Snö på grönsakerna i Italien och Spanien har stoppat påfyllning av våra butikshyllor. De gapar tomma.

2017-01-31

En försmak av ett kallare klimat

Nu råder kyla och missväxt i södra och centrala Europa, snö i Nordafrika och Mellanöstern, isande kyla i norra Sibirien och Nordamerika, ganska varm vinter hos oss. Detta är väder, inte klimat.

Klimat är genomsnittligt väder över längre tid och större geografiskt område: varmt eller kallt, torka eller nederbörd, lugnt eller blåsigt. Växlingar i närtid är väder. Men deras genomsnitt över åtminstone 30 år är klimat.

Klimatet växlar sedan årmiljoner mellan karga istider och rikare varma perioder. Landisarna från senaste istid började smälta för cirka 17 000 år sedan.

För 8 – 5 000 år sedan var det flera grader varmare än nu. Varmare var även bronsåldern, romartiden och högmedeltiden. Kallare var tidig antik, tidig medeltid samt Lilla Istiden cirka 1300 – 1850. Denna var periodvis flera grader kallare än nu med missväxt, nöd och död.

Växlingarna samvarierar med växlande solmagnetism och solvind i samspel med inkommande kosmisk strålning, vilket påverkar molnbildning och nederbörd. Mindre solvind ger mer kosmisk instrålning – och kallare klimat.

Under Lilla Istiden var Solen periodvis minimalt aktiv. Sedan blev den ovanligt aktiv med mindre kosmisk instrålning. Atmosfären värmdes en knapp grad. Men nu är Solen åter minimalt aktiv. Frånsett ovanligt varma El Niño-strömmar 1997/98 och 2015/16 har det knappast blivit varmare sedan 1996.

Klimatforskare justerar redan uppmätta temperaturer till rekord. De varnar för hotande värme för att säkra fortsatta anslag. Ursprungliga data visar att 1934 och 1998 var 1900-talets varmaste år. Efter dess uppvärmning är det förstås varmare nu än för 100 år sedan.

Det har gynnat växtlighet och skördar. Sedan 1930 har skördarna ökat fem gånger. Färre lider svält och nöd. Fler har fått det bättre.

Men nu ger sydeuropeisk missväxt och brist på grönsaker i handeln en försmak av hur det kan bli med kallare klimat. Risken är stor med rådande minimala solaktivitet. Hotet mot Jordens liv är kyla snarare än värme!

by

Al Gore och IPCC:s ordförande Rajendra Pachauri visar upp sina diplom och medaljer sedan de fått Nobels Fredspris av den norska Nobelkommittén. Att ge priset till två så okunniga bluffmakare kommer för alltid att devalvera kommitténs anseende.

IPCC:s bluffande har länge lyckats därför att IPCC disponerar så väldiga resurser, som skapar så ofantligt stora mängder data, att få har tillräckliga resurser att granska dem. I ett par fall har dock ett stort antal frivilliga kunnat mobiliseras för noggrann kontroll.

Urban Heat Islands, UHI

IPCC:s politiker har ingen erfarenhet att bedöma kompetensen hos de “forskare” de engagerar. Således tycks man ha litat till entusiastiska ungdomar besjälade av önskan att visa hur farlig koldioxiden är. Under lång tid vägrade de att erkänna problemen med väderstationernas placering. Den erfarne meteorologen Anthony Watts visade hur deras rapporterade uppvärmning kunde härledas till storleken av de samhällen de stod i, se diagrammet nedan.

Figur 1. Anthony Watts analys av temperaturens trend beroende på mätstationernas placering i olika stora samhällen.

Han grupperade de officiella mätdata efter storleken på respektive ort. För de små orterna noterades en helt obetydlig uppvärmning. (Märk hur högt värdet för 1934 sticker upp ovanför de andra.) Sedan blir uppvärmningen allt större ju större orterna är. Trots hans anmärkningar ville “forskarna” inte lämna sina datorer och titta ut genom fönstren på det egna universitetets mätstation. På 1800-talet hade den föredömligt placerats på en grön äng långt från byggnader, vägar och vattendrag, som kunde påverka dess temperatur. Men på100 år hade hus och vägar byggts allt närmre för att på många håll helt omsluta stationen.

Asfalt och tegel magasinerar solens värme på dagarna och strålar ut den under nätterna.

Figur 2. En mätstation i San Francisco är helt omgiven av höga byggnader och asfalterade gator.

De ansvariga vidtog inte tillräckliga åtgärder. Detta ointresse att säkerställa, eller åtminstone undersöka, mätvärdenas representativitet, visar den bristande kompetensen hos de som ansvarade för det underlag hela klimatfrågan vilar på.

Emellertid fann Watts på råd. Via sin blogg mobiliserade han flera hundra friviliga att fotografera mätstationerna. Av 1221 stationer kollades 1007 stycken eller 82.5 %. Av dessa kunde högst 8 % anses ha godtagbar noggrannhet med mindre felvisning än 1 grad !  !  !

Googla “watts weather stations” och välj “bilder” för en mångfald exempel.

Så sent som 2013 konstaterade NASA att byggnader påverkade mätningarna av mätstationer på betydligt längre avstånd än vad de tidigare hade räknat med.

I övriga världen har lika noggrann granskning av stationerna inte genomförts.

Professor Mike van Biezen, Los Angeles, konstaterade att stationernas felvisning avsåg temperaturerna på nätterna, då värmestrålning från asfalt och byggnader störde mätningarna. Med en sammanställning av enbart dagstemperaturerna kunde ingen stigning visas, se posten “Uppvärmningen är en myt”.

Koll av expertgranskade referenser

IPCC:s ordförande Rajenda Pachauri upprepade gång på gång att man endast använde sig av rapporter som granskats av experter, peer review, och publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Donna Laframboise mobiliserade frivilliga från ett flertal länder för att kolla hur detta stämde för den stora rapporten AR4 från år 2007.

Av totalt 18.531 referenser var 5.587 inte expertgranskade, 30 %. Några var pressreleaser från WWF och Greenpeace. Andra var artiklar utan vetenskapligt underlag från dagspress och tidskrifter.

Här kan tilläggas att “expertgranskningen” ofta varit korrumperad, utförd av vänner och bekanta. Ett iögonenfallande exempel är Michael Manns “Hockeyklubba”. Hans medarbetare Keith Briffa erkände så småningom att de blandat data från olika mätserier, för att få den kurva de önskade. De utförde den statistiska bearbetningen så att de skulle fått en liknande kurva oberoende av ingångsdata. “Klubban” eliminerade den varma period under Medeltiden, som var etablerad sanning i rapporten 1995. Den borde därför ha utsatts för särskilt omfattande granskning. Detta dubbelt bedrägliga förfarande fångades inte upp av IPCC:s process för expertgranskning. Att IPCC:s ledning sedan gjorde “Klubban” till huvudnummer i rapporten 2001 bekräftar dess inkompetens.

Allmänt tillämpas expertgranskning innan en rapport ges plats i en vetenskaplig tidskrift. Processen har diskuterats brett. Man konstaterar att en granskare normalt inte får betalt för sitt arbete. Därför kan han inte förväntas lägga ner mer än några timmar på granskningen. Det räcker endast för en ytlig genomgång, som bara kan fånga uppenbara brister. Medvetna oegentligheter kan inte förväntas blir upptäckta. Inom några discipliner har man konstaterat att endast hälften av de granskade arbetena håller vetenskaplig kvalitet.

I den kultur som råder inom IPCC är andelen sannolikt betydligt lägre.

Vad värre är: IPCC tar med rapporter, som inte ens publicerats i tid för att hinna expertgranskas. I kapitel 11 av rapporten 2007 från Work Group I ingick 17 referenser till sådana rapporter.

Ännu värre var en uppmaning till författare utsedda till AR 5, att ta hänsyn till rapporter, som inte var skrivna än , men vars publicering skulle komma i ett visst nummer av en viss tidskrift. IPCC BESTÄLLER alltså rapporter med resultat de önskar.

Det är motsatt dess uppdrag: Att på en omfattande, objektiv och transparent basis utvärdera forskningen avseende risken för att människan orsakar klimatförändringar. IPCC hävdar jämt att de inte gör någon egen forskning.

Greenpeace och WWF

När IPCC säger sig rekrytera världens mest kvalificerade forskare, visar sig många vara politiska aktivister, ofta från Greenpeace, ex.vis följande:

Richard Klein, engagerad vid 23 års ålder, efter ett år hos Greenpeace.                                   Bill Hare, chefsförhandlare för Greenpeace 2007, Lead Author och Expert.                        Malte Meinshausen, talesman för Greenpeace, författare i tre kapitel 2007.                             Ove Hoegh-Guldberg, skrivit 4 rapporter för Greenpeace och 2 för WWF.                                    Sven Teske, aktivist för Greenpeace, skrev IPCC:s rapport om “förnybar energi”.

 WWF har infiltrerat IPCC grundligare. De inrättade ” WWF Climate Witness Scientific Advisory Panel” med det officiella uppdraget att utvärdera larm från allmänheten runt om i världen. Men man lockade personal från IPCC till panelen. Resultatet är att Laframboise funnit 78 personer från panelen som har uppdrag för IPCC. För rapporten 2007 preciserar hon:

– 28 av de 44 kapitlen hade åtminstone en författare knuten till WWF, 64 %.

– Alla 20 kapitel av WG 2 hade minst en författare från WWF.

– 15 av de 44 kapitlen leddes av någon från WWF, 34 %.

– 3 kapitel leddes av TVÅ från WWF.

Den verkliga frågan

I det nummer av den prestigefyllda tidskriften “Nature”, där dess “Newsmaker of the year” för år 2007 hyllas, citeras Rajendra Pachauri:

I am not going to rest easy until I have articulated in every possible forum the need to bring about major structural changes in economic growth and development. That’s the real issue. Climate change is just part of it.”

(Jag kommer inte att vila lugnt förrän jag i varje möjligt forum argumenterat för nödvändigheten att åstadkomma genomgripande strukturella förändringar av ekonomisk tillväxt och utveckling. Det är den verkliga frågan. Klimatförändringarna är bara en del av den.) Se posten: “Fakta eller hypoteser”.

IPCC är alltså i realiteten en avdelning av Greenpeace-WWF med målsättningen att ersätta världens fria marknadsekonomi med planekonomi.

+ – + – + – +

by

I Nordostpassagen har två lastfartyg och en isbrytare frusit fast i den ovanligt tjocka isen. De inrättar sig nu för att övervintra där.

Nästan varje dag ser man notiser och insändare som oroar sig för att isen i Arktis håller på att smälta bort. Detta späds på med Johan Rockströms fantasifulla spekulationer om dramatiska följder för hela planetens klimat.

Men isen i Arktis återhämtar sig. Enligt DMI, Danmarks Meteorologiske Institut, var dess utbredning den 26/1 något större än samma dag för ett år sedan.

Viktigare är kanske att isen har blivit ovanligt tjock norr om Sibirien. Där har vädret ett tag varit 30 grader KALLARE än normalt. Därmed har Nordostpas-sagen stängts. Isbrytaren Kapitan Dranitsyn och två andra fartyg har frusit fast. De har bestämt sig för att övervintra på plats.

Det finns inget som motiverar oro för isen i Arktis. Enda problemet är att nyhetsbyråerna ensidigt kablar ut uppgifter som det går att skrämmas med.

Det har de hållit på med sedan 2007, men alltid fått fel.

+ – + – + – +

2017-01-30

Fastfrusna i Arktis

+ – + – + – +

by

Professor Richard Lindzen, MIT

Från professor Lindzen har jag fått en begäran om stöd för en petition till den nya administrationen i USA, som visat intresse för att granska verkliga fakta om klimatet.

Läs och mejla till den angivna adressen din villighet att stå som undertecknare av petitionen. Jag antar att han främst vänder sig till personer med en ställning som kunniga inom klimatforskningen.

+ – + – + – +

If you wish to join me and others in supporting the petition below, please send an e-mail to

info@co2coalition.org

Include your field of expertise, your highest academic degree, B.S., M.S. or PhD, and any other relevant information, similar to that in the “tag line” below. If you have friends who are also familiar with climate issues, please forward this note to them and invite them to join us.

Dr. Richard S. Lindzen

PhD, Alfred P. Sloan Professor of Meteorology, Emeritus, MIT, Member of National Academy of Sciences, author of numerous papers on climate and meteorology

PETITION

We urge the United States government, and others, to withdraw from the United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC). We support reasonable and cost-effective environmental protection. But carbon dioxide, the target of the UNFCCC, is not a pollutant but a major benefit to agriculture and other life on Earth. Observations since the inception of the UNFCCC 23 years ago show that warming from increased atmospheric CO2 will be benign — much less than initial model predictions.

+ – + – + – +

by

Irrsinn = Galenskap. Verwerfungen = snedvridningar.

Förstasidan i affärstidningen Handelsblatt 2013-08-16.

Den tyska arbetsgivarföreningen har nyligen i sin kolumn för energipolitik haft ett bidrag från Eric Heymann, som arbetar vid Deutsche Bank, avdelningen för nationalekonomisk forskning. Det är ett koncentrat av en längre rapport från maj med titeln “Zielverfehlungen in Sicht”, ungefär: Målen kan missas.

Kapitalstock in energieintensiven Branchen schrumpft aufgrund der Energiewende

von Eric Heymann

Totala kapitalet inom elintensiva branscher krymper på grund av Energiewende.

Här drar jag ut några uppgifter, som kan vara intressanta även för svenskar:

+ – + – + – +

Energiewende har lett till stigande elpriser. Det gäller både för hushåll och företag. Under första halvåret 2016 låg priset för stora industrier 36 % över genomsnittet för EU. År 2000 var skillnaden bara 3 %.

Men om man räknar bort skatter och andra statliga pålagor, låg priset 6 % lägre än EU-genomsnittet 2016. För 2017 ökar pålagorna med 6,88 cent/kWh. Då blir de större än elens produktionskostnad. Det höga elpriset är alltså en följd av politiska ingrepp.

Prishöjningen från 2000 till 2016 är för industrikunder mer än 140 % jämfört med 83 % för EU. Dock har man gjort undantag för särskilt elintensiv industri, ex.vis kemisk industri och metallframställning, av hänsyn till deras internationella konkurrenskraft.

Emellertid finns starka röster för att alla företag skall ha samma priser. Därmed känner de elintensiva företagen en betydande osäkerhet om undantagen kommer finnas kvar.

Den elintensiva industrin belastas således inte enbart med kostnader utan även med osäkerhet om framtida villkor. Inför beslut om investeringar måste man ta hänsyn till möjligheten att elpriset kan komma att fördubblas. I sådan tung industri gäller investe-ringarna utrustning vars livslängd räknas i decennier. Osäkerheten gör att många investeringar hamnar i länder med stabilt lågt elpris.

Detta avspeglas i utvecklingen av kapitalet i dessa branscher. Bundesamt för statistik redovisar siffror på de s.k. fasta tillgångarna. Deras bruttovärde motsvarar då det kapital (ex.vis maskiner, fordon, byggnader och intellektuella tillgångar), som står till driftens förfogande, oberoende av storleken på avskrivningarna. Drar man av avskrivningarna m.m. får man tillgångarnas nettovärde. Dessutom får man skilja på det “nominella” och det “reala” värdet av tillgångarna.

Det reala värdet av nettot torde vara den bästa indikatorn på utvecklingen av totala kapitalet i en nation eller en enskild bransch.

– Inom alla elintensiva sektorer (pappers-, kemi- och byggmaterialsindustri samt metallframställning) har det reala nettovärdet av de fasta tillgångarna sjunkit nästan jämt under de senaste åren. I industrin som helhet har de istället stigit något. För de elintensiva branscherna är denna utveckling alarmerande, särskilt som utgifterna för forskning och utveckling räknats in.

– Det nominella nettot låg 2014 knappt 3 % över nivån 1995 att jämföra med drygt 31 % i övrig industri.

– De nominella netto investeringarna, d.v.s. brutto investeringarna minus avskrivningarna, var 2014 för sjätte gången i rad negativ. De har varit positiva endast fem år sedan 1995.

Dessa förhållanden är högst oroande för Tyskland. Landets industri har en i hög grad vertikalt integrerad kedja av förädling. De elintensiva företagen står oftast i kedjans början. De levererar utgångsmaterial till bilar, maskiner och elektrisk utrustning, vars tillverk-ning inte är elintensiv, men som utgör basen för den tyska exporten. För dessa industriers utvecklingsarbete, som ju är avgörande för fortsatt konkurrenskraft, är det en klar fördel att ha nära till sina leverantörer. En försvagning av elintensiv industri kommer därför att ha negativa återverkningar på hela nationens ekonomi.

Tyskland måste därför ompröva Energiewende med hänsyn till dess effekt på näringsliv och miljö.

+ – + – + – +

Milt uttryckta slutsatser

I arbetsgivarföreningens tidskrift får man förstås kritisera gällande politik i en avmätt ton. I klartext är ovanstående ett nödrop, ett högt skrik på hjälp. Tyskland håller på att avindustrialiseras ! !

Det är närmast en självklarhet, som förståndigt folk insett för länge sedan: Satsar man nationens kapital på opålitlig och därför onödig elkraft istället för på industrins utveckling, blir man fattigare.

Då svarar politikerna att byggandet av möllor och solpaneler har “skapat” 200.000 nya jobb. Det kan vara nästan sant, men det gäller bara under uppbyggnadsfasen. Sedan möllor och paneler kommit på plats kräver de inte mycket arbete.

Hur många jobb som förlorats finns det ingen statistik på. Det är inte lika lätt att precisera, eftersom de försvunnit i indirekta processer. En man på en verkstad förlorar inte jobbet för att verkstan får högre elpris, utan för att verkstans kunder, de stora exportföretagen får färre beställningar på grund av att elpriset försämrat konkurrenskraften.

Vad politikerna inte tycks fatta är att detta är ett nationellt problem av första rangen. Företagen skriker inte tillräckligt högt. De väljer istället att flytta till länder med bättre företagsklimat.

Våra politiker, vuxna läskunniga människor, kan inte vara omedvetna om att vi är många som hävdar att IPCC är inkompetenta och klimathotet är en bluff. Samtidigt gäller sats-ningarna på bluffen större belopp än någon annan sektor av politiken. Hur kan de då låta bli att underrätta sig om skälen till att vi ser hotet som en bluff. Varför är de rent rädda för att ens höra fakta presenteras ?

Skall vi låta Sverige avindustrialiseras som Tyskland gör nu ?

Sture Åström

+ – + – + – +

by

Sydsvenskan publicerade den 20/1 en debattartikel, som upprepar det felaktiga påståendet att Kiribati hotas av stigande havsnivå. Dock har nivån löpande loggats på flera av dess öar sedan 50-talet, se ovan. Där noteras ingen stigning.

Artikeln fanns i både Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad. Den var författad av Stephen Groff, ADB, Asian Development Bank, Manila, Filippinerna (inte Indonesien, som står i artikeln). Dess rubrik var:

Klimatförändringarna är en av flera faktorer som kommer att utlösa flyktingströmmar

Artikeln baseras på IPCC:s skrämmande scenarier med så många felaktiga påståenden, att den inte kan få stå oemotsagd. Rent formellt är den alltså inte en “nyhet”, men då tidningen inte tar in rättelser, kommer den att stå kvar som sådan i läsarnas medvetanden. Heidi Avellan,  chef för ledarsidan och debattredaktören Eva Rothstein har refuserat mina tidi-gare försök att rätta till felaktigheter i deras spalter, samtidigt som de hävdat att de  “res-pekterar” de pressetiska reglerna, som ju förutsätter att fel skall korrigeras. Därför väljer jag att lägga ut mina tillrättalägganden här:

+ – + – + – +

Tre helt felaktiga påståenden radas upp redan i artikelns första rader:

1. “Väderväxlingarna blir allt häftigare” Det är inte sant. De cykloner som är ett normalt inslag i klimatet över södra Stilla Havet har blivit mindre energirika sedan 90-talet. Det visar statstik som uppdateras varje månad. Under den senaste El Niño har en viss stigning inträffat. Någon koppling till ändringar i klimatet kan inte noteras.

Cyklonerna är väsentliga för öarnas existens. Från början har de bildats av döda korallers skelett som blivit grus och sedan spolats samman av cyklonerna till små öar. Allt eftersom korallerna växt har cyklonerna spolat upp mer grus på stränderna. Med flygfoton har universitetet i Auckland, Nya Zeeland, studerat öarnas areal sedan 50-talet. Över 40 % växer i area medan få krymper. I senare fallet är det oftast att hänföra till aningslösa åtgärder av människan , bygge av hamnpir eller liknande, vilket ändrat havets strömmar.

2. “Vattnet i din brunn blir så salt att det inte längre går att dricka.” Det beror ingalunda på några klimatförändringar. Havet har ju inte stigit. Orsaken är mänsklig stupiditet.

En brunn tar vatten från grundvattnet. Dettas förråd fylls på av regn. Pumpar man upp mer vatten än vad regnet ger, sjunker nivån på grundvattnet. Hamnar den under havets nivå, sipprar havsvatten in, så att brunnsvattnet blir salt.

Vid storm spolas salt havsvatten upp på stränderna, men då brukar det också regna, så att saltet lakas ut.

3. “Priset på ris blir så högt att du inte har råd att köpa det.” De senaste 30 årens ständigt ökande skördar har gjort riset billigare. FAO:s senaste rapport beräknar att skördarna av spannmål 2016 blir 1,7 % högre än 2015. De har ökat 40 % på 20 år.

Kiribatis president Anote Tong är så övertygad om sina öars försvinnande att han målmedvetet förbereder folket på att emigrera. Därför genomför ADB ett program med utbildning i hantverksyrken, så att emigranterna skall finna jobb i sina nya länder. Ett alternativ hade kanske varit att locka någon företagare att investera i Kiribatis turism: Paradisiska öar långt borta. . .

Begreppet “klimatförändringar” användes slarvigt utan att förklara vad som menas. Ett varmare eller kallare klimat ? Sedan förutsätts att de blir “allt fler och allt svårare” samt skördar allt fler offer. Detta är också bevisat fel.

De senaste 20 åren har ingen klimatförändring ägt rum! Dessförinnan har en enda klimatförändring kunnat konstateras sedan 50-talet. Den har höjt den globala temperaturen med några tiondels grader och halten koldioxid i luften med 30 %. Den har resulterat i minskade öknar, ökade skördar med billigare mat och mycket färre fattiga. Världen har blivit bättre och rikare.

Slarvet innebär en sammanblandning av klimat med väder, landsänkning, tektoniska rörelser och hushållning med vattentillgångar.

Extremt väder som cykloner, översvämningar och lokal torka är normala inslag i vårt naturliga klimat. Skadorna därav och antalet dödsoffer visar en nedåtgående trend. De stora återförsäkringsbolagen Munich Re och Swiss Re har noterat sjunkande ersättningsnivåer de senaste åren.

Okunskapen inom media har förvillat allmänheten. I stundens hetta tar journalisterna ofta till uttryck som “historiskt rekord”, men sådana har sällan inträffat. Orkanen i Hayian var inte den värsta i historien som de första rubrikerna sade, men den avancerade in över en vik med höga berg på båda sidor. Så blev både vindar och vågor sammanklämda till ökad styrka, när de träffade staden Tacloban i Filippinerna. Dess byggnader höll låg kvalitet, så att förstörelsen blev ovanligt omfattande.

Den inträffade katastrofen indikerar på inget sätt en klimatförändring.

Stora floders deltan utgörs av uppslammade massor, som långsamt sjunker samman. Tidigare erors regelbundna översvämningar, ofta varje år, har tillfört nya massor, så att landets nivå behållits. Det gäller ex.vis Bangladesh och Mekongdeltat med Ho Chi Minh City (Saigon). Det gällde också Alexandria och New Orleans, men där har man dämt upp floderna, så att slammet sedimenterar i det stillastående vattnet där. Deltat blir utan.

Bangladesh och Venedig ligger på tektoniska plattor, som långsamt pressas ner inunder Himalaja respektive Alperna.

Hushållningen med vatten är avgörande för många områden. Aralsjön på gränsen mellan Kazakstan och Uzbekistan är det mest avskräckande exemplet. Den var världens fjärde största insjö. Den saknar utflöde och ligger i en öken, så att avdunstningen balanserade tillflödet från de två floderna Amu-Darja och Syr-Darja, som rinner upp på högplatån Pamir med sina glaciärer.

Men deras vatten har tagits i anspråk för konstbevattning av odlingar för bomull och ris. Sjöns nivå har sjunkit 19 meter, så att nu endast fyra små pölar återstår. Salthalten har ökat från 1 % till 9 %. Salt på de uttorkade arealerna bildar damm, som blåser omkring i landskapet och försvårar all odling i grannskapet.

Dammbyggen skapar allvarliga konflikter om fördelningen av flodernas vatten. När Kina bygger dammar i Mekongflodens övre lopp, förlorar både Vietnam och Kambodja vatten och slam. Motsvarande problem för Syrien och Irak skapas av planerade dammar i Turkiet. Där har ADB en värdig uppgift.

Men Groff blundar för dessa lätt förstådda problem. Vattenbristens hot mot livsvillkoren “kan kanske undvikas om världen lyckas dämpa klimatförändringarna”. Liksom inom FN negligerar han verkligheten och pratar istället om ett inbillat problem.

Sedan fortsätter han med planekonomins självklara förutsättning: Mera data behövs. Halva artikeln handlar om det. För att “styra migranter” till lämpliga områden. Avslutningsvis: “En bred satsning gör migration till en del av klimatförändringarnas lösning. ” De föränd-ringar som inte uppträtt på 20 år. Men förstås: “Många länder behöver bidrag.”

Så ser byråkraten sin uppgift att fördela pengar, för att bekämpa ett problem som inte finns, medan han blundar för faktiska och omedelbara problem, som håller på att skapas av dammbyggen.

Groffs jobb behövs alltså inte.

Sture Åström

by

Sand-dyner i Sahara täckta av snö, på sina håll en meter djup.

Snö i Jordaniens huvudstad Amman.

Den engelska tidningen Telegraph har ett bildgalleri http://www.telegraph.co.uk/news/picturegalleries/worldnews/9793865/Snow-blankets-parts-of-Israel-Syria-and-the-Middle-East.html?frame=2448469&amgpage=1över de senaste dagarnas snöfall i länder som vi betraktar som “varma”: Libanon, Syrien, Israel och Saudiarabien.

Vi bör ta det som en påminnelse om att vårt svenska väder ingalunda säger något om klimatet i stort. Medan vi haft det ovanligt varmt, har andra haft ovanligt kallt väder. Snön i Sahara är den första på 49 år.

+ – + – + – +

by

Vita Husets hemsida FÖRE Trumps tillträde och den första minuten EFTER.

Senare under den första dagen i tjänst, har han förklarat att stora delar av “Climate Action Plan and the Waters of the U.S. rule” skall elimineras. De har varit grunden för EPA:s extremistiska regelverk i olika fall, där kolkraftverk skulle tvingas lägga ner, oljeutvinning med fracking begränsas, en oljeledning förbjudas och en ny gigantisk mineralfyndighet i Alaska omgärdas med så många åtgärder för miljöskydd att verksamheten inte kunnat komma igång. De har också förvärrat torkan i Kalifornien genom att det vatten som fanns måste släppas ut i havet, för att värna en art av liten fisk, som kräver bräckt vatten.

Jordbruksområdena i Kalifornien är egentligen en öken som blivit mycket bördig genom konstbevattning. I bergskedjorna öster om slätterna har man normala år fått tillräckligt med regn och snö. Den aktuella “torkan” har inte varit absolut, utan nederbörden har i stora områden varit av storleksordningen 30 % av den normala. Men sötvatten till den lilla fisken har prioriterats så hänsynslöst att stora arealer blivit uttorkade med ekonomisk katastrof för jordbrukarna. Och för delstaten Kalifornien. Men dennas politiska ledning utgörs av demokrater med de mest extrema uppfattningarna om klimathotet bl.a. med favorisering av “förnybar” energi.  Det har gjort tillgången på el osäker, vilket jagat iväg företag till andra stater, ex.vis Texas.

Jag har bekanta som flytt från San Francisco på grund av de exceptionella levnadskostnaderna till trakten av Denver.  Där finner de att en byggboom pågår. Många företag med sina anställda har flyttat dit från Kalifornien.

SÅ

by

Jämförelse mellan Tesla 90 S och Skoda Octavia TDI 150 Scout

Batterierna i den eldrivna lyxbilen Teslas starkaste modell 90 S kostar 300 – 400.000 kronor. De kan laddas vid ägarens bostad eller arbetsplats. Men ute i trafiken måste de laddas vid laddstolpar.

Teslas egna stolpar för snabbladdning lär kosta ca 250.000 dollar per stolpe, ca 2,3 miljoner kronor. Där kan man på en halv timme ladda batteriet till drygt halv kapacitet. Men om stolpen samtidigt används av två bilar, halveras utbytet. Då tar halv kapacitet en timme.

Under den tiden är stolpen upptagen. Laddningen skall enligt Tesla ge 27 mils körsträcka. I praktiken blir det högst 15 – 20 mil. Sedan stannar bilen – om man inte dessförinnan hittat en ledig plats att ladda på. Mycket av körningen måste därför ägnas åt att leta laddplatser.

Sådana ligger sällan där man tänkt åka. Stolpar för snabbladdning finns nu enligt Tesla på 20 platser med totalt runt 100 laddpunkter i Sverige –  ofta nära elnätens transformatorstationer för att därifrån ta el billigt. Hur ofta har man annars ärende till en transformatorstation?

Totalt fanns i början av 2017 runt 3.000 Tesla-bilar i Sverige. De flesta kan laddas vid bostad eller arbetsplats. Men för längre resor måste de också laddas på andra ställen. 3.000 bilar på 20 laddplatser och 100 laddpunkter blir 150 bilar per laddplats och 30 bilar per laddpunkt – flest i storstäder och nästan inga i glesbygd.

Elbilar körs kortare än bensin- och särskilt dieselbilar. Kanske 1.000 mil per år. Full ladd-ning skall enligt Tesla ge ca 50 mils räckvidd. Men man bör ladda högst 80 procent av full kapacitet för att skona batteriet. Det betyder 40 mil, i praktiken 25 – 30 mil enligt flera testrapporter.

Om man laddar för hälften av all körning vid hem eller arbetsplats, behövs laddstolpar för övriga 500 mil. Dessa ger högst halv kapacitet, i praktiken högst 15 mil.

Det kräver 40 – 50 laddningar vid stolpe per år. Med 3.000 bilar blir det totalt 120 – 150.000 laddningar – 300 – 400 per dag. I praktiken laddar man oftare  – för att slippa bli stående. Då räcker inte 20 laddplatser och 100 laddpunkter på ofta opraktiska ställen långt. Särskilt som antalet Tesla-bilar ökar med ett tusental per år.

Men även andra elbilar samt laddhybrider måste laddas. Under 2016 registrerades 2.880 nya elbilar och 10.035 nya laddhybrider. Totalt finns drygt 30.000 laddbara bilar i landet, 36 procent rena elbilar och 64 procent laddhybrider med hög tillväxttakt (Power Circle).

Övriga elbilar förutom Tesla har bara en tredjedel till en fjärdedel så stora batterier. De är mindre och lättare men har ändå bara runt en tredjedel så stor batterikapacitet och räckvidd, i praktiken 10 – 15 mil med få undantag. Laddhybrider har ännu mindre batterier, som bara räcker några mil.

I praktiken körs bilarna i snitt högst 5 – 10 mil per laddning, varav kanske hälften sker vid bostad eller arbetsplats och hälften vid laddstolpe. 500 mil vid laddstolpar kräver därmed 50 – 100 laddningar per bil och år.

Laddhybriders mindre batterier måste laddas nästan dagligen. Kanske 20.000 elbilar och laddhybrider måste laddas per dag vid laddstolpe. Totalt finns uppåt 3.000 laddpunkter i landet. Men finns på få ställen, och de är av minst åtta olika slag. En typ står för över hälften, men enhetlig standard krävs för att passa alla.

Då behövs nya stolpar – även på nya platser. Om de kostar 2,3 miljoner kronor per stolpe, kostar 1.000 nya stolpar 2,3 miljarder. Flera tusen lär behövas för fortsatt ökande antal elbilar och laddhybrider. Dessutom måste näten förstärkas och byggas ut för att klara ökad belastning.

Det lär öka investeringsbehovet till minst 5 – 10 miljarder – till att börja med. Om alla Sveriges 6 miljoner vägfordon skulle köras på el, skulle det kräva uppåt 25 procent mer el än Sverige i dag förbrukar.

Elbilar kräver därför mycket mer kraft – och pengar – än bara för att driva dem. 

Tege Tornvall

Rättelse: Dieselbilen är en Skoda Octavia

Teslan är dyr, stor, tung och har ett stort, tungt och dyrt batteri. Motorn är farligt stark för ovana förare och onödigt stark för vanlig körning. Maxprestanda kan inte utnyttjas. Bilen är rymligare fram än bak. Mycket bagage ryms, men delat fram- och baktill. Jättebatteri ger ändå kort räckvidd och måste laddas ofta. Ont om laddplatser, särskilt i landsorten. Bilens värde faller inte så snabbt i procent – men mycket i reda pengar. Man får fyra (4) Octavia för en Tesla.

Totalt kräver Teslan mycket mer energi!!

+ – + – + – +

Tege har varit finkänslig och inte nämnt de skatter elbilen inte betalar idag. Nu skall eldrift gynnas skattemässigt. Men staten kan inte klara sig utan skatter från bilarna. När det blir fler elbilar, får de med allra största säkerhet en milskatt, som blir lika den skatt dieselbilen betalar på sitt bränsle.

De samlade skatterna på diesel är c:a 8:- per liter. Skodan drar c:a 0,6 liter per mil, d.v.s. 4:80 per mil. Ett sådant belopp kommer elbilarna också att få betala.

SÅ

+ – + – + – +

by

IRONI: Elbilen Prius laddas från ett mobilt elverk, som går på naturgas.

Den flitige aktivisten Torbjörn Vennström har fått ett inlägg infört i ett dussin lokaltid-ningar, som satt olika rubriker på det. Ofta förekommer “Massbilism” i rubrikerna. I Hela Hälsinglands editioner är rubriken: “Nu hjälper bara hårda puckar”.

2017-01-17

I sitt angrepp på “massbilismen” avslöjar Torbjörn Vennström det totalitära synsätt som vidlåder de flesta “miljöaktivister” inklusive Miljöpartiets ledning, skriver Klimatsans i en replik.

Han kräver “hårda puckar” för att påtvinga folket hans sätt att leva. Han föreslår förbud mot fossildrivna bilar, stopp för motorvägstunnlar, högre bensinskatt med en krona per år, stopp för reseavdraget där kollektiv trafik finns.

Han vill tvinga fram laddstationer för elbilar runt hela landet. Det blir ungefär som då mackarna tvingades att ha etanol. Det blev så dyrt att många lade ner, främst på lands-orten där de behövdes som mest. Sedan slutade bilisterna tanka etanol, så nu står där olönsamma pumpar, en nationalekonomisk förlust.

Bilen innebär personlig frihet och har blivit en symbol för frihet. Det är symptomatiskt att Vennström vill angripa denna symbol. Han har inga rationella skäl att göra det. Bilarnas avgasrening har nu nått tidigare oanad effektivitet. Folk köper elbilar i takt med dessas ekonomi.

Faran med koldioxid saknar vetenskaplig grund. Verklighetens “Fullskaleprov” visar att den ökade halten koldioxid och den svaga uppvärmningen sedan 1950 varit välgörande för hela mänskligheten.

Koldioxid är växternas viktigaste näring. Satelliterna visar att på 30 år har Jorden blivit 11 procent grönare. Öknarna har minskat. FAO redovisar 40 procent ökad skörd av spannmål på 20 år. Det har betytt mer mat och billigare mat för de fattigaste. Så har närmare två miljarder människor lyfts ur extrem fattigdom sedan 1990 enligt Världsbanken, googla “påläst men okunnigt”.

Vennström måste nästa gång visa de mätresultat som han tyder till en fara från koldi-oxiden, innan han vill strypa utsläppen. Notera att datorsimuleringar av det kaotiska klimatet är lika lite vetenskap som gissningar.

Sture Åström

nätverket Klimatsans

+ – + – + – +

by