Sydsvenskan publicerade den 20/1 en debattartikel, som upprepar det felaktiga påståendet att Kiribati hotas av stigande havsnivå. Dock har nivån löpande loggats på flera av dess öar sedan 50-talet, se ovan. Där noteras ingen stigning.

Artikeln fanns i både Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad. Den var författad av Stephen Groff, ADB, Asian Development Bank, Manila, Filippinerna (inte Indonesien, som står i artikeln). Dess rubrik var:

Klimatförändringarna är en av flera faktorer som kommer att utlösa flyktingströmmar

Artikeln baseras på IPCC:s skrämmande scenarier med så många felaktiga påståenden, att den inte kan få stå oemotsagd. Rent formellt är den alltså inte en “nyhet”, men då tidningen inte tar in rättelser, kommer den att stå kvar som sådan i läsarnas medvetanden. Heidi Avellan,  chef för ledarsidan och debattredaktören Eva Rothstein har refuserat mina tidi-gare försök att rätta till felaktigheter i deras spalter, samtidigt som de hävdat att de  “res-pekterar” de pressetiska reglerna, som ju förutsätter att fel skall korrigeras. Därför väljer jag att lägga ut mina tillrättalägganden här:

+ – + – + – +

Tre helt felaktiga påståenden radas upp redan i artikelns första rader:

1. “Väderväxlingarna blir allt häftigare” Det är inte sant. De cykloner som är ett normalt inslag i klimatet över södra Stilla Havet har blivit mindre energirika sedan 90-talet. Det visar statstik som uppdateras varje månad. Under den senaste El Niño har en viss stigning inträffat. Någon koppling till ändringar i klimatet kan inte noteras.

Cyklonerna är väsentliga för öarnas existens. Från början har de bildats av döda korallers skelett som blivit grus och sedan spolats samman av cyklonerna till små öar. Allt eftersom korallerna växt har cyklonerna spolat upp mer grus på stränderna. Med flygfoton har universitetet i Auckland, Nya Zeeland, studerat öarnas areal sedan 50-talet. Över 40 % växer i area medan få krymper. I senare fallet är det oftast att hänföra till aningslösa åtgärder av människan , bygge av hamnpir eller liknande, vilket ändrat havets strömmar.

2. “Vattnet i din brunn blir så salt att det inte längre går att dricka.” Det beror ingalunda på några klimatförändringar. Havet har ju inte stigit. Orsaken är mänsklig stupiditet.

En brunn tar vatten från grundvattnet. Dettas förråd fylls på av regn. Pumpar man upp mer vatten än vad regnet ger, sjunker nivån på grundvattnet. Hamnar den under havets nivå, sipprar havsvatten in, så att brunnsvattnet blir salt.

Vid storm spolas salt havsvatten upp på stränderna, men då brukar det också regna, så att saltet lakas ut.

3. “Priset på ris blir så högt att du inte har råd att köpa det.” De senaste 30 årens ständigt ökande skördar har gjort riset billigare. FAO:s senaste rapport beräknar att skördarna av spannmål 2016 blir 1,7 % högre än 2015. De har ökat 40 % på 20 år.

Kiribatis president Anote Tong är så övertygad om sina öars försvinnande att han målmedvetet förbereder folket på att emigrera. Därför genomför ADB ett program med utbildning i hantverksyrken, så att emigranterna skall finna jobb i sina nya länder. Ett alternativ hade kanske varit att locka någon företagare att investera i Kiribatis turism: Paradisiska öar långt borta. . .

Begreppet “klimatförändringar” användes slarvigt utan att förklara vad som menas. Ett varmare eller kallare klimat ? Sedan förutsätts att de blir “allt fler och allt svårare” samt skördar allt fler offer. Detta är också bevisat fel.

De senaste 20 åren har ingen klimatförändring ägt rum! Dessförinnan har en enda klimatförändring kunnat konstateras sedan 50-talet. Den har höjt den globala temperaturen med några tiondels grader och halten koldioxid i luften med 30 %. Den har resulterat i minskade öknar, ökade skördar med billigare mat och mycket färre fattiga. Världen har blivit bättre och rikare.

Slarvet innebär en sammanblandning av klimat med väder, landsänkning, tektoniska rörelser och hushållning med vattentillgångar.

Extremt väder som cykloner, översvämningar och lokal torka är normala inslag i vårt naturliga klimat. Skadorna därav och antalet dödsoffer visar en nedåtgående trend. De stora återförsäkringsbolagen Munich Re och Swiss Re har noterat sjunkande ersättningsnivåer de senaste åren.

Okunskapen inom media har förvillat allmänheten. I stundens hetta tar journalisterna ofta till uttryck som “historiskt rekord”, men sådana har sällan inträffat. Orkanen i Hayian var inte den värsta i historien som de första rubrikerna sade, men den avancerade in över en vik med höga berg på båda sidor. Så blev både vindar och vågor sammanklämda till ökad styrka, när de träffade staden Tacloban i Filippinerna. Dess byggnader höll låg kvalitet, så att förstörelsen blev ovanligt omfattande.

Den inträffade katastrofen indikerar på inget sätt en klimatförändring.

Stora floders deltan utgörs av uppslammade massor, som långsamt sjunker samman. Tidigare erors regelbundna översvämningar, ofta varje år, har tillfört nya massor, så att landets nivå behållits. Det gäller ex.vis Bangladesh och Mekongdeltat med Ho Chi Minh City (Saigon). Det gällde också Alexandria och New Orleans, men där har man dämt upp floderna, så att slammet sedimenterar i det stillastående vattnet där. Deltat blir utan.

Bangladesh och Venedig ligger på tektoniska plattor, som långsamt pressas ner inunder Himalaja respektive Alperna.

Hushållningen med vatten är avgörande för många områden. Aralsjön på gränsen mellan Kazakstan och Uzbekistan är det mest avskräckande exemplet. Den var världens fjärde största insjö. Den saknar utflöde och ligger i en öken, så att avdunstningen balanserade tillflödet från de två floderna Amu-Darja och Syr-Darja, som rinner upp på högplatån Pamir med sina glaciärer.

Men deras vatten har tagits i anspråk för konstbevattning av odlingar för bomull och ris. Sjöns nivå har sjunkit 19 meter, så att nu endast fyra små pölar återstår. Salthalten har ökat från 1 % till 9 %. Salt på de uttorkade arealerna bildar damm, som blåser omkring i landskapet och försvårar all odling i grannskapet.

Dammbyggen skapar allvarliga konflikter om fördelningen av flodernas vatten. När Kina bygger dammar i Mekongflodens övre lopp, förlorar både Vietnam och Kambodja vatten och slam. Motsvarande problem för Syrien och Irak skapas av planerade dammar i Turkiet. Där har ADB en värdig uppgift.

Men Groff blundar för dessa lätt förstådda problem. Vattenbristens hot mot livsvillkoren “kan kanske undvikas om världen lyckas dämpa klimatförändringarna”. Liksom inom FN negligerar han verkligheten och pratar istället om ett inbillat problem.

Sedan fortsätter han med planekonomins självklara förutsättning: Mera data behövs. Halva artikeln handlar om det. För att “styra migranter” till lämpliga områden. Avslutningsvis: “En bred satsning gör migration till en del av klimatförändringarnas lösning. ” De föränd-ringar som inte uppträtt på 20 år. Men förstås: “Många länder behöver bidrag.”

Så ser byråkraten sin uppgift att fördela pengar, för att bekämpa ett problem som inte finns, medan han blundar för faktiska och omedelbara problem, som håller på att skapas av dammbyggen.

Groffs jobb behövs alltså inte.

Sture Åström

 

 

 

by