Bräcklig vetenskap

Flera tusen delegater deltar i COP21 i Paris

2015-12-02

Klimatavtal på bräcklig vetenskaplig grund

Den mediala liturgin inför klimattoppmötet i Paris har antagit oanade proportioner, skriver artikelförfattaren.

Alla inblandade i den enorma propagandan utgår från att vetenskapen är entydig. Men faktum är att klimathotet vilar på en mycket svag vetenskaplig grund.

Samvariationen mellan den monotont stigande koldioxidhalten i atmosfären och global uppvärmning är illusorisk. Temperaturdata från de senaste hundra åren visar omväxlande perioder av uppvärmning och avkylning. 1930-talet var en period av uppvärmning som följdes av trettiosju års avkylning från 1940 till 1976. Då skrevs det böcker som i vetenskapliga termer varnade för den största utmaning mänskligheten ställts inför. Avkylningen riskerade våra barns och alla arters överlevnad. Den uppvärmning som följde under de två sista decennierna på 1900-talet avstannade och någon signifikant uppvärmning har inte skett under senaste ca arton åren trots stigande koldioxidhalt.

Något orsakssamband mellan halten koldioxid i atmosfären och den måttliga globala uppvärmningen, cirka 0,8 grader de senaste hundra åren, kan inte fastställas. Faktum är att korrelationen mellan solens aktivitet (antalet solfläckar) och global temperatur är starkare. Om man drar ut konsekvensen av detta skulle en snar global avkylning vara troligare eftersom vi nu är på väg in i ett solfläcksmönster som liknar det som rådde under Lilla Istiden fram till mitten av 1800-talet.

Man kan peka på den så kallade växthuseffekten för att det borde finnas ett samband mellan koldioxidhalt och global temperatur. Men komplexiteten i klimatsystemet gör att det inte går att säkert urskilja ett sådant samband från en mängd naturliga krafter som vi vet är drivkrafter för klimatförändringar.

Idén att farlig global uppvärmning förorsakas av den så kallade växthuseffekten har ingen grund i observerade fakta. Klimathotet finns bara i datormodellerna och stöds bara genom ett selektivt sökande efter bevis som bekräftar en förutfattad mening. Trots mer än tjugofem års forskning och hundratals spenderade miljarder har osäkerheten om den så kallade klimatkänsligheten för koldioxid inte minskat.

Vad vi sett och hört i media, inte minst i Public Service, under upptakten till det pågående klimattoppmötet i Paris, kan närmast beskrivas som hysteri. Det finns inte längre utrymme för saklig information. Praktiskt taget alla väderhändelser har plötsligt blivit en följd av våra koldioxidutsläpp. Inte sällan antyds att det är det kapitalistiska systemet som lett fram till eländet. Att vädret var minst lika dramatiskt för hundra år sedan när koldioxiden var under 0,03 procent (nu 0,04) har helt försvunnit ur medvetandet. Vissa år, månader eller årstider är vädret regnigare eller torrare än normalt, andra år eller årstider är det mildare eller kallare än normalt osv. Den obetydliga trend som nu kan beräknas är av samma storleksordning som uppvärmningen under 1930-talet och inte märkbar för gemene man.

I brist på forskningsresultat som kan säga något om framtiden har klimatfrågan tagits över av gröna politiker och miljöaktivister. Vetenskapen har satts på undantag. Vad gör då dessa klimathotstroende när de vetenskapliga argumenten tryter? Jo, man skruvar upp larmandet och påstår att man redan ser en massa katastrofer inträffa till följd av den blygsamma globala uppvärmningen under förra århundradet. Till exempel påstår man att extremväder som stormar, orkaner, skyfall, torka och översvämningar har ökat. Men faktum är att det inte finns någon klar trend som visar detta. Även IPCC är tydlig på denna punkt.

Hur kan det komma sig att alla större massmedia inklusive Public Service så okritiskt förmedlar dessa överdrifter och i vissa fall rena felaktigheter?

Sigvard Eriksson
medlem i Nätverket Klimatsans

+ – + – + – +