Ett mynt från den avsatte kungen Gustav IV Adolfs tid, som en påminnelse om Sveriges fattiga förflutna (foto Sonesgården).

Ur den lokala tidskriften Dalfolk klipper jag en rapport ursprungligen sammanställd på 60-talet av amsbergsprofilen Emil Åkerström i tidskriften Tunarötter. Jag antar att det är prästernas anteckningar som är uppgifternas ursprung. Amsberg är en ort någon mil väster om Borlänge.

Det kan vara viktigt att förstå hur våldsamt vädret kunde variera utan påverkan av människans utsläpp. Början avser den ”Lilla Istiden”, då solen under lång tid befann sig i en passiv fas nästan helt utan solfläckar. Solforskare i många länder konstaterar att solen nu tycks vara på väg in i en liknande fas.

+ – + – + – +

1527 – 1528 var det hungersnöd på grund av sena vårar och tidiga höstar.

1690-talet var det som om väderleken var upp och nervänd. 1692 var det milt från januari till mars, men i april kom en förfärlig kyla, så att isarna bar hela maj månad. Vid skördetiden kom ett ihållande regn, som förstörde all gröda.

1695 kom vid nyår en ovanligt sträng kyla, som såg ut att aldrig ta slut. Vargarna drogs av hunger in i Amsbergs by och anföll t.o.m. människor. Hela maj låg snön kvar och först efter midsommar kunde man så. Sedan följde en kall och regnig sommar med tidig nattfrost som tog hela den lilla skörden.

1696 började med vårväder och i februari kunde man se nytt grönt gräs spira, men så i mars kom vintern med kyla och snö som låg kvar långt in i maj. Man sådde efter midsommar, men i augusti kom hårda och ihållande nattfroster, som förstörde allt så åkrarna låg helt svarta. I slutet av september kunde man plocka smultron och i oktober mognade hallon.

1697 var tillståndet i hela Norden förfärligt. I det fattiga Finland dog 80.000 människor av svält och i Sverige över 100.000. Hela socknar i Norrland dog ut, kyrkorna stängdes och nycklarna sändes till konungen. Här i Amsberg finns inga uppgifter om att någon svalt ihjäl, men p.g.a. att man under flera år blandat bark, halm och agnar i födan blev många dödligt sjuka i blodsot.

Inte mindre än 7 st dog 1697 i lilla Amsberg, d.v.s. en person i var tredje gård och sex gårdar låg öde. På sommaren 1697 begravdes 10 – 20 avlidna varje söndag på Stora Tuna kyrkogård.

1740 noterades svår torka i Amsberg med missväxt som följd. Sahlstedt betonar detta i Tuna Minne 1743 och tillfogar även att den ostadiga väderleken orsakar folket ohälsa, krämpor och ”helsoter”.

1783 – 1784 hade en ovanligt lång och sträng vinter. Ända in i maj låg det stora snömassor på vägarna och det var svårt att komma fram med häst och släde. Isarna låg till långt in i juni månad.

Påbud utfärdades om faran att blanda bark, mäsk, agnar, ben och sågspån i brödet, då det orsakade den grasserande dödligheten i rödsot och rötfeber. Man borde äta hästkött och andra tama och vilda djur som av fördomar ej annars åts. Renlav, mossa och rötter av kvickrot och tistlar var ej skadligt.

1837 förorsakade otjänlig väderlek missväxt och 1838 kallades barkbrödsåret.

1844 var våren och sommaren ovanligt regniga.

1850 den 29 januari var så sträng kyla i förening med starkt yrväder att i mannaminne dess like icke funnits.

1857 under sommaren regnade det alldeles kolossalt. Havren fick stå ute på åkrarna och hemforslades på vinterföret.

1866 – 1867 var de sista verkliga nödåren. Den 15 februari skrev storskifteslantmätaren J. A. Andersson till Lantbruksakademiens tidskrift bl.a.

”Det börjar gå omsols, att man kan fundera om sommar och vinter skola byta roller. Sålunda har vi till för 1½ vecka sedan haft barmark och överhuvudtaget ganska blid väderlek. Men nu har gubben Bore sent omsider kommit och det så väldigt att det är fråga om att komma utom stugdörren, ty drivorna ligga i höjd med åtminstone fähustaken. Vi plogade vägarna de första dagarna, men måste avstå, när man såg att arbetet efter några timmar var förgäves.”

Det sista verkliga hungeråret här anses vara 1867. Från Sifferbo har antecknats att mellan pingst och midsommar kom en så stor snödämp att meddon kunde användas. All gröda frös bort. Den 18 maj var isen på Gimmen 29 tum. Strax före midsommar efterföljdes kylan av en stark värmebölja. Trädens knoppar utvecklade löv på tre dagar. Likväl slog årsväxten fel och det blev svårt nödår.

1880 var den varmaste sommaren i mannaminne.

+ – + – + – +

by