IKEA Helsingborg en lagom solig dag

I flera Bonnierorgan rapporterar Thomas Frostberg om ett samarbete mellan IKEA och Rockefeller Foundation. Från HD-Sydsvenskan citerar jag:

Rockefeller och Ikea går samman för att rädda klimatet

Med en grundplåt på en miljard dollar skapar Rockefeller Foundation och Ikea Foundation en global organisation som ska ge en miljard människor tillgång till grön el. Målet är att kapa utsläpp av en miljard ton växthusgaser och samtidigt skapa jobb i fattigare länder efter pandemin. Totalt ska 20 miljarder dollar, motsvarande drygt 170 miljarder kronor, samlas in.

•  Vi och Rockefeller går in med en halv miljard dollar vardera. Vi lägger det i en separat organisation som vi etablerar för att fokusera på att tillföra förnyelsebar energi till människor som bor i fattiga områden i Sydostasien, Sydamerika och Afrika söder om Sahara, säger Ikea Foundations vd Per Heggenes till HD och Sydsvenskan.

+ – + – + – +

Kundorienteringens krav

För 50 år sedan lärde jag mig från marknadschefen på ett av våra största företag för livsmedel. Jag redovisade forskningsresultat som visade att en gul frukt faktiskt var nyttigare än en grön och smakade lika bra. Han svarade ungefär så här:

• Fakta för mig är vad folk TROR är bra. Om de tror att en grön frukt är bäst, annonserar jag om sådana och säljer sådana. Du må säga att en gul är bättre rent vetenskapligt, men ett enskilt företag har inte råd att lära om hela Sverige.

Det är således naturligt att IKEA vill sjunga med i kören om klimatkatastrofen. Det är så man annonserar sin godhet. Det är rationellt att satsa på solpaneler och vindkraftverk i dagens marknad med en cementerad tro på koldioxidens fasor. Ännu ädlare är det förstås att göra det för de fattigaste i de fattigaste länderna.

MEN, jag frågar mig om Ingvar Kamprad skulle ha släppt iväg en halv miljard dollar, d.v.s. FYRA MILJARDER KRONOR till något utan att ta reda på fakta under motiveringen för det. Sedan verkar det sant storvulet att sikta på insamling av 170 miljarder kronor.

Drift och underhåll

Jag har sett några statliga biståndsprojekt på nära håll, fått information om några andra via affärskontakter och även sett flera privata investeringar i U-länder. ALLA statliga projekt var katastrofer. De var uppförda med skinande blanka maskiner, invigda med buller och bång samt levererade med biståndspersonalen på plats under ett år för utbildning av lokala förmågor till att ta hand om drift och underhåll. Sedan åkte utbildarna hem och kom aldrig tillbaka.

Men traktens “starka män” hade utsett sina egna söner, kusiner och nevöer till de fina jobben i den blanka anläggningen. Ett års utbildning var inte tillräckligt och ett par “förmågor” var helt obildbara. Efter ett par år var anläggningen att betrakta som dyrt skrot.

De privata anläggningarna fungerade alla. De var planerade och byggda av folk som hade liknande anläggningar hemma. De ägdes helt eller delvis av företaget här hemma. Verksamheten måste fungera, för annars kom inga intäkter. Således togs driften över av en pilotbesättning av någon montör, maskinist och ekonom, som efterhand utbildade sina lokala ersättare. Dessa kallades också hem till en moderanläggning ett par månader för att lära de svåraste momenten. En del av pilotbesättningen kunde bli kvar 5 eller 10 år.

Den privata investeringen MÅSTE betala sig. Och det fanns folk med ansvar och kunskap att hålla den igång.

Den statliga U-hjälpen var en skänk, alltså gratis. Det var bra om den fungerade, men man hade klarat sig utan den innan den kom och kunde göra det nu också. Tillgänglig lokal kunskap räckte inte för att hålla den igång.

Skillnaden mellan många små anläggningar för sol- eller vindkraft och en stor för kolkraft

IKEA har två svårförenliga målsättningar:

1. Höja levnadsstandarden för de fattigaste med billig el.
2. Att göra detta utan utsläpp av koldixoid.

Vindkraftverk är högteknologiska produkter, som kräver mycket kvalificerad service av kunnigt folk med specialutrustning för jobb 100 meter uppe i luften. Det kommer att bli svårt att utbilda så många servicetekniker som behövs på de stora områdena för vindkraftparker spridda runt landet.

Solpaneler är enklare, men de som vill ha lyse i mörkret behöver batterier. De som vill ha “vitvaror”, ex.vis kyl och frys, behöver omriktare för strömmen. Det behövs en lokal serviceorganisation med kompetent personal på många platser.

Kolkraftverk ger större effekt för varje investerad slant och ger full effekt snabbare. Fler fattiga får el för de pengar som satsas. Det viktigaste är emellertid att en stor anläggning behöver få kvalificerade specialister, som det blir ekonomiskt rimligt att utbilda omsorgsfullt.

Ute i byarna behöver folk bara lära sig att sticka in kontakten i vägguttaget.

Till slut behövs ändå kol- eller kärnkraft för pålitlighetens skull

När de fattigaste nått en rimlig standard, kan de inte acceptera att kylen och frysen stannar ibland eller att det saknas lyse i mörkret. De kommer att fordra pålitlig el av standardiserad frekvens och spänning, så att vanliga elapparater kan användas. Det kan bara kol- eller kärnkraft leverera.

Det är en genuin felinvestering att bygga upp ett elnät med väderberoende teknik.

Det bör vi inte lura på de fattigaste, som ju är mest beroende av att kapitalet används klokt.

+ – + – + – +

by