Den 16 januari fick vi genom tv, radio och tidningar veta att 2014 var det varmaste året som någonsin uppmätts och att den globala uppvärmningen fortsätter. Någon kritisk analys av nyheten förekom knappast.
Det var de amerikanska väderinstituten NOAA och NASA-GISS som släppte den obehagliga uppgiften till all världens media.
Nedanstående utdrag ur pressreleasen är glasklar … eller? (Min översättning)
”NASA ligger i frontlinjen för de vetenskapliga undersökningarna av dynamiken i jordens klimat på global nivå”, sade John Grunsfeld, biträdande administratör för the Science Mission Directorate at NASA Headquarters in Washington.
”Den observerade utdragna uppvärmningstrenden och placeringen av 2014 som det varmaste året som någonsin registrerats förstärker vikten av att Nasa studerar jorden som ett komplett system, och i synnerhet för att förstå betydelsen av mänsklig aktivitet.”
Pressreleasen lämnar två besked, dels att 2014 var det varmaste året som någonsin uppmätts och dels att NASA ligger i den vetenskapliga frontlinjen, varför det är viktigt att just NASA fortsätter sin forskning, i synnerhet avseende betydelsen av mänsklig klimatpåverkan. Kanske ansågs rekordnoteringen meriterande för forskningsgruppens möjlighet till överlevnad?
Pressad av frågor från kritiker medgav GISS-direktören Gavin Schmidt redan dagen efter pressreleasen att det är bara 38 procent sannolikt att 2014 var ett rekordår. Det är alltså mer sannolikt, 62 procent, att ”rekordet” inte är något rekord. 2014 års globala medeltempertur kan inte särskiljas från 2005 eller 2010. Den utplanade temperaturkurvan fortsätter. Vid det laget hade emellertid den mediala uppmärksamheten falnat.
Temperaturdata av skiftande kvalitet finns sedan 1880-talet. Mätstationer har tillkommit, flyttats och lagts ner. Urbanisering har gjort att mätstationer kommit att ligga i stadsbebyggelse, vid motorvägar, vid flygplatser och till och med intill utblåsningen från luftkonditioneringsanläggningar. Detta har lett till att vissa temperaturdata i själva verket representerar ”urban heat islands”. Inom klimatforskningen löser man kvalitetsbristerna genom ”harmonisering” av data, det vill säga justering av värden och genom att fylla i där mätvärden saknas. Det har bl a inneburit att 1934 inte längre är något rekordår och att gamla tider fått lägre temperaturerer och senare tider blivit varmare.
Att den globala medeltemperaturen stigit med cirka 0,8 grader Celcius under senaste dryga hundra åren har ifrågasatts med tanke på kvalitetsbristerna i insamlade data. Kritik har även riktats mot de metoder som IPCC använder för statistisk bearbetning. Uppgiften är dock väl etablerad och används allmänt inom klimatvetenskapen. 2005 och 2010 har ansetts vara de varmaste åren, bortsett från El-Ninoåret 1998. Efter 1998 har inget av de fem institut som följer den globala temperaturen registrerat någon fortsatt uppvärmning.
Pressreleasen redovisade inte hur stor den förmenta rekordnoteringen var, men skapade ändå rubriker över hela världen. Dagen efter framkom att det nya ”rekordet” som är baserat på 3 000 mätstationer är 0,02 grader C över det gamla. Två hundradelar av en grad! Hur upphetsad skall man bli? Felmarginalen är 500 procent större, det vill säga ± 0,1 grader C!
Att med detta som grund påstå att 2014 års temperatur visar att jordens uppvärmningstrend fortsätter, vittnar om andra ambitioner än vetenskapliga. Nasa kunde också sagt att 2014 års temperatur är i nivå med 2005 och 2010 och att den temperaturplatå som rått sedan slutet av 1990-talet fortsätter. Det hade varit vetenskapligt oantastligt och en korrekt information till media, politiker och allmänhet.
Sigvard Eriksson
medlem i Nätverket Klimatsans
Ett något annorlunda manus med den utmärkta rubriken:
Konsten att luras utan att ljuga
by 