Figur 1. Den globala temperaturen de senaste 420.000 åren.

Temperaturen är rekonstruerad från borrkärnor tagna ur landisen på Antarktis. Skalorna visar den s.k. anomalin, d.v.s. avvikelsen från dagens temperatur, som anges med linjen vid noll grader. Blå fält visar istider och röda fält varma perio-der däremellan, interglacialer. © Climate4you.

 + – + – + – +

Klimatdebatten vilar på klimatpanelen IPCC:s hypotes att koldioxid är den dominerande drivkraften bakom klimatförändringarna och att utsläppen därav driver fram en uppvärmning, som kommer att bli katastrofal. En hypotes är en form av gissning, som är utan värde tills den kunnat bekräftas av mätningar i verkligheten. Det har IPCC inte lyckats med.

Den forskning som studerat koldioxidens verkan måste därför granskas. Det finns nämligen mycken forskning om frågan.

Först får vi betrakta den stora bilden: Sedan en miljon år eller så lever vi i en istid, som avbryts av korta varma perioder med c:a 100.000 års mellanrum fig. 1. Den globala temperaturen har då sjunkit 8 grader under den nuvarande. Dessa stora variationer i temperatur har drivits fram av naturliga krafter, som fortfaran-de är ofullständigt kartlagda. Inget tyder på att dessa krafter skulle ha upphört.

Figur 2. Istäcket under den senaste istiden.

Det täckte Nordeuropa, stora delar av Sibirien och Nordamerika norr om Stora Sjöarna. Det blev över 3 km tjockt.

De varma perioderna har brukat vara i 10.000 à 20.000 år. Den nuvarande började för 11.000 år sedan, varför vi kan vänta oss en återgång till fullskalig istid om några hundra eller tusen år. Något rimligt säkert kan man inte säga, eftersom de kriterier som gäller för istid respektive varm period inte är tillräckligt väl kända.

Figur 3. De senaste 10.000 årens temperatur ovanpå Grönlands istäcke.

Dess variationer återspeglar de svängningar som den globala temperaturen haft. Vi urskiljer varma perioder under Medeltiden, Romartiden och den Minoiska tiden. Då har den globala temperaturen varit 1 grad, 2 grader respektive nästan 3 grader varmare än nu. Dessa perioder har överlevts av korallerna på Stora Barriär-revet och Söderhavsöarna samt av isarna på polarhaven.

Längst till höger ses en utdragen kall period, Lilla Istiden, Little Ice Age, LIA, som räknas från omkring 1350 till 1850 med särskild kyla under 1600-talet. Då frös de danska Bälten till, så att kung Karl X Gustaf kunde föra över sin armé till Själland och Köpenhamn, och så lyckades erövra Skåne, Halland och Blekinge.

Den gröna linjen indikerar en trend , som är betänklig. Vi förefaller vara på väg mot kallare klimat.

Figur 4. Forskaren Willie Soon samt far och son Robinson har studerat data från 169 olika glaciärer.

Världens förbrukning av kol, olja och naturgas visas nere till höger.

Glaciärerna hade en svag tillväxt under 1700-talet, men började krympa i början av 1800-talet, då den globala temperaturen börjat återhämta sig efter den Lilla Istiden. Deras tillbakadragande har fortsatt i en takt, som inte påverkats av den ökade användningen av fossila bränslen.

Figur 5. Samma forskare visar en liknande brist på samband mellan stigningen av havets nivå och användningen av fossila bränslen.

Figur 6. Samma forskare visar hur temperaturen i Arktis samvarierar med Solens aktivitet.

Solens verkan på klimatet rapporterades redan 1801 av William Herschel i Lon-don. Sedan har effekten studerats från 30-talet och framåt bl.a. med beräkningar av de vandringar centrum för Solens rotation gör beroende på ställningen av de stora planeterna Jupiter och Saturnus. När de står bakom varandra uppstår en sorts tidvattenvågor på Solen, vilka tycks påverka förekomsten av solfläckar. I sin tur är dessa en indikation på Solens aktivitet, se nedan.

Figur 7. 400 år av solfläckscykler enligt Scafetta.

Solens yta visar mörka fläckar, vars antal och storlek varierar i cykler om c:a 11 år. Sedan 1750 har de räknats noga och numrerats, så att vi idag befinner oss i cykel nr 24. Man räknar antalet för varje månad, vilket kan variera från 50 till 250, se figurens övre graf.

Assisterande professor Nicola Scafetta vid universitetet i Neapel noterade att cyklernas höjd varierade i ett mönster som tycks upprepa sig. År 2010 försköt han kurvan 210,5 år, så att cykel 20 kom över cykel 1, se röd kurva i den nedre grafen.

Han fann god överensstämmelse för cyklerna 20, 21, 22 och 23. Han förutsade att cykel 24 skulle bli ovanligt låg, vilket nu besannats. Det betyder att sanno-likheten är hög för att även cykel 25 blir låg.

Då solcyklerna var låga förra gången var klimatet kallt. Med en historisk analogi blir de närmaste decennierna sannolikt kalla, se posten: “Klimatet blir troligen kallare”.

Figur 8. Den ryske rymdforskaren dr. Habibullo Abdussamatov bekräftar den 210-åriga perioden

Den övre grafen visar nivån på solens totala strålningsenergi i gult med den 11-åriga cykeln i rött. Överst ses hur små variationerna är för cyklerna 22 och 23, medan nr 24 befinner sig i början på en kraftig sänkning, som han förutspår. Framemot 2040 kan det innebära ett betydligt kallare klimat, så som i början av 1800-talet.

Abdussamatov har konstaterat att under de senaste 800.000 åren har Solens aktivitet regelbundet varierat i sex olika cykler, bland annat med perioder om 11, c:a 210 och c:a 1.000 år, se posten “Klimatet blir snart kallare”.

Figur 9. Fasläget mellan temperaturen på havets ytvatten, blått, den i luften nära marken, rött, och halten koldioxid i luften, grönt, professor Ole Humlum, Oslo.

Han har loggat hur små variationer i temperaturerna och halten uppträder. Då finner han att temperaturerna alltid stiger innan halten gör det. De ligger i en tidigare fas.

Slutsatsen är självklar: Det är temperaturen som driver upp halten koldioxid. Då kan denna inte påverka temperaturen.

Nobelpristagaren i fysik 1965, Richard Feynman, (1918 – 1988) undervisade vid Caltech, California Institute of Technology, och förklarade att det är teoretiskt omöjligt för koldioxid att påverka klimatet. Det gjorde han långt innan IPCC lanserade sin hypotes om koldioxidens dominerande verkan på klimatet. Den antar att koldioxiden hindrar infraröd strålning från att lämna Jorden. Men koldioxiden verkar inom ett mycket smalt spektralband och dess koncentration i luften är bara 0,4 promille. Det finns 10 – 40 ggr så mycket vattenånga, som har flera breda spektralband, varav ett överlappar koldioxidens. Den tar hand om energin där. Det blir inget över till koldioxiden.

Men strålningen har en verkan bara om man bortser från luftens turbulens, vilket är overkligt. Det är atmosfärens tjocklek, som gör Jorden beboelig, oberoende av gasblandningen. Detta förklaras närmare nedan.

 

Figur 10. Temperaturens beroende av atmosfärens tryck, d.v.s. höjden över marken för våra grannplaneter.

Forskarna Robinson-Catling visar att kurvorna för alla planeter utom Venus har en kraftig böj där atmosfärens tryck är c:a 0,1 bar. Det är c:a 11 km höjd på Jorden och utgör gränsen, the tropopause, mellan troposfären närmast marken och stratosfären där ovanför.

Figur 11. Mätningar på grannplaneternas atmosfärer visar att markens temperatur är oberoende av gasblandningen. Således har koldioxid ingen mätbar effekt på klimatet. Det finns inga “växthusgaser” och ingen “växthuseffekt”. Marktemperaturen bestäms av den “Atmosfäriska effekten”.

De menar att energibalans med rymden uppstår där. Allt eftersom trycket stiger närmare marken, stiger också temperaturen helt enligt allmänna gaslagen.

I en gas ilar molekylerna omkring i ständiga krockar med varandra. Temperaturen är ett mått på deras hastighet. De molekyler som boxas neråt får högre hastighet av gravitatio-nen. Detta ger en mycket enkel förklaring till det som oegentligt kallas “växthuseffekten”: Skillnaden mellan den temperatur en kropp utan atmosfär skulle ha och den temperatur en kropp med atmosfär har, det som gör Jorden beboelig.

Den värmande effekten beror på atmosfärens tjocklek, dess massa, d.v.s. trycket vid marken.

Robinson-Catling konstaterar också att detta gäller oberoende av atmosfärens gasblandning. Mängden koldioxid har ingen mätbar verkan på temperaturen och då inte heller på klimatet.

Koldioxidens verkan på klimatet är alltså i praktiken NOLL ! !

 

Kampen mot utsläppen är desto mera absurd, då dessa visat sig välgörande med större skördar, vilket gynnat hela mänskligheten, se posten “I själva verket är koldioxid välgörande”.

+ – + – + – +

 

by