I tv-programmet Sommarpratarna 24 januari fick regeringens rådgivare Johan Rockström än en gång tillfälle att fritt framföra sin väl invanda berättelse om möjligheter i stället för uppoffring. Det handlade förstås om hans syn på klimatförändringar.
På Göteborgspostens ledarsida 14 februari återges hans framträdande inför Börssällskapet. Den högaktningsfulle och aningslöse skribenten utnämner honom till rockstjärna och seriös apostel.
Johan Rockström vill förmedla en berättelse om möjligheter i stället för uppoffringar och säger att vindkraft och solenergi ger en mer demokratisk och spännande utveckling. Vi har tippat över i en positiv logik och om vi löser klimatproblemen får vi en mer demokratisk, spännande framtid, menar han.
Orden är förföriskt vackra, men var är substansen? Är hans uppgift att indoktrinera den svenska allmänheten till anpassning och lydnad inför den alarmistiska doktrinen?
Den som är insatt i klimathotsfrågan kan inte annat än beklaga den flathet som medierna visar mot rockstjärnan och aposteln. Att det ständigt är denne Johan Rockström som bärs fram av framför allt public service är problematiskt. Han besväras aldrig med några kritiska frågor och behöver aldrig försvara sig mot någon som har en annorlunda syn på vad som driver klimatförändringar.
Johan Rockström är för övrigt ingen klimatforskare. Han har veterligt inte publicerat en enda vetenskaplig artikel i den grundläggande frågan om klimatförändringars drivkrafter.
Det finns många verkliga miljöproblem att ta itu med, men dessa skall inte sammanblandas med diskussionen om växthuseffekt, koldioxid och vad som är drivkrafterna bakom de ständigt pågående klimatförändringarna.
I Göteborg liksom i tv påstår Johan Rockström att ”förnekelsen” är över och menar att det knappt finns någon som tvivlar på människans skuld till förment farliga klimatförändringar. De som har avvikande uppfattningar anser han lika trovärdiga som de som säger att jorden är platt.
Det är ett både oförskämt och felaktigt påstående och en osmaklig etikettering av tusentals skeptiker världen över. Avsikten kan inte vara annat än att skapa associationer till verkliga förnekare från en historisk mörk tid.
Verkligheten är att klimatförändringars drivkrafter fortfarande är dåligt kända och i den mån växthushypotesen är allmänt accepterad råder stor osäkerhet om dess faktiska betydelse. Var finns den journalist som är beredd att gräva i klimatfrågan och leva upp till den etiska koden: ”Sök sanningen och rapportera den”?
Sigvard Eriksson
Norrtälje
by 
Johan Rockström utnämndes till ”Miljömäktigast i Sverige” år 2012 och 2013 av tidningen Miljöaktuellt. Han utsågs 2009 till ”Årets svensk” av tidningen Fokus. Jag vet inte vad som får mig att tänka på Refaat El-Sayed som 1985 utsågs till ”Årets svensk” av Rapport. När Björn Gillberg avslöjade att Refaat El-Sayed faktisk inte var doktor i biokemi blev journalisterna mycket upprörda att över att Björn Gillberg vågade ifrågasätta ”Doktor” El-Sayeds doktorshatt. Allt blir inte som man man trott.
Som utstuderad ”klimatskeptiker” ser jag tiden an.
Rockström och Wijkman har tillsammans skrivit boken “Den stora förnekelsen”. Boken har jag recenserat i en insändare i Gotlands pressen.
Kort om boken. Boken innehåller inga nyheter utan ältar på i de inkörda hjulspåren. Har även lyssnat på Rockström i olika TV sammanhang där han inte lyckats presentera något nytt.
De som följt miljörörelsen under några decennier vet att numera presenteras bara skåpmat. Miljörörelsen står och stampar på samma plats. Var finns nytänkandet något som är viktigt för en hållbar åsikt
Jag vet åtminstone en journalist som sedan tiotalet år förutsättningslöst sökt observerade fakta och på dessa grundade fakta om klimatets processer och drivkrafter. Nämligen jag, som också skrivit en bok om dem: “Solen driver vårt klimat”.
Jag vet faktiskt fler, bl. a. Åke Ortmark och Svenolof Karlsson, som tillsammans med Jacob Nordangård och Marian Radetzki skrivit boken “Domedagsklockan”.
Men vi släpps inte in på debatt- och ledarsidor utan hänvisas till insändarsidor, som även lockar rena kufar och bedöms därefter. Så kan alarmisterna peka finger och avfärda även oss som kufar.
Oerhört kränkande för seriösa journalister med Veckans Affärer, Ny Teknik, Teknisk Tidskrift etc. i bagaget redan innan många av nyhetsmedias aktivister ens var födda!
Han har vissa likheter med Baron von Münchhausen.
Ska man ställa sig upp på ett sådant där möte och ställa en fråga då måste man själv vara väldigt insatt i just frågan och dessutom i alla motfrågor som kommer att komma eller påståenden.
Jag kan bara gissa att Rockströms scenario skulle vara att första börja med att besvara frågan på sådant sätt att ingen ens kommer ihåg frågan och sedan kommer han att glida över till något annat och sedan ställa en retorisk fråga som göra att den första frågeställaren är helt fel ute. I sista hand kör han sin “jorden är platt”.
“Varför får aldrig Johan Rockström kritiska frågor?”
Det finns två skäl, det ena är att svenska journalister saknar kompetens att formulera en fråga i denna i hög grad tekniska fråga. Det andra är att journalisterna skulle få kritik av sin arbetsgivare för att inte hålla sig inom åsiktskorridoren.
Det möte jag hörde honom på så lämnade han mötet så snart han fått framträda. Det är ett sätt att undgå frågor. Ett annat är att direkt lämna över till nästa talare och spara frågorna till slutet – och då brukar det inte vara mycket tid över. Ett annat är att bara ha debatten inom en grupp relativt likasinnade och inte släppa in frågor från publik eller oliktänkande.
Han har också anseende och övertalningsförmåga, vilket kanske gör att få vågar sig fram med kritiska frågeställningar. När han talar är det ju också oftast för en grupp där han har 80-90% med sig från start.
Staffan
Hej Sigvard
Har många gånger ställt samma fråga. Varför får aldrig dessa “klimathotare” några kritiska frågor från massmedia. Rockström är ett exempel. Ett annat är Naomi Klein hos Skavlan för ett tag sedan. Hon fick lägga fram sina teorier utan en fråga. Skavlan som agerade som “skjutjärnsjournalist” när Jimmie Åkesson deltog och verkligen pressade honom. Det borde han ha gjort med nämnda NC också. Vill tillägga att jag inte har några sympatier med Jimmie Å eller hans parti. Nämner det bara som exempel på skillnaden i intervjuandet.
Det är märkligt att massmedia inte kan ta ansvar i denna fråga och uppmuntra en debatt i klimatfrågan. Det som tycks gälla är att frågan är färdigdiskuterad och att ingen kritik får förekomma mot den gängse uppfattningen.
Vill i sammanhanget ge Norrtelje Tidning en stor eloge för att man publicerar inlägg från s k “klimatskeptiker”.