Al Gore och IPCC:s ordförande Rajendra Pachauri visar upp sina diplom och medaljer sedan de fått Nobels Fredspris av den norska Nobelkommittén. Att ge priset till två så okunniga bluffmakare kommer för alltid att devalvera kommitténs anseende.

IPCC:s bluffande har länge lyckats därför att IPCC disponerar så väldiga resurser, som skapar så ofantligt stora mängder data, att få har tillräckliga resurser att granska dem. I ett par fall har dock ett stort antal frivilliga kunnat mobiliseras för noggrann kontroll.

Urban Heat Islands, UHI

IPCC:s politiker har ingen erfarenhet att bedöma kompetensen hos de “forskare” de engagerar. Således tycks man ha litat till entusiastiska ungdomar besjälade av önskan att visa hur farlig koldioxiden är. Under lång tid vägrade de att erkänna problemen med väderstationernas placering. Den erfarne meteorologen Anthony Watts visade hur deras rapporterade uppvärmning kunde härledas till storleken av de samhällen de stod i, se diagrammet nedan.

Figur 1. Anthony Watts analys av temperaturens trend beroende på mätstationernas placering i olika stora samhällen.

Han grupperade de officiella mätdata efter storleken på respektive ort. För de små orterna noterades en helt obetydlig uppvärmning. (Märk hur högt värdet för 1934 sticker upp ovanför de andra.) Sedan blir uppvärmningen allt större ju större orterna är. Trots hans anmärkningar ville “forskarna” inte lämna sina datorer och titta ut genom fönstren på det egna universitetets mätstation. På 1800-talet hade den föredömligt placerats på en grön äng långt från byggnader, vägar och vattendrag, som kunde påverka dess temperatur. Men på100 år hade hus och vägar byggts allt närmre för att på många håll helt omsluta stationen.

Asfalt och tegel magasinerar solens värme på dagarna och strålar ut den under nätterna.

Figur 2. En mätstation i San Francisco är helt omgiven av höga byggnader och asfalterade gator.

De ansvariga vidtog inte tillräckliga åtgärder. Detta ointresse att säkerställa, eller åtminstone undersöka, mätvärdenas representativitet, visar den bristande kompetensen hos de som ansvarade för det underlag hela klimatfrågan vilar på.

Emellertid fann Watts på råd. Via sin blogg mobiliserade han flera hundra friviliga att fotografera mätstationerna. Av 1221 stationer kollades 1007 stycken eller 82.5 %. Av dessa kunde högst 8 % anses ha godtagbar noggrannhet med mindre felvisning än 1 grad !  !  !

Googla “watts weather stations” och välj “bilder” för en mångfald exempel.

Så sent som 2013 konstaterade NASA att byggnader påverkade mätningarna av mätstationer på betydligt längre avstånd än vad de tidigare hade räknat med.

I övriga världen har lika noggrann granskning av stationerna inte genomförts.

Professor Mike van Biezen, Los Angeles, konstaterade att stationernas felvisning avsåg temperaturerna på nätterna, då värmestrålning från asfalt och byggnader störde mätningarna. Med en sammanställning av enbart dagstemperaturerna kunde ingen stigning visas, se posten “Uppvärmningen är en myt”.

Koll av expertgranskade referenser

IPCC:s ordförande Rajenda Pachauri upprepade gång på gång att man endast använde sig av rapporter som granskats av experter, peer review, och publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Donna Laframboise mobiliserade frivilliga från ett flertal länder för att kolla hur detta stämde för den stora rapporten AR4 från år 2007.

Av totalt 18.531 referenser var 5.587 inte expertgranskade, 30 %. Några var pressreleaser från WWF och Greenpeace. Andra var artiklar utan vetenskapligt underlag från dagspress och tidskrifter.

Här kan tilläggas att “expertgranskningen” ofta varit korrumperad, utförd av vänner och bekanta. Ett iögonenfallande exempel är Michael Manns “Hockeyklubba”. Hans medarbetare Keith Briffa erkände så småningom att de blandat data från olika mätserier, för att få den kurva de önskade. De utförde den statistiska bearbetningen så att de skulle fått en liknande kurva oberoende av ingångsdata. “Klubban” eliminerade den varma period under Medeltiden, som var etablerad sanning i rapporten 1995. Den borde därför ha utsatts för särskilt omfattande granskning. Detta dubbelt bedrägliga förfarande fångades inte upp av IPCC:s process för expertgranskning. Att IPCC:s ledning sedan gjorde “Klubban” till huvudnummer i rapporten 2001 bekräftar dess inkompetens.

Allmänt tillämpas expertgranskning innan en rapport ges plats i en vetenskaplig tidskrift. Processen har diskuterats brett. Man konstaterar att en granskare normalt inte får betalt för sitt arbete. Därför kan han inte förväntas lägga ner mer än några timmar på granskningen. Det räcker endast för en ytlig genomgång, som bara kan fånga uppenbara brister. Medvetna oegentligheter kan inte förväntas blir upptäckta. Inom några discipliner har man konstaterat att endast hälften av de granskade arbetena håller vetenskaplig kvalitet.

I den kultur som råder inom IPCC är andelen sannolikt betydligt lägre.

Vad värre är: IPCC tar med rapporter, som inte ens publicerats i tid för att hinna expertgranskas. I kapitel 11 av rapporten 2007 från Work Group I ingick 17 referenser till sådana rapporter.

Ännu värre var en uppmaning till författare utsedda till AR 5, att ta hänsyn till rapporter, som inte var skrivna än , men vars publicering skulle komma i ett visst nummer av en viss tidskrift. IPCC BESTÄLLER alltså rapporter med resultat de önskar.

Det är motsatt dess uppdrag: Att på en omfattande, objektiv och transparent basis utvärdera forskningen avseende risken för att människan orsakar klimatförändringar. IPCC hävdar jämt att de inte gör någon egen forskning.

Greenpeace och WWF

När IPCC säger sig rekrytera världens mest kvalificerade forskare, visar sig många vara politiska aktivister, ofta från Greenpeace, ex.vis följande:

Richard Klein, engagerad vid 23 års ålder, efter ett år hos Greenpeace.                                   Bill Hare, chefsförhandlare för Greenpeace 2007, Lead Author och Expert.                        Malte Meinshausen, talesman för Greenpeace, författare i tre kapitel 2007.                             Ove Hoegh-Guldberg, skrivit 4 rapporter för Greenpeace och 2 för WWF.                                    Sven Teske, aktivist för Greenpeace, skrev IPCC:s rapport om “förnybar energi”.

 WWF har infiltrerat IPCC grundligare. De inrättade ” WWF Climate Witness Scientific Advisory Panel” med det officiella uppdraget att utvärdera larm från allmänheten runt om i världen. Men man lockade personal från IPCC till panelen. Resultatet är att Laframboise funnit 78 personer från panelen som har uppdrag för IPCC. För rapporten 2007 preciserar hon:

– 28 av de 44 kapitlen hade åtminstone en författare knuten till WWF, 64 %.

– Alla 20 kapitel av WG 2 hade minst en författare från WWF.

– 15 av de 44 kapitlen leddes av någon från WWF, 34 %.

– 3 kapitel leddes av TVÅ från WWF.

Den verkliga frågan

I det nummer av den prestigefyllda tidskriften “Nature”, där dess “Newsmaker of the year” för år 2007 hyllas, citeras Rajendra Pachauri:

I am not going to rest easy until I have articulated in every possible forum the need to bring about major structural changes in economic growth and development. That’s the real issue. Climate change is just part of it.”

(Jag kommer inte att vila lugnt förrän jag i varje möjligt forum argumenterat för nödvändigheten att åstadkomma genomgripande strukturella förändringar av ekonomisk tillväxt och utveckling. Det är den verkliga frågan. Klimatförändringarna är bara en del av den.) Se posten: “Fakta eller hypoteser”.

IPCC är alltså i realiteten en avdelning av Greenpeace-WWF med målsättningen att ersätta världens fria marknadsekonomi med planekonomi.

+ – + – + – +

by