Scott Pruitt är föreslagen till chef över EPA av Donald Trump

USA:s gröna rörelser har våldsamt protesterat mot att Donald Trump utsett Scott Pruitt, Oklahomas Attorney General (justitieminister eller statsåklagare enligt Google Translate) till chef för EPA, Environmental Protection Agency, den federala motsvarigheten till Naturvårdsverket.

De menar att han är olämplig dels för att han är en “förnekare” av klimatet och dels för att han drivit många rättsliga processer mot EPA. Det är emellertid bara rökridåer säger av en av de mest kända radiopratarna, Erick Erickson. Jag sammanfattar här hans förklaring till de verkliga motiven:

Upprördheten beror inte på att Pruitt skulle vara olämplig utan på att han som jurist kan väntas torpedera många gröna organisationers främsta inkomstkälla: Utpressning av stora företag.

EPA har stämt stora företag för överträdelser av miljölagar och regleringar, där såväl tillämpningen av regelverken som själva överträdelserna varit diskutabla och utgången av en eventuell rättsprocess varit osäker. Efter samråd med Departmenet of Justice, DOJ, det federala justitiedepartementet, har EPA givit företagen valet att betala dryga böter eller en mindre summa till olika miljöorganisationer, som drivs av vänstergrupper .

Vanligen har företagen valt att betala aktivisterna. Dessa driver sedan en ond cirkel: De jagar efter överträdelser i företagen, anmäler dem till EPA och får EPA till att klämma företagen på mera donationer i “förlikning”.

EPA har så kunnat disponera en “förlikningsfond” utanför Kongressens kontroll. En kommitté i Representanthuset som granskat verksamheten fann att dessa grupper av aktivister erhållit $880 under två år.

Dessa belopp har löpt helt utanför Kongressens system för bevillning av anslag och i vissa fall gått till projekt, för vilka Kongressen specifikt avslagit anslagsäskandena.

+ – + – + – +

Alla deltagande tjänstemän inom EPA och DOJ samt uppenbarligen även nära medarbetare till Obama och han själv måste ha insett att förfarandet stred mot Konstitutionen och möjligen även var brott mot skrivna lagar. Obamas medverkan blir klar, när man noterar hans undertecknande av “Parisavtalet” utan Kongressens godkännande, vilket var att kringgå Konstitutionen. Man tillämpade jesuiternas dogm: Ändamålet helgar medlen.

“Världsförbättrare” vill så väl om något som är så viktigt att det bara MÅSTE genomföras, om det så kräver offer i form av lögner och bedrägeri. För IPCC började sådant avslöjas 2009 i Climategate I, då Micael Manns medhjälpare Keith Briffa erkände fusk med rådata. Phil Jones, chef för CRU, Climate Research Unit på East Anglia University, raderade databasen för historiens globala temperaturer hellre än att ge andra tillträde till den. Alltså topparna inom “klimatforskningen”.

Fallet Peter Gleick är ett tydligt exempel. Efter Climategate kände många forskare ett behov att återskapa förtroendet för “forskningen”, varför man skapade en kommitté för “forskningens etik och integritet” inom AGU, American Geophysical Union, där de flesta klimatforskarna i USA var medlemmar. Till ordförande utsågs Peter Gleick, då ledare för the Pacific Institute, en ansedd institution för havsforskning.

I februari 2012 blev han avslöjad för att ha uppträtt bedrägligt och så fått tillgång till interna dokument avsedda för styrelseledamöterna i the Heartland Institute. Det är en tankesmedja, som bl.a. ordnat öppna konferenser för klimatforskare från hela världen. Där hade alltid IPCC:s forskare vägrat ställa upp av det uppenbara skälet att de skulle bli avslöjade som bluffmakare. Det var därför det främsta hatobjektet för många troende “klimatforskare”.

De stulna dokumenten innehöll inget komprometterande. Gleick kompletterade dem med ett falskt dokument, som behandlade planer på att svärta ner några av IPCC:s forskare. Han satte dokumenten på en blogg, och de vållade stor uppståndelse, som dock steg ytterligare då han blivit avslöjad.

Han hävdade att han fått sig det falska dokumentet tillsänt från “en okänd”, men analys av formuleringar i texten gjorde högst troligt att han var författaren.

Han avgick från kommittén och lämnade chefskapet för institutionen.

Där kunde historien ha tagit slut. Men så blev det inte.

Han fick stöd från många håll. Brittiska Guardian menade att han ju gjort lite fel, men viktigare var att han hade haft goda avsikter: Att avslöja förnekarna.

Efter tre månader blev han återinsatt på the Pacific Institute.

I december samma år höll AGU årsmöte med 23.000 deltagare. Där blev Gleick inte bara insläppt utan också inbjuden att tala i en session med c:a 2.000 åhörare. Efter talet fick han en stående applåd av publiken.

Alltså: En bedragare och förfalskare inte bara ursäktades, han beundrades av menigheten, som räknade honom till de “goda”.

+ – + – + – +

Här i Sverige märker vi samma rent religiösa “godhet”, som ursäktar, eller kanske kräver, ständig omoral. Här är trosvissheten ännu fastare än i USA. Där har kritiker av myten om klimathotet fått framträda för Kongressen vid ett flertal tillfällen. Här vågar ingen riksdagsledamot stå som arrangör av en föredragning i Riksdagen.

Allra allvarligast är att riksmedia samfällt vägrar att ge plats åt korrigerande fakta, inte ens när de vidarebefordrat helt felaktiga uppgifter, ex.vis om de sjunkande söderhavsöarna, som de facto istället växer.

Samtidigt hycklar de alla och hävdar att de noga följer de pressetiska reglerna om balans i rapporteringen med hörande av “båda sidor”.

Vi måste fortsätta att sprida budskapet: “Det du får veta om klimatet i svenska media är antingen vilseledande eller helt fel”.

SÅ

by