Tyskarna har jämte danskarna, som också förstört mångas närmiljö med lågpresterande vindkraftverk, Europas högsta elpris. På köpet har man fått instabila elnät och ökat utsläppen, skriver Lennart Back.
Romsons beskrivning av vägen till det samhälle Miljöpartiet vill ha innehåller många honnörsord som brukligt är i politisk ”reklam”. Det skall bli bättre, höjas, främjas, stärkas och kraftfulla åtgärder skall vidtas. Det skall satsas på allmänna kommunikationer, särskilt tåg. Tyvärr är dessa färdmedel för många något som tar dig från en plats där du inte är till en plats dit du inte ska. Löften om sådana satsningar väcker sannolikt en rätt måttlig entusiasm hos landsbygdsbor.
Man behöver inte åka så långt för att studera vad som händer där man fått möjlighet att omsätta grön politik i handling. Tyskland har gjort stora gröna satsningar i det som kallas ”die Energiewende”. Gröna partier i vågmästarställning tvingade fram nedmontering av kärnkraft för att sedan försöka ersätta den med subventionerad så kallad förnybar energi. Miljöpartiet brukar själva hänvisa till Tyskland som ett föredöme och tycker att Sverige bör följa efter.
Studerar man vad som hänt ser man något annat än bilden av den gröna idyll som Romsons inlägg säkert är tänkt att mana fram. Tyskarna har jämte danskarna, som också förstört mångas närmiljö med lågpresterande vindkraftverk, Europas högsta elpris. På köpet har man fått instabila elnät och ökat utsläppen. Tyskarna betalar nästan 50 procent mer än det europeiska genomsnittet för sin energi. Tysklands regering har medgivit att runt sju miljoner hushåll lever i energifattigdom. Det innebär att de tvingas spendera mer än 10 procent av sin inkomst på energi och dessutom har cirka 300 000 hushåll per år fått strömtillförseln bruten därför att de inte kunnat betala elräkningarna.
Enligt professor Björn Lomborg är den tyska industrins energikostnader cirka 20 procent högre än genomsnittet i EU och tyskarna har i år tvingats betala runt 200 miljarder kronor (!) i subventioner till grön energi. Jag återger igen (jag har använt det i en tidigare replik) det omdöme den tyska statliga expertutredningen EFI gav till den tyska regeringen om energiexperimentet: Kommissionen konstaterar att exporten blivit lidande och ser inte något rättfärdigande för fortsättandet av lagen om förnybar energi. Lagen gör elen dyrare, men för inte med sig ett bättre klimatskydd och har inte heller lett till fler innovationer.
Tysklands erfarenheter ligger väl i linje med konsekvenserna av de satsningar på förnybar energi man erfarit i andra länder i Europa som exempelvis Spanien. Antalet jobb minskar och industrin ser sig om efter möjligheter att flytta verksamhet till andra länder. Mot denna bakgrund ter sig Romsons påstående om att vi med grön miljöpolitik skulle stärka vår konkurrenskraft som ett dystert skämt.
Lennart Back
Före detta adjunkt i maskinteknik
by 
Något man “glömmer” att tala om när det gäller vindkraftverk är koldioxidutsläppen från tillverkningen av turbiner. Vind-industrin är nu den näst största konsumenten av stål, efter biltillverkare, i Tyskland. Vid lägre vindhastigheter behöver man mer än 10 ton järn för en given effekt, jämfört med cirka två ton för kol, ett för gas och ett halvt ton för kärnkraft.
Tysklands vindkraft har varit extremt dyr, och har förstört jobb. Dess ekologiska fördelar enligt utsläppshandeln är obefintliga och de behöver fullt konventionell backup. Om vindkraft verkligen är framtidens melodi måste man bevisa att man klarar konkurrensen på marknaden utan statsbidrag, men det har ännu inte hänt någonstans.