Figur 1. “Klimathotet” handlar inte om klimatet utan om politiken för att skrämma världen in i en global planekonomi, administrerad av FN:s icke-valda byråkrater.

Dagens klimatdebatt är en praktisk tillämpning av ett par visdomsord från den amerikanske journalisten-filosofen Henry Louis Mencken:

The urge to save humanity is almost always only a false-face for the urge to rule it.

Viljan att rädda världen är nästan alltid bara en falsk fasad för viljan att härska över den.

The whole aim of practical politics is to keep the populace alarmed (and hence clamoroous to be led to safety) by an endless series of hobgoblins, most of them imaginary.

Själva idén med praktisk politik är att hålla pöbeln oroad (och därför skrikande efter ledning till säkerhet) med en oändlig rad av troll, oftast inbillade sådana.

Detta är också en beskrivning på det gamla uttrycket “bondfångare”. På 30-talet lärde jag mig följande:

När tågen kom till Sverige kunde även bönder från avlägsna trakter komma till de stora städerna för att sälja dyrgripar, ex.vis päls-skinn och inhandla ovanliga varor ex.vis kängor eller matserviser. Från den hederliga och troskyldiga landsbygden kom de då till den  stora staden med dess syndare och bedragare.

När bonden steg av tåget, möttes han av en gentleman, som erbjöd sig att ledsaga honom, för att undvika dyra butiker och slarviga hantverkare. Men i verkligheten var det just till sådana ställen, som gentlemannen ledde bonden, som fick betala dyrt för undermåliga varor. Gentlemannen fick givetvis sin beskärda del av de svindlade pengarna. Han kallades “bondfångare”.

Klimathotet framstår nu som världens största bondfångeri.

Figur 2. Gruppen G77, numera 133 länder, plus Kina möttes i Sana Cruz i Bolivia och enades om en “Deklaration”, som arkiverats hos FN.

Den fullständiga texten med de 242 punkterna finns här.

Jag ser Deklarationen som ett recept för kommunismens idealtillstånd. De flesta U-ländernas diktatorer erkänner sig som socialister eller kommunister, ibland i marxistiska frontstater enligt den inhemska retoriken.

Det är kanske inte märkligt, utan rent logiskt enligt Mencken, att så många svenskar nu låtit sig charmas av drömmen om att rädda världen, så att de argumenterar för diktatur. Jag får intrycket att den gamle högermannen Anders Wijkman inte förstår att han blivit kommunist på gamla dar. Jag har bett honom förklara skillnaden mellan hans “nya ekonomiska logik” och Sovjets planekonomi, men han har inte svarat.

Skrämseln med trollet-spöket-klimathotet har nu drivit “87 influencers” att be om att bli uppfostrade av staten, något som kännetecknat nazism och kommunism.

Det är kusligt att så många fallit för den helt omotiverade skrämseln och att de offentligt ropar efter diktatur, men allra värst är att deras rop får så få protester i media.

+ – + – + – +

by