Dr. Björn Peters analyserar energi- och miljöfrågor för det tyska arbetsgivarförbundet

Enligt beräkningar av självutnämnda experter i “Global Footprint Network” hade mänskligheten uttömt alla resurser tillgängliga för året den 1 augusti. Den dagen kallar de ”Earth OverShoot Day”. En organisation med det namnet sköter begreppets PR och stöds av WWF och det först nämnda nätverket, som svarar för beräkningarna.

The “Global Footprint Network” har 13 anställda. 8 styrelseledamöter och 24 ledamöter i deras rådgivande kommitté. Bland dess ledamöter finner man:

Ernst Ulrich von Weizsäcker, co-president i Rom-Klubben (som Anders Wijkman), tidigare ledamot för socialdemokraterna i Bundestag, brorson till förre Bundespresidenten Richard von Weizsäcker.

Karl-Henrik Robèrt, svensk läkare som grundade Det Naturliga Steget på 80-talet, ett konsultföretag, som konkursade 2017. Verksamheten fortsattes i ett nytt bolag, vars ledning Robèrt emellertid inte vill bli förknippad med.

Jørgen Randers, professor i Oslo, som föreslagit att vi skall pausa demokratin.

Eric Garcetti, Mayor, Los Angeles

Man har utarbetat modeller, som mäter the ”Ecological Footprint” av olika verksamheter mot  deras ”Biocapacity”, en bedömning av naturens förmåga att återskapa använda resurser och absorbera erhållet avfall.

Jag önskade se en kritisk analys av beräkningarna och fann en sådan av dr. Björn Peters i en kolumn för det tyska arbetsgivarförbundet.

S. Å.

+ – + – + – +

Inte allt är fel, men väsentliga sammanhang behandlas inte. Vi slår vad om att även om 100 eller 1000 år kommer mänskligheten fortfarande att ha tillräckligt med resurser tillgängliga.

Katastrofvarningar tas ofta upp av pressen när det gäller att visa mänsklig inblandning i naturen. I Mexikanska Golfen har till exempel en verklig zon av död bildats där kemisk kontaminering har utplånat allt liv. Orsaken är förmodligen en övergödning av nitrater i havet. Det leder först till en algblomning och sedan efter algernas död till en förbrukning av allt syre i havsvattnet.

Lika problematiskt betraktas minskande biodiversitet. Även om akuta rapporter som WWF:s påstående att klimatförändringar hotar hälften av alla arter är alltför överdrivna, vilket även IPCC erkänner, hotar vår livsstil många arters överlevnad.

Konsumtionen av naturens råvaror är dock inte ett dominerande problem. Frågan “Hur länge räcker oljan?” har besvarats med fler och fler år i 50 års tid. Man har alltid hittat mer olja än vad prognosmakarna kunnat föreställa sig.

Något liknande gäller för frågan: “Hur mäter man tillgången på råvaror?” Då används ofta begreppet ”resurser” efter Rom-Klubbens föredöme, men vi anser       det begreppet alltför luddigt. “Resurs” är inte en statisk term. Den måste delas upp i tre delar, som bör noggrant hållas isär. En naturresurs är en teknisk resurs bara när tekniken är tillgänglig för att utnyttja den. Vind är en naturlig teknisk resurs, när en väderkvarn kan hämta energi från den förbi strömmande luften. Men för att en teknisk resurs ska användas måste den också vara ekonomisk.

Endast ekonomiska resurser behandlas i studierna. Men avgränsningen av vad som utgör en ekonomisk resurs är i själva verket mycket dynamisk och beror i synnerhet på den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Som en tydlig indikation på systematiska fel i beräkningarna är antagandet att råvarorna blir dyrare med tiden. Men, justerat för inflation, är de flesta råvaror i genomsnitt inte dyrare än för fyrtio år sedan på grund av  kraftigt ökad produktion (råolja, guld, vete och koppar). Om de verkligen vore nära upphällningen, så som ofta felaktigt rapporterats, skulle de sedan länge ha tagit slut eller åtminstone blivit så knappa att deras priser skulle ha exploderat. Detta tankefel har institutioner som Rom-Klubben och the “Global Footprint Network” ständigt upprepat sedan den berömda boken av Thomas Malthus om överbefolkning kom år 1798.  Argumentationen är ungefär så här:

1. Om mer produceras kommer fler resurser att behövas.
2. Om fler resurser behövs, binder detta kapital för sin anskaffning, vilket då minskar på andra håll.
3. Detta minskar produktiviteten per capita så att medel för miljöskydd saknas. Det blir också mindre pengar tillgängliga för investeringar i jordbruket.
4. Livsmedelsproduktionen minskar och mindre pengar kan spenderas på hälsa och sociala tjänster.
5. Detta sänker levnadsvillkoren så att befolkningen minskar. Det leder till ekonomisk kollaps.

Även om denna argumentation självsäkert hävdas av framstående forskare i hållbarhet, så är det mesta helt fel.

För det första får vi betrakta råvarorna som en delmängd av naturresurserna. Ytterligare tillväxt kräver inte nödvändigtvis mer råvaror – i utvecklade ekonomier har den ekonomiska tillväxten i årtionden skett i form av tjänster. Ny tillväxt kräver inte nya råvaror. I Tyskland har till exempel efterfrågan på energi minskat långsamt sedan omkring 1980 (källa: IEA Electricity Information), trots att bruttonationalprodukten har mångfaldigats. Nya produktionsmetoder utvecklas ständigt som använder råvaror mer och mer effektivt.

För det andra visar priset på råvarorna hur knappa de är. Om allt fler människor lyfts ur armod, som under boomen 2000 till 2012, så att de får råd med hus, möbler, cyklar och bilar, stiger förstås råvarupriserna, men det utlöser reaktioner bland leverantörerna så att kapaciteten ökas. Då stiger utbudet, knappheten upphör och priserna sjunker tillbaka. Hållbarhetsforskarnas betraktelse är alltför statisk. Sedan urminnes tider har råvarumarknaderna utvecklats cykliskt.

För det tredje och fjärde har det aldrig funnits några perioder med minskad produktivitet, fallande miljöstandarder eller fallande investeringar i jordbruket förutom under externa kriser. Att hävda detta är helt enkelt falsk historieskrivning. Avkastningen per hektar har ständigt ökat i Tyskland och runt om i världen bl.a. tack vare olika tekniska genombrott i markberedningen. Detta har skett även de senaste decennierna, fast klimatförändringarna skulle ha lett till raka motsatsen. Istället upplever mänskligheten för närvarande en extremt långvarig boom. Den genomsnittliga livslängden ökar globalt, allt fler lyfts från extrem fattigdom till medelklass. Sociala normer höjs över hela världen.

När välståndet ökar, stiger också människors krav på en intakt miljö.

Bara så kan man förklara varför Kina satsar så stort på elektromobilitet – inte konstigt med dess extrema luftföroreningar i städerna. Medborgarna är inte längre nöjda utan går upp på barrikaderna med krav på bättre miljö.

I ett högt utvecklat samhälle som Tyskland talar lobbyister och media om tusentals döda på grund av den förment höga luftföroreningen av stoft, trots att bevis därför saknas. Det talar för en stark korrelation mellan levnadsstandard och miljömedvetande.

Låt oss komma tillbaka till naturresurser. Miljöorganisationerna klagar på att råvarupriset inte inkluderar alla externa kostnader. Detta är i princip riktigt, och i synnerhet i fattiga länder kan gruvbrytning ske under ett enormt överutnyttjande av naturen. Men detta händer speciellt där korrupta regeringar ser till företagens intressen snarare än befolkningens intressen. I mer utvecklade politiska system antas höga standarder på miljöskydd, vilket varje bostadsbyggare i Tyskland kan vittna om. I det långa loppet kommer befolkningen runt Mexikanska golfen inte att acceptera ett förorenat hav. De kommer att se till att övergödningen av mark och vatten med nitrater minskar igen.

Och så finns det några avgjort positiva nyheter som ofta ignoreras. Således växer biomassan, mätt som den andel av jordytan, som täcks av grön vegetation. Stadscentra runt om i världen utgör undantag. Forskarna har visat att den ökade halten CO2 i luften gör att växterna klarar torka bättre och kan växa i torra områden. Så blir Jorden grönare och skördarna större.

Den observerade effekten av klimatförändringarna på den biologiska mångfalden har hittills varit låg eller omätbar enligt IPCC (AR5, WG II, del A, sid 44ff, sid. 67 och sid. 275).

Der Spiegel kommenterade detta (nummer 13/2014):

IPCC erkänner att det hittills inte finns några bevis för att klimatförändringarna lett till utrotning av ens en enda art. Möjligen kan klimatförändringarna ha spelat en roll i försvinnandet av vissa amfibier, sötvattenfisk och blötdjur.

Visserligen finns det hotfulla indikationer på att klimatzoner verkar kunna röra sig snabbare än vad vissa arter hinner med. Men för de flesta arter saknas grundläggande data, säger zoologen Ragnar Kinzelbach vid universitetet i Rostock. Prognoser om hur klimatet skulle påverka dem är därför knappast möjliga. Klimatet, fruktar ekologen, blir ett fikonblad för inaktivitet i mer pressande frågor: “Monokulturer, övergödning eller jordförstöring förintar fler arter än vad flera graders temperaturförhöjning skulle kunna göra”.

Slutsats:

Sammantaget har mänskligheten nått “toppen” på många sätt, vilket är goda nyheter och inte dåliga nyheter. I västerländska samhällen minskar konsumtionen av kött. Oljeförbrukningen, och kanske snart även utsläppen av CO2 kommer snart att nå sitt maximum, men därefter minska på grund av tekniska framsteg och förändringar av folks beteenden. För övrigt var människans ekologiska ”footprint” aldrig större än vid tiden som jägare och samlare – behovet av land per capita mätte många kvadratkilometer för dessa tidiga kulturer. Sedan dess har den areal, som behövs för att mata en människa, stadigt sjunkit tack vare bättre och bättre jordbruksmetoder.

Sådan dynamisk utveckling beror på vår innovativa förmåga och tekniska framsteg. Men sådana dynamiska processer betraktas inte av forskarna i hållbarhet eller av domedagspredikanter. Många av dessa lever fortfarande i traditionen av undergångs-scenarier från Thomas Malthus och Dennis Meadows. Som visats används den nya tekniken inte bara för ökad produktivitet på bekostnad av naturen, utan hjälper till att ständigt leva i bättre harmoni med naturen och dess begränsningar. Tekniken är därför inte bara orsak till ekologiska problem, utan framför allt deras lösning.

I det här ljuset borde vi verkligen ta “Earth OverShoot Day” på allvar, men främst för en ändamålsenlig problemanalys och sedan rikta våra åtgärder mot en gradvis minskning av de miljöskador våra handlingar orsakar  och då börja med de största problemen. Om vi lyckas med det, kommer vi att alltid ha tillräckligt med resurser till vårt förfogande för ökat välstånd åt flera människor, som kan leva längre och njuta av en högre livskvalitet i en stadigt bättre miljö.

Den viktigaste resursen för detta är människans uppfinningsförmåga ˗ och den är oändlig.

Dr. Björn Peters

+ – + – + – +

 

 

 

by