2014-12-30

Hypotesens praktiska konsekvenser för vårt samhälle har hittills bestått av utvecklingshämmande åtgärder som koldioxidskatter och utbyggnad av så kallade förnybara energislag som kräver ständiga subventioner, fungerar dåligt och som sämst när de behövs som mest, skriver Lennart Back.

Vi har nu bevittnat det förhoppningsvis näst sista meningslösa och dyra klimatmötet i FN:s regi. Det återstår ett i Paris nästa år där man sannolikt ger upp försöken att få alla länder att skriva på ett klimatavtal. Allt flera har nämligen insett att klimathoten ingår i ett poli- tiskt spel och spjärnar emot eller deltar inte. Resultatet blir som i Limas urvattnade slutdokument.

Med ett undertecknat avtal skulle FN få mer makt och fullt ut tillåtas praktisera en form av global planekonomi genom att bland annat administrera en gigantisk klimatfond. Från denna kan sedan pengar överföras till U-länder för att kompensera för den “klimatskuld” U-länderna hävdar att västvärlden har till dem.

Från början insåg man att det krävdes någon form av hot för att få västvärlden att acceptera ett klimatavtal. Man pekade på den då pågående globala uppvärmningen och skyllde den på mänskliga utsläpp av koldioxid. Idén byggde ursprungligen på att utsläppen var ungefär proportionella mot ett lands välfärd. Ju större utsläpp, desto större miljöbov. Därmed kunde utsläppen motivera beskattning. Det återstod emellertid ett litet problem – att visa den påstått starka kopplingen mellan koldioxid och klimatet.

FN:s klimatpanel IPCC bildades 1988 och har sedan starten försökt skaffa fram underlag för hypotesen att människans utsläpp av koldioxid på sikt kan orsaka stora klimatproblem. Hypotesens praktiska konsekvenser för vårt samhälle har hittills bestått av utvecklingshämmande åtgärder som koldioxidskatter och utbyggnad av så kallade förnybara energislag som kräver ständiga subventioner, fungerar dåligt och som sämst när de behövs som mest.

IPCC har misslyckats med sitt uppdrag och har inte presenterat något vetenskapligt underlag för sin hypotes. De skyr därför verkligheten och motiverar i stället hypotesen med datamodeller vars resultat med tiden avviker allt mer från det som verkligen händer. Den globala uppvärmningen har exempelvis stannat av sedan snart tjugo år. Det hindrar dock inte FN från att med stöd av datamodellerna hävda att vi snabbt måste göra kraftiga minskningar av utsläppen för att undvika klimathot som IPCC fantiserat fram.

Världens invånare bryr sig numera inte om vad IPCC säger. Kampen mot klimatförändringarna hamnar först på sextonde och sista plats när FN undersöker hur individer i olika länder rangordnar viktiga samhällsfrågor. Det som engagerar är i stället sådant som minskar fattigdomen i världen och behöver riklig tillgång på billig energi – alltså precis det man motarbetar när man jagar koldioxidutsläpp.

Klimathoten har framförts i snarlika ordalag i flera decennier. Hade de haft rätt då, hade vi redan råkat ut för elände nu. New York borde vara på väg att bli dränkt, Arktis is ha försvunnit, globala uppvärmningen ökat och människan levt under allt knappare förhållanden. Trots att utsläppen hela tiden ökat, har inget hot slagit in och människan har aldrig haft det så bra som nu trots stor ökning av antalet individer.

Tecken på kommande katastrofal uppvärmning saknas. Därför riktar de som vill utnyttja ”klimatutsläppen” (ett idiotiskt ord) nu uppmärksamheten mot enstaka variationer i vädret. Den globala uppvärmningen har fått byta namn till klimatförändring. Då blir det lättare att utnyttja att många har svårt att skilja på klimat och väder när ”klimathotet” skall användas som åtgärdsmotiv. När skall en svensk journalist leva upp till yrkets krav på källkritik och ta tag i det scoop om klimatbluffen som väntat på sin skribent länge nu?

Lennart Back

Före detta adjunkt i maskinteknik

by