Redan 1801 rapporterade den tysk-engelske astronomen William Hershel att han funnit ett samband mellan antalet solfläckar och klimat. De har räknats noggrant sedan 1700-talet och uppvisar variationer i tydliga cykler om c:a 11 år. De har numrerats sedan de började räknas och nu befinner vi oss i cykel nr 24. Den är markant lägre än de tidigare, se NASA:s graf ovan. Dettas betydelse utvecklar Tege Tornvall nedan:

Medan Solens direkt värmande IR-strålning växlar mycket litet, växlar däremot dess UV-strålning och magnetiska strålning cykliskt. UV-strålningen påverkar ozonskikt och molnbildning och kan variera upp till tiofalt (NASA Science News, 13–01-08).

UV-strålningen samvarierar med Solens magnetiska strålning, som växlar i bl. a. 11- resp. 200-åriga cykler. Magnetisk solstrålning bildar en skyddande sfär runt solsystemet mot inkommande kosmisk strålning. Denna bildar i atmosfären små kärnor, på vilka vattenånga kondenseras och bildar moln och nederbörd med främst kylande verkan (Svensmark, Friis-Christensen, Marsh, Shaviv m. fl.).

Mer solmagnetism minskar den kosmiska strålningen och därmed också kärn- och molnbildning. Detta har visats i försök hos både Århus-universitetet och det europeiska partikelforskningscentret CERN (Calder, Kingsley m. fl.). Jordens klimat följer sedan årmiljoner Solens växlande magnetism. Under Lilla istiden var denna i tre perioder minimal. Nu är den det åter. Satelliter registrerar nu ca 25 procent svagare sådan sfär – och kraftigt ökad inkommande kosmisk strålning.

Vidare växlar Atlantens och Stilla Havets stora strömmar ADO resp. PDO i runt 60-åriga cykler. För Arktis betyder det att omväxlande varmare resp. kallare vatten når Arktis via via Berings sund. När varmare vatten går in, värms sommarisen och minskar i yta. Det gjorde den på 30-talet och åter nu senast. Men nu är solmagnetismen, UV-strålningen och havsströmmarna alla i negativ fas, vilket tyder på kommande kyligare klimat.

Faktiskt konstaterad uppvärmning sedan Lilla istidens slut ca 1850 är en knapp grad i tre etapper med mellanliggande och efterkommande paus/nedkylning. Vi upplever nu en ny sådan. Fem institut följer Jordens globala temperatur. Inget har sedan den ovanligt starka El Niño 1998 registrerat någon nämnvärd uppvärmning. FN:s klimatpanel IPCC bekräftar denna paus – men kan inte förklara den.

IPCC låter pröva olika klimatteorier i över 20-talet datormodeller. Alla matas med antaganden om koldioxidens verkan med obestyrkt och motbevisad förstärkande effekt av vattenånga. Men denna verkar främst kylande genom moln och nederbörd. Däremot missar datormodellerna solmagnetism, kosmisk strålning, havsströmmar och samspelet mellan hav, atmosfär och moln. Dels anser IPCC dem mindre viktiga och har negligerat forsk-ningen om dem, dels är de för svåra att beräkna i datormodeller.

Med felaktiga utgångsdata har modellerna dels starkt överdrivit det sena 1900-talets ändå måttliga uppvärmning, dels helt missat att ingen uppvärmning noterats sedan 1998. Det hindrar inte IPCC från att varna för ända upp till 4 graders fortsatt uppvärmning under detta sekel – i trots mot naturliga fenomen med kylande effekt.

Ändå har 1900-talets måttliga uppvärmning tillsammans med ökande CO2-halt, växt-förädling och bättre metoder gynnat Jordens växtlighet. Satelliter har noterat 11 procent mer växtlighet de senaste 30 åren. Världens skördar har sedan 1930 ökat fem gånger. Fler har fått det bättre.

Hundratals miljoner människor har lyfts ur nöd och svält.

Nu kanske detta hotas av ett troligen kyligare klimat framöver.

Tege Tornvall
Författare till boken “Solen driver vårt klimat”

Den kan beställas av honom direkt: tege.tornvall(snabel-a)telia.com

by