Koldioxidens välsignelse står så tydlig på många håll i världen, men ändå skräms alla domedagspredikanter med dess påhittade  skadlighet.

2019-02-25

I en fråga som i dagsläget legitimerar så långtgående inskränkningar i människors frihet och vardag, framför allt genom ökad beskattning på drivmedel och resande, men också i det långa loppet förbud mot exempelvis försäljning av förbränningsmotorer, så är det frapperande hur undermålig, okritisk, kommersiell, populistisk och svepande den bakom-liggande argumentationen är. Det är en smula ironiskt hur de medier som, mer eller mindre självutnämnt, har gått i bräschen för att motverka spridningen av s.k. ”fake news”, själva verkar vara så ovilliga, eller helt enkelt oförmögna, att ta reda på grundläggande fakta kring det som i somligas ögon kallas för vår ödesfråga och på ett kritiskt sätt granska alla de dystopiska påståenden om slutet för vår civilisation, som dagligen haglar som myggor i grillen på en norrländsk timmerbil en kväll i juli.

Den svenska skolstrejkaren och nyblivne klimatgurun Greta Thunberg är nog ett av de tydligaste exemplen på hur bristfällig och enkelspårig debatten, eller snarare diskursen, kring klimatfrågan har blivit i Sverige de senaste åren.

Man skräder inte direkt på orden när man konsekvent förutspår jordens annalkande undergång. Men någon debatt är det ju knappast, då det inte existerar och knappt heller har existerat något offentligt forum i en eller flera större mediekanaler, där argument och motargument kring de grundläggande förutsättningarna för hela frågan, har fått stötas och blötas. Snarare vore det nog mer riktigt att likna förhållningssättet till klimatfrågan som en gigantisk kör, där alla som vill vara något, gapar sig hesa för att lyckas stämma in i det som uppfattas vara rätt tonart. Såväl mediala som politiska och kommersiella aktörer.

Jag efterlyser mer ifrågasättande av den allmänt vedertagna men dåligt underbyggda sanningen som människans roll för klimatet, framför allt hos de stora mediebolagen och de journalister som borde vara tränade att tänka kritiskt, men också hos varje enskild medborgare. Det är deras och vår skyldighet i en fråga som gått så långt att människor tvingas uppsöka terapeutiskt stöd för att hantera sin klimatångest.

Gjorde man det skulle man ganska snabbt finna att det finns stora luckor i den argumen-tation som förs fram, framför allt med avseende på brist på data till stöd för den offentligt accepterade tesen. Snabbtillgänglig information med avseende på havsnivåernas höjning, statistik med avseende på oväders frekvens och intensitet, och isarnas avsmältning och tillväxt finns på bland annat NOAA:s (National Oceanic and Atmospheric Administration) och DMI:s (Danmarks Meteorologiske Institut) hemsidor, och ställer man dessa mot de alarmistiska påståenden som blivit det nya normala, så är det lätt att ifrågasätta det sistnämndas legitimitet. Vidare blandar man konsekvent ihop korrelans med kausal-förhållande; att jordens temperatur har ökat i begränsad korrelans med CO2-utsläpp är inte detsamma som att det råder ett direkt orsaksförhållande mellan CO2-koncentration och temperatur.

Det faktum att man sätter epitet som ”klimatförnekare” på kritiker visar bara på att man sannolikt inte ens vet vilka motargumenten är, med tanke på att det mig veterligen inte finns någon som motsätter sig klimatets föränderliga natur.

Detta samtidigt som man till grund för sina påståenden i princip uteslutande bygger vidare på IPCC:s datorbaserade framtidsscenarion, som konsekvent under de senaste trettio åren har visat sig alltför extrema med avseende på jordens uppvärmning som resultat av CO2-utsläpp.

Fredrik Thool

juriststuderande, Uppsala

+ – + – + – +

2019-03-11

Debatten skev och missvisande

+ – + – + – +

by