Danska Weekendavisen visar att isbjörnarna är många och mår bra

2018-10-19

Isbjörnen har blivit ”världens starkaste symbol för klimatförändringarnas ödeläggande effekter”, men den är ju inte alls utrotningshotad. Weekendavisen hade den 19/10 ett uppslag om den förtroendekris WWF har hamnat i på grund av deras överdrivna larm om isbjörnarnas förestående utdöende. Artikeln har rubriken ”Den truede sandhed”.

Här ett sammandrag med mina funderingar inom parentes.

Larmen hade förstärkts på flera sätt, bl. a. av den globala kampanj Greenpeace bedrivit med aktivister utklädda i isbjörndräkter. Allmänheten har tagit starkt intryck av en video av en utmärglad, döende isbjörn presenterad som ett offer för ”klimatförändringarna”. National Geographic lade ut den i december 2017 och den gick snabbt runt hela världen.. På bara två veckor fick den två miljarder träffar på internet.

(De är märkligt att de som kallar sig forskare så slentrianmässigt refererar till ”klimatförändringarna” utan att ange om dessa gäller uppvärmning, avkylning eller något annat. Här menar de tydligen uppvärmning.)

Mycket snabbt konstaterade kritiker att videon var ”fake news”. Alla isbjörnar dör en dag, om inte förr av ålderssvaghet. Det är naturligt och har inget med klimatet att göra. Men det dröjde ända till augusti 2018 innan Nat Geo publicerade en dementi, som naturligtvis fått helt undanskymd plats i media.

I verkligheten har stammen ökat under många år i de flesta områdena och beräknas nu uppgå till c:a 30.000 individer. Då blir folks reaktion: Jaså, isbjörnen är inte hotad. Vad är problemet då?

Leanne Clare leder ”kommunikationsarbetet” för WWF:s Arctic Programme konstaterar: ”Istället för att hela tiden springa runt med blinkande larmlysen, skall vi få folk att reagera proaktivt och rädda Arktis från Klimatförändringarna”.

WWF har problem att få folk att förstå att hela Arktis är hotat samt att en dominoeffekt gör hela globen hotad. Nu skall berättelsen om isbjörnen få nytt innehåll. Michael Alexander från WWF:s globala kommunikationsteam förklarar att man nu utvecklar en ny strategi med nya historier om Arktis, som skall presenteras 2020, då FN skall besluta om nya mål för biodiversiteten. Den rent kommersiella strukturen av WWF bekräftas av att hans meriter anges som ”tio år i reklambranschen”.

De har problem att nå ut med sin nya version av ”sanningen”. (Nej, just det! Har man bluffat en gång, blir det svårt att bli trodd nästa gång, särskilt som klimatet nu inte alls är på väg att bli varmare.)

Tidningen rapporterar från ett möte i Rovaniemi en vecka tidigare i regi av CAFF, Conservation of Arctic Flora and Fauna, en arbetsgrupp under det Arktiska Rådet. Där hade samlats 400 biologer, geografer och andra forskare, som vill skydda biodiversiteten i Arktis. En aktivist i isbjörnsdräkt från Greenpeace spankulerade omkring i grannskapet under mötet.

Avdelningschefen vid Grönlands Naturinstitut i Nuuk, Fernando Ugarte, förklarar att modellerna visar att den minskade utbredningen av havsisen leder till en minskning av beståndet med 30 % fram till 2050.

(Återigen dessa ”modeller” av den framtid ingen vet något säkert om. De bygger på så många gissningar av ingående data i datasimuleringarna, att de inte kan bli bättre än en enda gissning.)

De råder en frustration över bruket av isbjörnar i klimatpropagandan, som orsakar debatt, ex.vis vid det möte med 2.500 forskare och diplomater som utgivningsdagen samlats i Reykjavik till den årliga konferensen ”Arctic Circle”. En av punkterna i programmet lyder: ”Från isbjörnar till människor: Hur får vi historien om de arktiska klimatförändringarna ändrad, så att den blir korrekt.”

(Ja, det är frågan: När vi bluffat i 30 år, hur skall vi få folk att tro att vi nu blivit seriösa ? Observera att rubriken är: Den hotade sanningen. Bluffen om isbjörnarna hotar alltså allmänhetens tro på ”sanningen” om klimatförändringarna. Men den är ju också en bluff.)

+ – + – + – +

Den globala miljardkoncernen WWF

WWF är en global mångmiljardkoncern med tusentals anställda på egna kontor i ett hundratal länder och organiserad verksamhet i ytterligare ett stort antal. Liksom i andra stora företag krävs professionell ledning, vilket gör att den lätt hamnar i händerna på karriärister. En skillnad är emellertid att oljebolagen måste leverera något som varje kund kan mäta, bensin och diesel, vilket får en återhållande effekt på extravaganser till cheferna. WWF levererar ”tro” på verkan av dess insatser för att skydda naturen. De verkliga resultaten är synnerligen svåra att överblicka.

Girighet kännetecknar säkert många chefer i storföretag, men oljebolagens chefer kan säkert inte misstänkas vara mer giriga än dem i WWF, snarare tvärtom, eftersom de senares konkurrens är så otydlig. Journalisten Donna Laframboise har granskat koncernens bokföring och funnit att 2010 hade de lokala cheferna i USA och Kanada högre löner än ländernas presidenter.

Ett överklassprojekt

Den finske journalisten Svenolof Karlsson har läst några böcker om WWF och dess historia, vilket han redovisar i en artikel för elbolaget Katternö:

Initiativet togs 1961 av ornitologen Max Nicholson och naturfilmaren Julian Huxley, även ordförande för det brittiska rashygieniska institutet. Som glansfulla ordföranden under mer än 30 år agerade prinsarna Bernhard och Philip, makar till de holländska och brittiska regenterna. Deras PR-effekt var kolossal. I Sverige är Carl XVI Gustaf hedersordförande och kronprinsessan Victoria invald i dess ”Förtroenderåd”, som antas styra verksamheten.

En princip var att hellre samarbeta med storföretagen än att bekämpa dem. Det gick så långt att prins Bernhard begärde en miljon dollar i muta av Lockheed i en stridsplansaffär. En betydande inkomstkälla är royalties från företag som använder WWF:s varumärke för att hävda miljövänlig verksamhet.

WWF har medverkat till tvångsförflyttning av urbefolkningen för att skapa reservat för storvilt  och lyxsafaris för troféjagande turister. Det är fortfarande aktuellt. Häromdagen intervjuade SVT massajer, som klagade på att deras mark, som är en livsbetingelse för deras hjordar, skulle bli naturreservat med lyxhotell för turister.

Skrämselbranschen

WWF lever alltså på bidrag från allmänhet och politik på alla nivåer: FN, EU, staten, landstingen och kommunerna. Skattepengar kan utgöra hälften av budgeten. Bidragen motiveras med skrämmande annonsering om katastrofer. I min morgontidning, HD/Sydsvenskan, har de under sommaren satt in många annonser, ibland på en helsida, om de utrotningshotade arterna: Isbjörnar, tigrar och elefanter, m.fl. För att förhindra katastroferna uppmanas man att anmäla sig som ”fadder” med en månatlig summa.

För ett par år sedan frågade jag vad de gjorde med pengarna för isbjörnarna. Efter ett par samtal med det svenska huvudkontoret, blev jag hänvisad till London. Där blev jag hänvisad till den ene efter den andre, som ofta var bortrest. De är ju naturligt i en global organisation. Efter ett halvdussin försök insåg jag att inget svar fanns.

Det går helt enkelt inte att ”rädda isbjörnar” med pengar. Ett försök hade tidigare gjorts, på Spetsbergen om jag minns rätt,  att ett svårt år mata en utsatt grupp. Man jämförde med en annan grupp utan utfodring:

De som matats blev kvar där, när iskanten och sälarna flyttade iväg. De förlorade förmågan att finna mat. Den anrda gruppen hade ett svårt år, men återhämtade sig och levde vidare i välmåga.

WWF och IPCC

I sin bok: ”The delinquent teenager that was mistaken for the world’s top climate expert” redogör Donna Laframboise för den formliga invasion av IPCC, som WWF exekverat. Hon listar 78 av IPCC:s funktionärer, som har bindningar till WWF. För rapporten 2007 preciserar hon:

– 28 av de 44 kapitlen hade åtminstone en författare knuten till WWF, 64 %.

– Alla 20 kapitel av Work Group 2 hade minst en författare från WWF.

– 15 av de 44 kapitlen leddes av någon från WWF, 34 %.

– 3 kapitel leddes av TVÅ från WWF.

För IPCC besvärande är att flera andra var engagerade av Greenpeace.

Därmed har WWF deklasserat IPCC till ett propagandaorgan för det inbillade klimathotet. Det hot som behövs för att få bidrag.

+ – + – + – +

P. S.

Frågan är när jakten efter pengar blir viktigare än det faktiska skyddet av naturen. Det är naturligtvis viktigt att hålla allmänheten informerad om verksamheten även genom annonser. Men jag har intrycket att en stor del av bidragen går till annonser. I dagens lokaltidning, Helsingborgs Dagblad 2018-10-28, finner jag följande annonser för WWF:

Sida

A 21. Tre spalter: Rädda Pandan, bli Pandafadder.

A22. Halvsida: Hjälp oss rädda de starkaste (Gorillorna).

C 17. Tvåspaltare: Rädda späckhuggaren, bli Späckhuggarfadder.

C 18. 3/4 sida: Rädda de starkaste (Noshörningen).

C 22. Helsida: Hjälp oss rädda kylskåpet. Bättre energilösningar.

C 23. Helsida: Hjälp oss rädda de starkaste. Tigern.

D 16. Helsida: Hjälp oss rädda lunchmackan. Tonfisken.

Flera andra hjälporganisationer annonserade också:  Operation Smile (2 x 16-dels sida), C-Plan Flickafadder (1/3 sida), Barnfonden (1/4 sida), Sjöräddningssällskapet (1/4 sida), Hjärnfonden (½ sida), Hjärt-Lungfonden (1/3 sida), Ulla-Carin Lindquist ALS (1/8 sida), We Effect (½ sida), Njurfonden (Helsida), Vi-skogen (Helsida).

Naturligtvis kan tidningen ha behövt fylla några sidor, för att det skall gå jämnt upp med pappersformatet, så att stora rabatter erbjudits. Det är möjligt, men totala kostnaderna måste ändå vara betydande.

+ – + – + – +

 

by