Figur 1. Skattebetalarnas ymnighetshorn finansierar den pseudovetenskap, som utövarna kallar “klimatforskning”.

Eisenhowers komplex

Välkänd är Eisenhowers varning inför sin avgång: Det “militärindustriella komplexet” disponerar så mycket pengar, skattepengar, som så många väljare blir beroende av, att dess intressen kan komma att påverka politiken orättmätigt.

Vad som är mindre välkänt är hans fortsättning:

Vi måste betrakta riskerna med att landets lärde kommer att domineras av statligt anställda med statliga forskningsanslag, så att inte politiken blir fånge hos en vetenskaplig-teknisk elit, då pengar alltid har stor makt.

Han kunde inte föreställa sig den motsatta utvecklingen: Nu är det ”politiken” som fängslat ”vetenskapen”. Denna har blivit så politiserad att dess förtroende allvarligt urholkats. Ett tydligt exempel är klimatforskningen. I dess centrum står FN:s klimatpanel IPCC, vars förutsägelser ständigt visat sig falska.

Med sin makt över skattepengarna styr politikerna anslagen till forskning, så som de tror den gynnar de egna politiska programmen. Vad Eisenhower inte kunde föreställa sig var två katastrofala processer:

A. Mantrat “Allt är politik” har gjort politiken så detaljerad, småaktig och tråkig att kvalificerat folk inte står ut med dess ändlösa sammanträden och möten. Mest angelägna att bli politiker är därför okunniga ungdomsförbundare, som är besatta av någon fix idé om hur de skall “förbättra världen”. Når de en maktposition känner de inte ansvaret att ta tillvara väljarnas intresse av yttersta sparsamhet med skattepengarna. Istället tar de nu stora skopor skattepengar för att driva sina världsförbättraridéer och kanske samtidigt stärka egot med världsberömmelse. Intellektuell, kunskapsmässig och erfarenhetsmässig stan-dard på “politiker” har sjunkit till en katastrofalt låg nivå. Så låg att Eisenhowers generation inte kunde föreställa sig det.

B. När “Allt är politik” måste den givetvis finnas i akademiernas styrelser. Så blir anslagen till forskning först och främst “Politiskt Korrekta”, vilket betyder att de går till akademiker med “rätt” världsåskådning istället för dem med äkta nyfikenhet, skarp kreativitet och outtröttlig energi. Det blir närmast ett handikapp. De har kunnat meritera sig för att så småningom utnämnas till professorer. Följden har blivit att kunnande, logik och kompetens hittar vi nu hos pensionerade professorer, men inte så ofta hos de idag aktiva.

Klimatdebattens finansiering

I klimatdebatten tar propagandisterna ständigt upp finansieringen av kritiska debattörer och forskare. Senast skriver Peter Groth så här i ett svar till Ernst Herslow:

Om han drivs av girighet och får ekonomiska fördelar av att sprida vidare desinformationen som tas fram av fossilbolagens tankesmedjor – de som är mänsklighetens fiender.

De brukar även beskylla “oljelobbyn” för att finansiera kritiska forskare och debattörer. Sanningen är att det finns mycket få “tankesmedjor” som får en del av sin finansiering från fonder med anknytning till oljebolag. Men de skiljer sig från “klimatforskares” organ genom att inbjuda även dessa till öppna debatter, så som vetenskapliga konferenser skall bedrivas. De söker “sanningen” om klimatet, de driver inte propaganda. Men “klimatforskare” ställer aldrig upp där. De vågar inte utsätta sig för risken att bli ifrågasatta. Det torde betyda att de innerst inne förstår att de sitter på en BLUFF.

Pengamässigt är det små summor jämfört med dem som spenderas på propagandan för “klimathotet”. James Delningpole har bedömt dessa till mer än 300 gånger så stora som dem kritiker får. Mest förvånande är att pengar från oljebolagen, Rockefellers fonder, finansierar både offentlig propaganda och sådan från så kallade “gräsrotsrörelser”. Dessa är således inte alltid “spontana ” utan organiserade av den största “storfinansen”.

Figur 2. Jacob Nordangård visar hur familjen Rockefellers fonder driver på “klimathotet” via många olika kanaler och de har gjort så ända sedan 1957

Klimatforskningens finansiering

Ständigt och jämt anförs finansieringen av kritiska forskare som argument för misstro. Det klassiska exemplet är Willie Soons universitet, som fått bidrag från the Koch Brothers Fund, baserad på historiska oljeinkomster. De allra flesta universitet i USA har bidrag från privata givare och många är grundade av sådana. Det är mångfaldigt förklarat dels att bidraget inte var speciellt riktat till Soons projekt och dels att han inte kunde ha kännedom om det under sin forskning.

Ändå fortsätter många svenska debattörer att anklaga honom för att vara “köpt av oljein-tressen” med hänvisning till en gammal artikel i the Guardian. En artikel som blivit tillbakavisad flerfaldiga gånger.

Följande gäller finansieringen av klimatforskning:

1. De som anför finansieringen, som anledning för misstroende mot en enskild eller en grupp forskare, visar att de inte förstår vad “vetenskap” är. Där är det endast uppmätta och observerade resultat som gäller. Inte vem som betalar.

2. De anför finansieringen därför att de inte har sakliga skäl för kritik.

3. De visar att de i grunden är ohederliga själva, så att de förutsätter att andra är lika ohederliga och låter sig mutas av finansiärer till att fuska. Ett paradexempel är Michael Mann, som avslöjats med grundläggande fusk med sin “Hockey-klubba”. Han citeras ändå ofta i media.

4. För att stärka förtroendet för “vetenskapen” inrättades en kommitté för “Vetenskapens Etik” med Peter Gleick som ordförande. Han tvingades erkänna att han uppträtt bedrägligt. Han hade även spritt ett förfalskat dokument, vilket all sannolikhet talar för att han skrivit själv. Han avgick från en chefsposition, men återinsattes efter tre månader. Han blev inbjuden som talare på ett möte för 23.000 akademiker. Där hyllades han med stående ovationer. Det allvarliga är att så många ansåg bedrägeriet förlåtligt eller t.o.m. vällovligt. Det senare var bedömningen i the Guardian. Så lågt står respekten för “etik” inom “klimatrörelsen”.

5. De som anför finansieringen bortser från att de mest korrupta “kvasiforskarna” finansieras av skattemedel, som delas ut av okunniga politiker med önskan om dramatiska resultat att vinna väljare med. Vi har en vice statsminister som vägrat ta emot information om att havet INTE stigit runt Fiji-öarna och som efter 30 år av falska förutsägelser om översvämmade söderhavsöar fortfarande pratar om deras undergång. Liksom polarisarnas försvinnande.

6. Förljugenheten är så total att FN:s generalsekreterare radade upp idel falska påståenden på det stora mötet i Madrid. Hela det mediala och politiska etablissemanget sjunger med i den förljugna kören.

Greta är ett offer för förljugenheten

Gretorna är okunniga och därmed lätta att lura. Sedan går de ut i världen och lurar dem som borde vara så fullvuxna att de inser Gretornas bristande kunskaper.

Hur kan världen ha blivit så lättlurad ?

+ – + – + – +

by