Ny bok recenseras av Marian Radetzki
Mera Peak Oil från Kjell Aleklett
FORES, den gröna tankesmedjan, lanserade häromdagen Kjell Alekletts ”nya” bok En värld drogad av olja.
Förutom Kjells introduktion lovades kommentarer av Therese Uddenfeldt, författare till Gratislunchen, en bok om slutet av oljeeran, Michael Löw, tidigare VD för Preem, Anders Wijkman som knappast behöver introduceras, och Mattias Goldman, FORES VD. Lotta Gröning från Expressen skulle leda diskussionen. Jag var där och blev besviken. Såväl Gröning som Uddenfeldt och Wijkman uteblev och meteorologen Pär Holmgren fick bli stand-in. Dessutom var boken inte ny – det var en översättning av Peeking at Peak Oil från 2012, som jag för flera år sedan kritiserat i Ekonomisk Debatt. Jag fann sessionen en föga inspirerande övning i ”more of the same”. Jag gick innan den var riktigt slut. Det som följer är en sammanfattning av min tidigare anmälan av Peeking at Peak Oil.
Mänskligheten har ett obetvingligt behov av profetiska visioner om en förestående domedag. Behovet har skapat ett stabilt utbud av förskräckande visioner, från Nostradamus’ ödesmättade framtidsbeskrivningar på 1500-talet, till Romklubbens förutsägelser i början av 1970-talet om förestående kollaps när mineralerna tar slut, och mera nyligen, den förestående klimatkatastrofen. Peak oil hör hemma i denna genre. Det är en vision av en ekonomisk katastrof där otillräckliga tillgångar av olja i marken leder till fallande utbud och en bestående oljekris i nära framtid. Så länge oljepriset var högt, anammades budskapet med iver av en ökande skara anhängare.
Alekletts bok sammanfattar Peak Oils dystra evangelium. Inspirationen hämtas från en deterministisk bild av de framtida utsikterna för att producera olja. Bokens påståenden baserar sig på en bräcklig och i stora stycken orealistisk grund.
Olja framställs genom exploatering av ”bevisade” reserver, så reservernas storlek och tillväxt är centrala vid bedömning av framtida produktionsförmåga. Enligt BP har reserverna växt snabbare än den samtidiga exploateringen under gångna decennier, och motsva-rar för närvarande 54 års aktuell utvinning. Reserver tillkommer genom nya upptäckter och genom den därpå följande apprecieringen (uppvärderingen) av de upptäckta volymerna. Appreciering förklaras av uppföljande prospektering och av förbättrad produktions-teknik medan exploateringen pågår. Appreciering är en mäktig kraft. Historiska data från USA belyser att den ultimata produktionen när ett fält slutgiltigt läggs ned, är i snitt sex gånger så stor som annonserad volym vid den ursprungliga upptäckten.
Aleklett delar inte denna syn, och presenterar I stället en dramatisk men vilseledande bild av kommande knapphet. Genom att hänföra all appreciering till tidpunkten för den ursprungliga upptäckten, demonstrerar han att ”upptäckterna” sedan början av 1980-talet inte matchat exploateringen, samtidigt som volymen i varje ”upptäckt” stadigt mins-kat, ett tydligt tecken på att resurserna sinar. Dessa slutsatser vilar på bedräglig grund. Gamla upptäckter har i hans analys expanderat genom årtionden av appreciering, medan de nyare fynden inte ännu hunnit uppvärderas. Det är faktiskt inte bekymmersamt att ung, växande skog består av små träd.
I sin bok gör Aleklett det uppseendeväckande påståendet att all framtida ökning av ”bevisade reserver” (i dag 1650 miljarder fat) inte kommer att överstiga 100-200 miljarder fat. Siffran speglar den centrala roll som begreppet Ultimately Recoverable Resources (URR) spelar i Peak Oil’s analyser. Problemet är att detta begrepp aldrig kan entydigt bestämmas. Uppfattningen om hur mycket olja som slutligen kan utvinnas stiger kontinuerligt med fördjupade geologiska kunskaper och förbättringar i exploateringstekniken. Peak Oil’s teknologiska determinism lever helt omedveten om historiska erfarenheter, exemplifierade genom tänkvärda citat av Morris Adelman från 2002:
”År 1944 uppgick världens bevisade reserver till 51 miljarder fat. Mellan 1945 och 1998 exploaterades 605 miljarder, och 1035 miljarder var kvar i marken…”
Teknologiska framsteg under 2000-talet från horizontal drilling och fracking har möjliggjort ekonomisk exploatering av väldiga, tidigare oekonomiska resurser. The ”shale revolution”, hittills i huvudsak begränsad till USA, har redan vänt en sedan länge fallande produktionstrend i landet till en ökning, där dagens nivåer är högre än någonsin i historien, och landet blivit världens största producent. 2015 producerade USA 12.7 miljoner fat per dag (mbd), upp från 6.8 mbd år 2008 (Norges produktion uppgick till 2 mbd det året). ”Shale revolution” kommer trots oljepriskollapsen år 2014 snart att sprida sig till bl.a. Argentina, Australien, Kanada, Kina och Ryssland. Det framtida globala oljeutbudet ser synnerligen lovande ut. Alekletts teknologiska kortsynthet hindrar honom från att varsebli vad som håller på att hända.
De som följt Peak Oil’s historia kommer inte att förvånas över frånvaron av ekonomisk analys i boken. Denna rörelses ställningstaganden grundar sig på föreställningen att geologiska insikter en gång för alla bestämt storleken på utvinnbara kvantiteter av olja, så ekonomiska faktorer saknar betydelse. Begrepp som priser och investeringar har ingen roll att spela i deras värld.
Peeking at Peak Oil borde nog inte kritiseras för sina vetenskapliga tillkortakomman-den, och i stället främst betraktas som ett opus för att befrämja ASPO, the Association for the Study of Peak Oil and Gas, och Kjell Aleklett, dess president sedan 2003. Det finns skäl som talar för att det är så.
Boken är fylld av ett tröttsamt förhärligande av författaren. Vi får upprepade exempel på telefonsamtal från fjärran kontinenter som kallar honom att delta i viktiga möten. Det påminner något komiskt om Arthur Koestler’s Call Girls. Vi får inblickar i hur han frotterar sig med prinsar och andra celebriteter under sina resor runt jorden, för att sprida Peak Oil’s evangelium.
Hans egen betydelse framkommer med tydlighet av det omgående beviljade tillståndet att besöka Bab, Abu Dhabi’s största oljefält, vid ett kort besök i landet, ett privilegium som förnekats den där stationerade svenske ambassadören, trots fyra års ihärdiga diplomatis-ka ansträngningar. Det får vi veta, inte bara i boken, utan också vid den nyliga lanseringen hos FORES.
Marian Radetzki
Luleå University of Technology
+ – + – + – +
Som okunnig åskådare kan jag inte annat än undra hur de är funtade, som ger så stor uppmärksamhet åt en profet med ständigt felslagna profetior. Men det tycks vara naturligt. Hela debatten om klimatet är ju likadan . . .
Sture
+ – + – + – +
by 