvenser av uppehållet i den globala uppvärmningen) skriver Ross McKitrick “Under hela perioden efter år 1900 är värmetrenden knappt 0,075 grader per decennium, eller 0,75 grader per sekel. Med denna hastighet skulle det krävas ungefär 267 år för att nå 2-gradersmålet”. Räknat på samma sätt skulle 1,5-gradersmålet ligga ca 200 år bort.

Omfattande energiomställningar för att minska koldioxidutsläppen är slöseri med resurser som bättre kunde användas till verkliga problem som t ex folkhälsa och utbildning i utvecklingsländer. De är också kontraproduktiva eftersom koldioxid ökar avkastningen för jordbruksprodukter.
Det överdrivna klimathotet har kunnat hållas vid liv på grund av den legitimitet som FN skänker. Det vetenskapliga underlaget för människans inblandning i ett förment klimathot är mycket svagt. I själva verket är osäkerheterna så stora att det enda vettiga är en omstart med förutsättningslös forskning som inte åsidosätter kunskapssökandet om de naturliga drivkrafternas inverkan. Kanske är människans roll försumbar i jämförelse.

Sigvard Eriksson

Ann Löfving-Henriksson

• Klimatet har blivit ca 0,9 grader varmare sedan förindustriell tid.
• Koldioxidhalten i atmosfären har samtidigt ökat drygt 30 procent.
• Båda dessa faktorer har gynnat växtligheten. Enl FAO har spannmålsskördarna ökat med drygt 40 procent från 1961 till 2010.
• En tredjedel av koldioxidökningen har skett under de senaste två decennierna då ingen signifikant temperaturökning skett.
• Klimatet har varit flera grader varmare under epoker då ingen fossilförbränning förekommit.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

One thought on “Klimatvariationernas naturliga drivkrafter har inte upphört

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *