Irrsinn = Galenskap. Verwerfungen = snedvridningar.

Förstasidan i affärstidningen Handelsblatt 2013-08-16.

Den tyska arbetsgivarföreningen har nyligen i sin kolumn för energipolitik haft ett bidrag från Eric Heymann, som arbetar vid Deutsche Bank, avdelningen för nationalekonomisk forskning. Det är ett koncentrat av en längre rapport från maj med titeln “Zielverfehlungen in Sicht”, ungefär: Målen kan missas.

Kapitalstock in energieintensiven Branchen schrumpft aufgrund der Energiewende

von Eric Heymann

Totala kapitalet inom elintensiva branscher krymper på grund av Energiewende.

 

Här drar jag ut några uppgifter, som kan vara intressanta även för svenskar:

+ – + – + – +

Energiewende har lett till stigande elpriser. Det gäller både för hushåll och företag. Under första halvåret 2016 låg priset för stora industrier 36 % över genomsnittet för EU. År 2000 var skillnaden bara 3 %.

Men om man räknar bort skatter och andra statliga pålagor, låg priset 6 % lägre än EU-genomsnittet 2016. För 2017 ökar pålagorna med 6,88 cent/kWh. Då blir de större än elens produktionskostnad. Det höga elpriset är alltså en följd av politiska ingrepp.

Prishöjningen från 2000 till 2016 är för industrikunder mer än 140 % jämfört med 83 % för EU. Dock har man gjort undantag för särskilt elintensiv industri, ex.vis kemisk industri och metallframställning, av hänsyn till deras internationella konkurrenskraft.

Emellertid finns starka röster för att alla företag skall ha samma priser. Därmed känner de elintensiva företagen en betydande osäkerhet om undantagen kommer finnas kvar.

Den elintensiva industrin belastas således inte enbart med kostnader utan även med osäkerhet om framtida villkor. Inför beslut om investeringar måste man ta hänsyn till möjligheten att elpriset kan komma att fördubblas. I sådan tung industri gäller investe-ringarna utrustning vars livslängd räknas i decennier. Osäkerheten gör att många investeringar hamnar i länder med stabilt lågt elpris.

Detta avspeglas i utvecklingen av kapitalet i dessa branscher. Bundesamt för statistik redovisar siffror på de s.k. fasta tillgångarna. Deras bruttovärde motsvarar då det kapital (ex.vis maskiner, fordon, byggnader och intellektuella tillgångar), som står till driftens förfogande, oberoende av storleken på avskrivningarna. Drar man av avskrivningarna m.m. får man tillgångarnas nettovärde. Dessutom får man skilja på det “nominella” och det “reala” värdet av tillgångarna.

Det reala värdet av nettot torde vara den bästa indikatorn på utvecklingen av totala kapitalet i en nation eller en enskild bransch.

– Inom alla elintensiva sektorer (pappers-, kemi- och byggmaterialsindustri samt metallframställning) har det reala nettovärdet av de fasta tillgångarna sjunkit nästan jämt under de senaste åren. I industrin som helhet har de istället stigit något. För de elintensiva branscherna är denna utveckling alarmerande, särskilt som utgifterna för forskning och utveckling räknats in.

– Det nominella nettot låg 2014 knappt 3 % över nivån 1995 att jämföra med drygt 31 % i övrig industri.

– De nominella netto investeringarna, d.v.s. brutto investeringarna minus avskrivningarna, var 2014 för sjätte gången i rad negativ. De har varit positiva endast fem år sedan 1995.

Dessa förhållanden är högst oroande för Tyskland. Landets industri har en i hög grad vertikalt integrerad kedja av förädling. De elintensiva företagen står oftast i kedjans början. De levererar utgångsmaterial till bilar, maskiner och elektrisk utrustning, vars tillverk-ning inte är elintensiv, men som utgör basen för den tyska exporten. För dessa industriers utvecklingsarbete, som ju är avgörande för fortsatt konkurrenskraft, är det en klar fördel att ha nära till sina leverantörer. En försvagning av elintensiv industri kommer därför att ha negativa återverkningar på hela nationens ekonomi.

Tyskland måste därför ompröva Energiewende med hänsyn till dess effekt på näringsliv och miljö.

+ – + – + – +

Milt uttryckta slutsatser

I arbetsgivarföreningens tidskrift får man förstås kritisera gällande politik i en avmätt ton. I klartext är ovanstående ett nödrop, ett högt skrik på hjälp. Tyskland håller på att avindustrialiseras ! !

Det är närmast en självklarhet, som förståndigt folk insett för länge sedan: Satsar man nationens kapital på opålitlig och därför onödig elkraft istället för på industrins utveckling, blir man fattigare.

Då svarar politikerna att byggandet av möllor och solpaneler har “skapat” 200.000 nya jobb. Det kan vara nästan sant, men det gäller bara under uppbyggnadsfasen. Sedan möllor och paneler kommit på plats kräver de inte mycket arbete.

Hur många jobb som förlorats finns det ingen statistik på. Det är inte lika lätt att precisera, eftersom de försvunnit i indirekta processer. En man på en verkstad förlorar inte jobbet för att verkstan får högre elpris, utan för att verkstans kunder, de stora exportföretagen får färre beställningar på grund av att elpriset försämrat konkurrenskraften.

Vad politikerna inte tycks fatta är att detta är ett nationellt problem av första rangen. Företagen skriker inte tillräckligt högt. De väljer istället att flytta till länder med bättre företagsklimat.

Våra politiker, vuxna läskunniga människor, kan inte vara omedvetna om att vi är många som hävdar att IPCC är inkompetenta och klimathotet är en bluff. Samtidigt gäller sats-ningarna på bluffen större belopp än någon annan sektor av politiken. Hur kan de då låta bli att underrätta sig om skälen till att vi ser hotet som en bluff. Varför är de rent rädda för att ens höra fakta presenteras ?

Skall vi låta Sverige avindustrialiseras som Tyskland gör nu ?

Sture Åström

 

+ – + – + – +

 

 

 

 

 

by