Och för vindkraften:

Som Charlotte Unger på Svensk Vindenergi ofta upprepar: Det blåser bra på vintern, då vi behöver energin som mest. Vad hon inte säger: Bara ibland ! !

+ – + – + – +

by

Jag har glädjen tillkännage en inbjudan till offentligt seminarium om Energiewende:

Bland arrangörerna finns medborgarinitiativet “Vernunftkraft.”

Vem vill ta sig dit, för att sedan berätta för oss?

+ – + – + – +

by

Praktiskt taget all energi på Jorden kommer från Solen, vars ”väder” bl.a. består av enorma solstormar, soleruptioner då plasma sprutas ut i rymden, samt solfläckar, där lokala magnetstormar hindrar utstrålningen, så att mörka områden bildas. Dessa har studerats sedan 1600-talet, då man fann att deras antal per månad varierade i cykler om c:a 11 år. Dessa har loggats och numrerats sedan 1750.

Vi befinner oss nu i cykel nr 24, se ovan. På Y-axeln noteras antalet fläckar för varje månad.

Redan 1801 konstaterade Wiliam Herschel att klimatförändringar samvarierade med solfläckarnas cykler. IPCC har dock negligerat forskningen om Solens varierande aktivitet. Så sent som 2009 förnekade dess ordförande Rajendra Pachauri att Solen hade någon märkbar inverkan på Jordens klimat.

Flera grupper av solforskare konstaterar nu att de senaste cyklerna upprepar mönstret från tidigt 1800-tal. Då inföll en period av kallt klimat. De menar att sannolikheten därför är hög för att det kommer att gälla även våra närmaste decennier.

+ – + – + – +

2016-02-07

Den forskning som lett fram till dagens klimatångest har ensidigt utgått från människans klimatpåverkan. Nu krävs en omstart med fri forskning som inte åsidosätter kunskaps-sökandet om de naturliga drivkrafternas inverkan.

Det var på 1980-talet som diskussionen om de globala miljöfrågorna tog fart. Efter en period av oro för sjunkande temperatur 1940 – 1976 tycktes den globala medeltemperaturen på nytt vara på uppåtgående, vilket bekymrade framförallt miljörörelsen.

Vid en konferens i österrikiska Villach 1985 lyckades meteorologen Bert Bolin, som var Olof Palmes vetenskaplige rådgivare, vinna stöd för en rapport som varnade för att växthus-effekten under första halvan av 2000-talet kunde leda till farlig global uppvärmning. Rapporten lämnades till FN och blev startskottet till bildandet av FNs klimatpanel, IPCC 1988.

Klimatpanelens uppgift blev ”att värdera den senaste vetenskapliga, tekniska och socioekonomiska litteraturen världen över som är av betydelse för att förstå risken med klimatförändring orsakad av mänskliga aktiviteter”. Att förutsättningslöst studera vad som påverkar variationer i klimatet, inklusive naturliga drivkrafter gavs ingen prioritet. Man utgick ifrån att växthuseffekten och de människoorsakade koldioxidutsläppen var den huvudsakliga orsaken till global uppvärmning. Detta är värt att hålla i minnet vid bedömning av IPCCs trovärdighet.

Riokonferensen 1992 blev avgörande för klimatfrågans ställning i världspolitiken. Bildandet av FNs klimatkonvention, UNFCCC fick stöd från flertalet av världens länder. FNs strävan efter den nya världsordningen – global utjämning och rättvisa – fick nu ett samlande gemensamt hot som berörde alla världens länder. Klimatvetenskapen i IPCCs regi förvandlades till pseudovetenskap, underordnad högre mål, d v s FNs strävan mot global omfördelning.

I öppningsanförandet vid Riokonferensen yttrade Maurice Strong följande: “We may get to the point where the only way of saving the world will be for industrialized civilization to collapse. Isn’t it our responsibility to bring this about?”

I November 2010 yttrade IPCCs officielle talesperson Ottmar Edenhofer: “One has to free oneself from the illusion that international climate policy is environmental policy. Instead, climate change policy is about how we redistribute de facto the world’s wealth”.

Alltsedan IPCC inledde sitt arbete har datamodeller av klimatet varit verktyget för bedömning av framtida klimat, ända fram till nästa sekelskifte. Miljarder dollar har satsats på att trimma modellerna till att med ökad koldioxidhalt visa förhöjda temperaturer. Men datamodeller duger inte till att göra klimatprognoser. 2007 övergick IPCC till att kalla dem för scenarier i stället för prognoser. Dessa scenarier har inte kunnat visa den utplaning av temperaturen som de facto pågått sedan 1997.

IPCC konstaterade också i sin tredje utvärdering, AR3 2001: “The climate system is a coupled non-linear chaotic system, and therefore the long-term prediction of future climate states is not possible”.

Tydligare kan det inte sägas; hypotesen att våra koldioxidutsläpp kommer att orsaka en katastrofal uppvärmning bevisas inte alls av datamodellerna.

Det så kallade 2-gradersmålet utgår från en vald startpunkt i förindustriell tid (1800-talets mitt), då den 400-åriga Lilla Istiden var över. En uppvärmning större än 2 grader anses få katastrofala följder. Väl att märka är, att användningen av fossila bränslen inte tog fart förrän vid 1900-talets mitt. Uppvärmningen före dess måste således ha haft andra orsaker än våra koldioxidutsläpp. Vilken verkan dessa utsläpp därefter haft är ifrågasatt. 2-gradersmålet blev formellt beslutad på mötet i Lima 2010, men det fanns forskare redan då, som ville sätta ribban vid 1,5 grader. Vid klimatkonferensen, COP21 i Paris, december 2015, höjdes ambitionsnivån till ett 1,5-gradersmål. Historien påminner oss dock om att jorden varit varmare förr.

Även om alla länder följer sina icke bindande intentioner ifråga om utsläpp, så förutspår klimatmodellerna en uppvärmning med 3 grader eller mer detta sekel. Men tittar man på observerade fakta finner man att temperaturkurvan sedan arton år är praktiskt taget horisontell.
Med 85 år kvar till 2100 skulle temperaturen behöva öka med 0,13 grader per decennium för att nå 2 grader år 2100. I rapporten Climate Policy Implications of the Hiatus in Global Warming (Klimatpolitiska konsekvenser av uppehållet i den globala uppvärmningen) skriver Ross McKitrick “Under hela perioden efter år 1900 är värmetrenden knappt 0,075 grader per decennium, eller 0,75 grader per sekel. Med denna hastighet skulle det krävas ungefär 267 år för att nå 2-gradersmålet”. Räknat på samma sätt skulle 1,5-gradersmålet ligga ca 200 år bort.

Omfattande energiomställningar för att minska koldioxidutsläppen är slöseri med resurser som bättre kunde användas till verkliga problem som t ex folkhälsa och utbildning i utvecklingsländer. De är också kontraproduktiva eftersom koldioxid ökar avkastningen för jordbruksprodukter.
Det överdrivna klimathotet har kunnat hållas vid liv på grund av den legitimitet som FN skänker. Det vetenskapliga underlaget för människans inblandning i ett förment klimathot är mycket svagt. I själva verket är osäkerheterna så stora att det enda vettiga är en omstart med förutsättningslös forskning som inte åsidosätter kunskapssökandet om de naturliga drivkrafternas inverkan. Kanske är människans roll försumbar i jämförelse.

Sigvard Eriksson

Ann Löfving-Henriksson

• Klimatet har blivit ca 0,9 grader varmare sedan förindustriell tid.
• Koldioxidhalten i atmosfären har samtidigt ökat drygt 30 procent.
• Båda dessa faktorer har gynnat växtligheten. Enl FAO har spannmålsskördarna ökat med drygt 40 procent från 1961 till 2010.
• En tredjedel av koldioxidökningen har skett under de senaste två decennierna då ingen signifikant temperaturökning skett.
• Klimatet har varit flera grader varmare under epoker då ingen fossilförbränning förekommit.

by

Norska Statkraft får leverans från Siemens av en vinge till Alltwalis Wind Farm i Wales. Den är 50 meter lång och väger 12 ton (om jag fattat rätt). Modernare snurror har upp till 80 meter långa vingar som väger c:a 20 ton. Till kostnaderna för maskineriet måste man således lägga de för att räta ut vägarna till byggplatserna. Som jämförelse har världens största flygplan hälften så långa vingar.

Tillverkningen kräver flygindustrins yppersta teknik för vingarna. Tornen tillverkas på samma sätt som U-båtars skrov. Det är högt raffinerad teknik, som också blir DYR. Särskilt om den inte behövs. . .

+ – + – + – +

VD:n för intresseorganisationen Svensk Vindenergi, Charlotte Unger, har erkänt vindkraftens omöjliga sits och samtidigt avslöjat sin egen totala brist på ekonomiskt sunt förnuft. Hon invände mot Östersunds-Postens införande av vårt manus om “Fyra procent vindkraft”:

Fyra procent vindkraft

Det har nu förts in i åtminstone sex lokaltidningar. Samma “event” i elproduktionen har noterats i de flesta medier.

Hennes replik finns här:

2016-01-18: 75 procent av använd el förnybar i fjol

Mitt genmäle:

2016-01-28: Varför skall vi bygga vindkraft?

Charlotte Unger invänder mot att jag tagit en enda dag som exempel. Är det alltså inte så stort problem, om folk blir utan ström ibland? När det är extra kallt, så de behöver den som mest.

Men hon skriver: ”Det behöver finnas kraftverk som bara behövs de kallaste timmarna och kanske bara några timmar.”

Frågan är: Hur skall de betalas?

Ett kraftverk behöver ett hus, en generator och en ångpanna för en turbin, som driver generatorn. De blir inte nämnvärt billigare för att de bara skall gå i tio eller 100 timmar istället för 7 000 timmar. Antar jag att kapitalkostnaden för vanliga kraftverk är nära hälften av priset, måste de med kort drift få betalt 300 eller 30 gånger så mycket för den ström de levererar.

Så verklighetsfrämmande är Charlotte Unger.

Det kan råda vindstilla från Irland till Ural, googla ”vindstilla Europa”. Då behöver vi ”vanliga” kraftverk för all kapacitet.

Då är min fråga: Varför skall vi bygga dyr vindkraft?

Den har Charlotte Unger inte svarat på. Och notera: Minskade utsläpp är inget argument. Koldioxid påverkar inte klimatet så mycket att man kunnat mäta det.

Sture Åström

Nätverket KLIMATSANS

by

Blev Åsa Romson egentligen tomhänt efter Parismötet ?

2016-02-01

Jag utgår ifrån att departementets svar på direkt fråga är korrekt. I så fall kan inte miljöministerns uttalande i presskonferens och intervjuer vara korrekt, skriver Sigvard Eriksson.

I uppsnacket till klimatkonferensen, COP21 i Paris betonade politiker och aktivister att ett juridiskt bindande avtal mellan världens länder måste till för att rädda jorden. Nu var det sista chansen, precis som vid den misslyckade konferensen i Köpenhamn 2009.

Den 27 november 2015 sände jag följande frågor till miljödepartementet:

1) Vilka mandat har Sveriges regering/miljödepartementet/miljöministern att ingå internationellt bindande avtal å Sveriges vägnar?

2) Kommer det att bli någon riksdagsdebatt om avtalet? Krävs någon form av ratificering av Riksdagen innan avtalet vinner laga kraft?

Den 12 december, när förhandlingarna avslutats uttryckte miljöministern sig så här triumferande i en pressrelease: ”Världens länder har enats om ett nytt globalt och rättsligt bindande klimatavtal (min kursiv). Beslutet kom efter svåra slutförhandlingar vid klimatmötet COP21 i Paris. Det nya avtalet blir ramverket för ländernas klimatarbete under lång tid framöver.”

I efterspelet tillkännager Åsa Romson m fl politiker glatt att avtalet är en enastående framgång. Sex år efter ”sista chansen” i Köpenhamn och nu ett urvattnat avtal; borta är paragraferna om tvingande kontroller, klimatdomstol och sanktioner. Länderna får göra så gott de kan. Romson tweetade efteråt ”mission completed”. Visst, med flyttbara målstolpar kan man alltid rulla bollen i mål.

Den 21 januari kom svaret från departementet: ”Avtalet kommer att undertecknas i New York den 22 april. Att länderna skriver på avtalet innebär dock inte att de är bundna av det, utan bara att de signalerar att de har som avsikt att bli parter. Innan EU och Sverige förbinder sig till avtalet måste det ratificeras. För ratificeringen krävs riksdagens godkännande. När det kommer ske är inte klart i dagsläget.”

För den som följt förarbetet till avtalet och läst det slutliga avtalet framgår att alla kvantifierbara åtaganden övergått till intentioner och ambitioner, individuellt för länderna. Jag utgår ifrån att departementets svar på direkt fråga är korrekt. I så fall kan inte miljöministerns uttalande i presskonferens och intervjuer vara korrekt. Kanske finns det någon juridisk spetsfundighet som tillåter att avtalet beskrivs som bindande. Det hindrar inte att avtalet de facto inte är mer än en avsiktsförklaring.

Varför överdriver ministern, eller ljuger hon inför svenska folket om klimatavtalet? Nog kan man väl vänta sig en mer uppriktig redovisning från ett statsråd i Sveriges regering.

Sigvard Eriksson

Före detta företagsledare, fri debattör

+ – + – + – +

2016-02-05

En kortversion av ovanstående har införts under rubriken:

Åsa Romson fabulerar om klimatavtalet

+ – + – + – +

by