Donna Laframboise är den journalist som grundligast granskat IPCC.

IPCC skapades och lanserades som världens mest kvalificerade källa till kunskap om klimatet och dess förändringar. Med sina politiska kontakter har IPCC i praktiken kunnat styra de offentliga anslagen till klimatforskning i de flesta länder. De har gynnat projekt som förefallit stödja dess hypotes om koldioxidens dominerande verkan. Dessa projekt har givits stor uppmärksamhet av okunniga media. Så har IPCC:s anspråk på att betraktas som världens auktoritet i klimatfrågan befästs.

Donna Laframboise

Media har generellt försummat sin normala uppgift att kritiskt granska auktoriteter när det gäller IPCC. Dock har den kanadensiska journalisten Donna Laframboise med ihärdighet studerat vad IPCC presterat, vilket hon redovisat i två böcker:

The Delinquent Teenager Who Was Mistaken for the World’s Top Climate Expert, 2011 (Den försumliga tonåringen som misstogs för att vara världens främsta expert på klimatet). Den finns i norsk översättning, som kan erhållas hos Klimatsans till priset 135:- inkl porto.

Into the Dustbin, Rajendra Pachauri, the Climate Report & the Nobel Peace Prize, 2013 (Ner i soptunnan, Rajendra Pachauri, klimatrapporten & Nobels fredspris). Rajendra Pachauri är den som varit ordförande flest år, 2002 – 2015.

Hennes slutomdöme är mycket klargörande:

Almost Nothing We’ve Been Told About the IPCC Is Actually True … (Nästan inget som vi fått veta om IPCC är faktiskt sant.)

IPCC är en byggnad av bluff ovanpå bluff i flera våningar. Här nämner jag bara få exem-pel ur böckerna. Den som vill veta mer, men inte skaffar dessa böcker, rekommenderar jag Tege Tornvalls: “Tänk om det blir kallare”, där IPCC behandlas på sid 38 ff. och dess val av experter på sid 55 ff.

Men först några ord om dess arbetssätt:

Arbetsgrupper

IPCC bedriver ingen egen forskning utan skall sammanställa och utvärdera rapporter från grupper av forskare runt hela världen. Detta arbete är uppdelat på fem arbetsgrupper, Work Groups.

WG 1 behandlar den rena vetenskapen.
WG 2 behandlar följderna av de förändringar WG 1 förutser.
WG 3 behandlar möjliga sätt att begränsa utsläpp och klimatförändringar.
WG 4 söker metoder att beräkna och rapportera nationella utsläpp.
WG 5 gör synteser, sammanfattningar, av de tre första gruppernas rapporter.

Den sista gruppen skall alltså komprimera flera tusen rapportsidor till ett par dussin sidor, vilket är så mycket som journalister och politiker läser.

WG 1 – 3 producerar en rapport vardera med ett drygt dussin kapitel. I varje kapitel medverkar flera personer som författare under ledning av en “Lead Author”, LA. För samordning dem emellan svarar ett par “Coordinating Lead Authors”, CLA.

För varje grupps delrapport utarbetas en SPM, Summary for Policy Makers, vars formuleringar förhandlas i en veckolång session, där delegater för c:a 130 nationer brukar delta.

De tre delrapporterna sammanställs sedan till en Asessment Report, utvärdering av forsk-ningen. Dessa har numrerats så här:

1990, FAR, First Asessment Report
1995, SAR, Second Asessment Report
2001, TAR, Third Asessment Report
2007, AR4, Fourth Asessment Report
2013, AR5, Fifth Asessment Report,

Författarnas kompetens

Om och om igen har Pachauri försäkrat att endast “de allra främsta och mest lysande forskarna i världen” anlitas. Sanningen är emellertid att i flera fall har studenter, som inte ens doktorerat, anlitats som författare och även som LA för ett helt kapitel och t.o.m. som CLA, d.v.s. ansvarig för flera kapitel. Tre exempel är särskilt uppseendeväckande:

Richard Klein, LA 1994, CLA 1997, fil. dr. 2003. Han hade varit anställd på Greenpeace ett år, vilket uppenbarligen var hans främsta merit.
Laurens Bouwer, LA 1999, fil.mag. 2001, fil.dr. 2010, elva år efter engagemanget.
Sari Kovats, författare 1994, fil.dr. 2010, 2011 CLA och fortsatt engagerad.

Oerfarna studenter sattes att leda etablerade professorer och jämställda.

Som jag förklarade i del 1, har IPCC:s politiker inte kompetens att bedöma forskares kompetens, men däremot tvingande förväntningar från sin regering att stärka dess prestige med utnämningar av dess undersåtar till viktiga uppdrag. Dessa fördelas alltså till stor del efter förhandlingar om rättvisa mellan kontinenter, länder, minoriteter, kön, etc. Då blir resultatet att vissa områden behandlas utan egentlig kunskap.

Malaria, professor Paul Reiter, Pasteur Institute, Paris

I rapporten 1995 ägnades stor uppmärksamhet åt hälsoaspekter. Efter 40 års specialiserad forskning är Reiter en av världens mest erfarna experter på smittsamma sjukdomar som sprids med myggor. Han blev anlitad som expertgranskare, peer reviewer.

Han konstaterade att ingen enda av LA hade skrivit någon rapport om ämnet. Övriga författare var amatörer. De påstod att malariamyggan inte kunde överleva, där vintertemperaturen gick under plus 16 grader. Därmed hade de ett argument för faran med global uppvärmning: Malaria skulle spridas längre norrut.

Rent nonsens enligt Reiter. På 1800-talet dog tusentals människor i Nordamerika, Europa och även i Sibirien av malaria. Att den blivit utrotad där beror på bättre hygien och hälsovård. Detta gäller även tropiska områden som Hawaii och Barbados.

Havens nivå, dr. Nils-Axel Mörner, Stockholms Universitet

Det allvarligaste problemet med den potentiella uppvärmningen har ansetts vara stigande havsnivåer. I ett varmare klimat skulle landisarna smälta och därmed höja havens nivå, så att många storstäder skulle bli översvämmade och små ö-nationer skulle försvinna.

Mörner hade under 40 år specialiserat sig just på havens nivå och deras dynamik längs kusterna. Han var en av de få som personligen hade besökt kritiska platser flera gånger under några decennier, ex.vis Maldiverna, Bangladesh, Kiribati och New Orleans. Under åtta år var han ordförande för den kommitté som samlade världens havsforskare. I dess möten deltog upp till 400 forskare, som han lärde känna personligen. Många fler fanns inte inom detta område.

Han blev engagerad som expertgranskare för rapporten 2001. Den hade skrivits av 38 författare. Han kände inte igen en enda av dem. Där fanns tre från Österrike, som ju inte har någon kust. Havens stigning till 2100 handlade om meter. Mörner visade att mer än 10 cm är osannolikt, men det lämnades utan avseende.

Detsamma upprepades för rapporten 2013. Då hade klimatforskningens verklige Grand Old Man engagerats som expertgranskare, Fred S. Singer, numera 92 år. Denne arbetade med att konstruera satelliter redan på 50-talet och initierade NASA:s program för vädersatelliter på 70-talet och fortsatte som dess ledare.

I sitt samtal med CLA förklarade Singer att haven inte kunde stiga mer än 20 cm till 2100, men i rapporten är siffran 60 cm.

Biodiversitet

Minskad biodiversitet har varit en ofta upprepad fara. Många arter skulle inte överleva “klimatförändringarna” utan bli utrotade. I sammanfattningen staplar man osäkerheter ovanpå varandra: En uppskattning görs som sannolikt betyder att det uppstår en möjlighet för utrotning av mellan 1 % och 80 % av vissa familjer.

I realiteten betyder det ingenting. Så skriver okunniga amatörer med otillräckligt underlag från seriös forskning.

IPCC ljuger om sitt engagemang av topp-forskare av världsklass. De väljer medvetet bort sådana, för att istället anlita amatörer-aktivister med “rätt” åsikter. Idag finner man de kompetenta forskarna utanför IPCC:s krets.

+ – + – + – +

by