Barbara Tuchmans bok är en av dem som jag tagit djupast intryck av.

Hon beskriver hur grupptänkandet bland de styrande gjort dem oförmögna att fatta vettiga beslut. Det har gällt genom hela historien. Hon tar exempel från Troja, påvarnas förlust av halva kristendomen, Englands förlust av kolonierna i Amerika och Vietnamkriget. Vid alla tillfällen negligerades viktig information och varningar utifrån.

Axel Oxenstierna: Vet du icke min son med huru ringa förstånd världen styres?

SÅ

Evert Andersson har aktualiserat detta tidlösa tema i ett debattmanus, som dock inte kommit i tryck. Ännu?

+ – + – + – +

Grupptänkandet kring klimatet

FN har i en enkät frågat cirka åtta miljoner människor hur de rankar olika problem mänskligheten står inför. Klimatet kom på sista, alltså sextonde, plats i listan. Svenskarna var de som svarade “mest rätt”. Tyder det på att vi får bättre och allsidigare information än alla andra?

Klimatfrågan sköljer över oss som en lavin. Inga sansade inslag eller fakta som talar emot förekommer i nyhetsflödet. Trots att det finns gott om tunga vetenskapliga fakta, som talar emot “den godkända sanningen”. Att välja bort olämpliga inslag är självcensur. Det är märkligt i en demokrati, som hyllar sig själv för pressfriheten och yttrandefriheten. Finns det orsaker?

Klimatförändringarna sitter i ryggmärgen på det officiella Sverige.

Johan Grant, leg. psykolog, fil. dr. och VD för Organisationspsykologerna har skrivit tänkvärt om grupptänkande. Fenomenet har studerats flitigt och har vållat många organisatoriska haverier, där en grupp högst kompetenta individer förvandlats till idioter.

Grupptänkande handlar om hur konformitet, prestige, frånvaro av kritiskt tänkande och en känsla av moralisk upphöjdhet, skapar en osund ledningskultur, som urholkar omdömet hos ledningen genom att skapa en konfliktundvikande tysthetskultur, där människor slutar säga som det är och göra som de säger. Ovilja att inse vad det handlar om är största hindret för att ta itu med saken.

Det är slående så väl beskrivningen passar in på klimatfrågan. IPCC:s rapporter sammanfattas i en Summary for Policy Makers. Denna är politiskt nattmanglad till allas belåtenhet och rensade från alla tvivel, som faktiskt finns i de vetenskapliga arbetsgruppernas underliggande material.

Den innehåller också alltid en kommunikationsplan med instruktioner hur alla ska indoktrineras från förskolan via hela utbildningssystemet, politiken och media. Vi får tillstå att Sverige lyckats bättre än de flesta med just det.

Kommunikationsstrategin innefattar också, att journalister ackrediteras för tillträde till dessa återkommande COP-konferenser, där många tusen deltagare och media samlas.

COP 22 har just avslutats i Marrakech. En skandal utspelade sig inför denna. Den har inte gett något större eko, åtminstone inte i våra media. En kanadensisk nyhets-sajt fick inte tre journalister ackrediterade. De hade i sin nyhetsförmedling haft fräckheten att publicera fakta, som sår tvivel om hela karusellen. CBC – public service – i Kanada intervjuade FN:s grindvakt/censor – Nick Nuttall – och ställde besvärliga frågor. Han ansåg att de här tre journalisterna inte var särskilt nyttiga, när det gäller att informera allmänheten om vad som sker i Marrakech. En reporter ska vara faktainriktad, noggrann och hederlig, säger han. Men tre tusen journalister från resten av världen exempelvis Kina, Ryssland, Saudi-arabien och flera ansågs uppfylla kriterierna för ackreditering! De är väl alla nyttiga för saken får man anta. Hur många andra kritiska reportrar stängdes ute?

Inte att undra på att de ackrediterade journalisterna, av FN befunna lämpliga, bröt ut i stående ovationer i pressrummet vid COP21 i Paris, när överenskommelsen var klar.

I en så komplex fråga som klimatet är vetenskapen aldrig avgjord. De säger att debatten är över, för att de inte vill ta den. Var finns de undersökande journalisterna, som rotar bakom FN:s “brandvägg”?

Existerar det någon svensk reporter med mod att gå mot strömmen? Skulle denne i så fall kunna skickas av en svensk nyhetsredaktion? Skulle vår public service lika rakryggat avslöja en sådan skandal? Och framförallt – skulle den reportern få FN:s ackreditering?

Demokrati förutsätter öppen, saklig och opartisk information till oss medborgare.

Evert Andersson
Fri debattör

by