Figur 1. Alla möllorna vilar sig i aftonsolens stillhet

I klimatdebatten betecknas ofta Tyskland och dess Energiewende som ett föredöme. Där har man gått så långt att ”förnybart” nu har större nominell kapacitet än hela elbehovet. Dess tillkortakommanden har man hittills blundat för. Vi måste följa vad som sker där, för att inte upprepa deras misstag.

Där börjar klimatdebatten även handla om verkligheten. Den har till och med börjat påverka politikens majoritetsförhållanden. Stora grupper medborgare protesterar mot vindkraftens störningar runt om i landet och mot de  höga elpriserna. Detta gör att några media öppnat för faktisk information om fakta.

Affärstidningen Handelsblatt redovisade den 2/11 statistik för ”förnybart” de första tre kvartalen. De intervjuar företrädare för ”Centrum för Sol- och Väteforskning” samt ”Förbundet för Energi- och Vattenföretagen”.

Figur 2. Tysklands elproduktion de tre första kvartalen 2018

De förnybara energislagens andel av elbehovet uppgick under de tre första kvartalen till 38 %. Jämfört med samma tid 2017 hade vindkraft ökat sin produktion med 13 % och solkraft med 16 %, motsvarande 1,9 respektive 1,5 procentenheter. Tillsammans hade de därmed nått samma nivå som produktionen från brunkol och stenkol, vilken minskat med 7 %, d.v.s. 2,7 procentenheter. Naturgas hade backat 8 %, d.v.s. 1,0 procentenhet.

De båda intervjuade sade sig vara optimistiska. Under några enskilda månader på våren hade andelen förnybart nått 43 %. Men, konstaterade representanten för företagarförbundet: ”Det återstår en rejäl ansträngning”, för att nå regeringens mål på 65 % år 2030.

Man ”behöver mera land” för att få plats med alla möllor som behövs. Nu gäller begränsningar av deras höjd och krav på minsta avstånd till bostäder.

En särskilt anmärkningsvärd uppgift är att den ”Stora Koalitionen ” i regeringen har enats om att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att utröna vägar att nå större acceptans bland befolkningen för nya jättetorn med vindkraft. Jag undrar hur denna skall lyckas skilja skattebetald politisk propaganda från neutral utredning. 

Figur 3. Tysklands export och import av el

Man måste också fråga sig hur korrekt statistiken är. När det blåser som bäst producerar vindkraften el i överskott som måste exporteras till låga priser. För de tre kvartalen var den totala exporten 56 TWh och netto exporten 39 TWh. Det betyder att av den ”förnybara” kraften gick kanske bara motsvarande 32 % procent av behovet till de egna behoven. Den senare siffran gällde i Danmark under fjolåret. Tyskland är alltså mer beroende av kolkraft än vad de 38 procenten utlovar.

De kritiska problemen med Energiewende hade Handelsblatt behandlat en månad tidigare. Den 27/9 intervjuas Oliver Then, VD för VGB PowerTech, ett förbund för energiproducerande företag med uppgift att ta tillvara deras gemensamma intressen ex.vis av statistik, standardisering och teknisk utveckling. De har alltså konkreta data över elproduktionen.

Enligt uppgifter från förbundet för vindkraftsföretag, BWE, finns i Tyskland 29.900 möllor, med sammanlagd märkeffekt av 56 GW, gigawatt, som producerar nästan 19 % av elen i landet. Dock är leveranserna inte tillförlitliga. Oliver Then förklarar:

De faktiska produktionstalen visar att den tillförlitligt tillgängliga kapaciteten av vindkraft ligger lägre än en procent av märkeffekten.

Konklusionen är entydig: Även om utbyggnaden av vindkraft ökar raskt, måste det alltid finnas kapacitet för back-up.

Vindkraft behöver systempartners som säkerställer pålitlig leverans och stabilitet i nätet.

Detta fordrar emellertid rimliga förutsättningar:

Kostnaderna måste fördelas på ett anständigt sätt.

Som jag ser det har okunniga och naiva politiker vänt upp-och-ned på en marknad som fungerade bra. I ambitionen att ”rädda världen” från det inbillade ”klimathotet” och deras tro på ”förnybart” som räddningen, ville de förmå privata investerare att finansiera utbyggnaden. De lagstiftade om prioriterad rätt för ”förnybart” att få leverera all produktion ut på nätet till priser som garanterades för 15 eller 20 år. På det sättet visades inte kostnaderna i statsbudgeten och de behövde inte redovisas som ”skatter” utan blev en del av det framtida ”elpriset”, som kunderna/väljarna fick betala i små poster varje månad, i praktiken en enorm subventionering.

Men de konventionella kraftverken belastades med ansvaret att upprätthålla säkra leveranser. I ett modernt samhälle får elen inte bara försvinna ibland. För det ansvaret har de hittills ingen rätt till ersättning. De tvingas att konkurrera om det övriga elbehovet, residuallasten, på elbörsen.

Figur 4. Behovet av kapacitet för back-up, residuallast, svänger kraftigt och mycket snabbt.

De konventionella kraftverken måste således reglera upp och ner sin kapacitet mycket snabbt. Men kraftverkens ångpannor innehåller flera hundra ton stål och vatten, som inte alltid kan avkylas tillräckligt snabbt. Då uppstår ett överskott på el, som måste dumpas till kunder, som plötsligt kan ta emot stora mängder energi, ex.vis kemiska industrier.

Det sker då till negativa priser.

Den el som orsakat exceptionella, oförutsebara överskott på el, får fullt betalt, medan de som säkerställer säker leverans får böta mångmiljonbelopp i form av negativa priser. Vid ett verksbesök utbrast socialdemokraternas förre ordförande och näringsminister Sigmar Gabriel:

”Irre Zustände” (galenskap).

Detta sker i tillägg till den parasitism på säker el, som den nyckfulla ”förnybara” elen inneburit. De pålitliga verken försåg marknaden med all el och hade motsvarande intäkter. Med subventioner pressade politiken in onödig kapacitet på marknaden. Varje leverans därifrån minskar intäkterna för de pålitliga verken. De blir olönsamma och har börjat läggas ner. Fast de är alldeles nödvändiga.

Oliver Then förklarar:

Antagandet att det alltid blåser någonstans i Europa bekräftas inte i våra data. Produktionen är i hög grad synkron över stora avstånd.

Skall man helt ersätta de ”fossila” bränslena måste energilagring till som klarar två veckors vindstilla. Sådant väder är inte en skräckbild utan en realitet nästan varje år. Väljer man att pumpa upp vatten vid vattenkraftverk, skulle en utbyggnad med faktorn 1.000 behövas.

Energiewende har blivit en nationell katastrof konstaterar många inhemska och internationella betraktare. Tillsammans med Danmark, som också satsat stort på ”förnybart”, har Tyskland de högsta priserna på el i Europa. Många medborgare har drivits nedom gränsen för fattigdom. De har inte råd att betala elräkningarna. Många företag drar ner sin verksamhet i Tyskland och flyttar den utomlands. De investerar inte som förr i landet. Det för en sund ekonomi så nödvändiga nyföretagandet har gått ner.

OCH, lägg märke till att detta gäller när de bara hunnit halvvägs, c:a 32 % jämfört med målet 65 %. De har inte helt stoppat utbyggnaden av onödigt “förnybart” ännu. De är på väg att göra katastrofen ännu värre.

Låt oss stoppa galenskapen i Sverige så snart som möjligt !

Sture Åström

+ – + – + – +

 

 

by