Figur 1. Halten CO₂ bestämd i Antarktis isborrkärnor respektive växters klyvöppningar

Rubrikens fråga avser alltså den historiska halten koldioxid i luften. Kjell Lindmark svarar:

+ – + – + – +

Flera forskargrupper har analyserat växters löv som samlats in från olika håll. Det man bl.a. studerat är antal klyvöppningar som löv och barr haft när de vissnat. Det ger en direkt korrelation mellan CO₂-halten i atmosfären just då och till antalet klyvöppningar.

Växterna andas in CO₂ och kväve, CO₂ används i energiomvandlingen i växten och dess utandning består av syre. Kolet stannar kvar i växten och blir dess fysiska byggstenar. En del växter tar upp mer kväve än andra och bidrar med naturlig kvävegödning när de dör och förmultnar.

Det flera olika forskarlag kommit fram till i sin forskning är att man med ledning av antalet klyvöppningar i gamla löv och barr man funnit, så har antalet varierat i takt med föränd-ringar i CO₂-halten i atmosfären. När halten är låg finner man många klyvöppningar och vice versa, färre vid högre halter.

Dessa fynd korrelerar inte med de CO₂-halter man funnit i isborrkärnor utan uppvisar en större variation. Det kan möjligen förklaras med att isen lakar ur CO₂ ur luftbubblorna som finns kvar i isen. Variationerna är betydligt större och visar på att det under den senaste interglacialen har medelvärdet på CO₂-halten legat på runt 305 ppm mot de 285 ppm som isborrkärnorna visar. Dock stämmer observationerna väl överens mellan borrkärnor och löv bakåt till ca. år 1900. Vilket kan tyda på att, som sagt, koldioxiden lakas ur isen ner till en viss nivå med tiden, se figur 1.

Som man tydligt kan se finns det luckor mellan 1 000 år och 3 000 år sedan och mellan 4 000 – 7 000 år sedan och mellan 11 000 och 12 300 år sedan. Den dramatiska dippen för mellan 12 300 och 13 000 år sedan hänförs sig till den dramatiska temperatursänkningen under yngre Dryas. Vad den berodde på råder det delade meningar om. En teori är ett meteornedslag på norra Grönland och en annan är att avsmältningen i Skandinavien och Nordamerika försåg Nordatlanten med mycket kallt sötvatten vilket avbröt uppvärmningen temporärt (1 200 år).

Under de senaste 422 000 åren har istider och värmeperioder avlöst varandra med ungefär 10 000 år värme  ± 5000 år och 85 000 till 90 000 åriga istider. Det visar att vi snart, kanske inom 2 000 år, står inför en ny istid. När det sker vet ingen, men när det väl händer kan det gå oerhört snabbt. På så kort tid som 20–30 år kan väderläget och klimatet vända från värmeperiod till istid.

Figur 2. Den globala temperaturen de senaste 420.000 åren

Vår värmeperiod är den längst till höger. Den är svalare än de fyra föregående.

Det vi däremot vet är att jordens medeltemperatur gradvis sjunkit sedan 3 400 år tillbaka, se figur 3.

Figur 3. Data från isborrkärnor vid Grönlands forskningsstation GISP 2

• Övre panelen: Temperaturen i grader Celsius.
• Nedre panelen: Halten CO₂ i inneslutna luftbubblor.

Båda panelerna ovan har 1854 som slutår.

Trots den lilla återhämtningen från lilla istiden som avslutades 1830 – 1850 är vi nu långt ifrån det varmare och fuktigare klimat som rådde under Holocen optimum under 5 000 år fram till för 3 000 år sedan. Och jämför man med de fyra tidigare värmeperioderna under de senaste 420 000 åren, så är denna den svalaste av dem. Det antyder att jorden kanske åter går in i en långvarig köldperiod, så som var fallet för 600 – 800 miljoner år sedan. Den varade i omgångar under flera miljoner år. Det var före den Kambriska eran, då livet på allvar tog fart med ca 10°C högre medeltemperatur än vad vi har idag.

Klimatforskarna har ingen lätt uppgift att försöka utröna vad som egentligen ligger bakom de klimatförändringar vi haft och vilka vi skulle kunna förvänta oss. Det är så många olika parametrar som styr detta kaosartade system att det helt enkelt inte kan förklaras med halten koldioxid i atmosfären.

Kjell Lindmark

+ – + – + – +

by