Kärnkraftverken i Japan innan tsunamin med Onagawa närmast jordbävningen

Vår uppskattade medlem Peter Rudling, internationell expert på kärnkraft, kom med ett initierat tips om det kärnkraftverk som låg ännu närmare jordbävningen än Fukushima, men ändå klarade sig väl: Onagawa.

“The Bulletin of Atomic Scientists” rapporterade 2014-03-10:

Onagawa: The Japanese nuclear power plant that didn’t melt down on 3/11

(Onagawa: Det japanska kärnkraftverk som klarade sig utan härdsmälta den 3:e mars)

Här sammandrag av några avsnitt i rapporten. Men först något om själva jordbävningen.

Jordbävningen

Wikipedia har en ingående redovisning av vad man kunnat fastställa:

• Jordbävningen inträffade kl  14:46 JST (05:46 UTC) 2011-03-11 utanför kusten. Den varade c:a 6 minuter.
• Magnituden var 9,0 – 9,1 på Richterskalan, vilket ger den plats 4 i historien sedan sådana bestämningar kunnat göras.
• Delar av havsbotten lyftes 16 meter och försköts 50 meter horisontellt. Hur stora areor det gäller har jag inte funnit ut.
• Tsunami-vågorna nådde som mest höjden 40,5 meter. På vissa håll kom de med 700 km/h och nådde 10 km in i landet.

Berörda kärnkraftverk

De närmaste kärnkraftverken var Onagawa 123 km från epicentrum, Fukushima Daiichi 180 km och Fukushima Daini 210 km från epicentrum. De två sistnämnda drevs av Tepco, the Tokyo Electric Power Company, och det förstnämnda av the Tohoku Electric Power Company.

De tre hade liknande förutsättningar: Ungefär lika gamla, samma typ av reaktor, liknande placering vid kusten och identiska regelverk för säkerheten.

Hur blev de drabbade ?

Den omskrivna härdsmältan drabbade Fukushima Daiichi, som blev helt förstört. Grannen Fukushima Daini, 40 km därifrån, skadades både av jordbävningen och tsunamin, men alla fyra reaktorer kunde räddas till kall nedstängning tack vare heroiska insatser och improvisationer av operatörerna. Onagawa, som låg närmast epicentrum, klarade sig nära intakt.

En rapport av IAEA, the International Atomic Energy Agency, konstaterar om Onagawa: “anläggningen utstod mycket stora markrörelser – den kraftigaste skakning som något kärnkraftverk någonsin har utsatts för av en jordbävning”, men den “stängdes av säkert” och var “anmärkningsvärt oskadad.”

Fukushima Daiichi’s misstag

The Atomic Scientists har allvarlig kritik mot ledningen för Tepco, det elbolag som ansvarade för det totalt förstörda kärnkraftverket. Det kunde ha klarat sig lika bra som Onagawa.

Skillnaden i seismisk intensitet vid de två anläggningarna var försumbar. Dessutom var tsunamin större vid Onagawa och nådde en höjd av 14,3 meter, jämfört med 13,1 meter vid Fukushima Daiichi. Skillnaden i resultat vid de två kraftverken avslöjar den grundläggande orsaken till Fukushima Daiichis misslyckanden: Företagets “säkerhetskultur”.

Högre nivå. Medan de båda anläggningarna är lika på många sätt, är den mest uppenbara skillnaden att Tohoku Electric byggde Onagawas reaktorbyggnader på större höjd än Tepcos Daiichis. Innan byggandet påbörjades genomförde Tohoku Electric undersökningar och simuleringar som syftade till att förutsäga tsunaminivåer. De första förutsägelserna visade att tsunamis i regionen historiskt hade en genomsnittlig höjd på cirka 3 meter. Utifrån det byggde företaget sin anläggning 14,7 meter över havet, nästan fem gånger så högt. När mer forskning gjordes, höjdes de uppskattade tsunaminivåerna, och Tohoku Electric genomförde periodiska kontroller baserat på de nya uppskattningarna.

Tepco å andra sidan schaktade bort 25 meter från den 35 meter höga naturliga strandvallen på Daiichi-anläggningen 1967 och byggde på den mycket lägre höjden 10 meter, för att göra det lättare att transportera utrustning och spara byggkostnader. Enligt den officiella haverikommissionens utredning, NAIIC, baserades byggandet på befintlig seismolo-gisk information, men senare forskning visade att tsunaminivåerna hade underskattats. Medan Tohoku Electric lärde sig av tidigare jordbävningar och tsunamier – inklusive en i Chile den 28 februari 2010 – och kontinuerligt förbättrade sina motåtgärder, förbisåg Tepco dessa varningar. Enligt NAIIC-rapporten tillgrep Tepco “fördröjningstaktik, som att presentera alternativa vetenskapliga studier och lobbyverksamhet.”

Tepcos tsunami-riskhantering och bedömning var, enligt den världsberömda tsunami-experten, Costas Synolakis, chef för Tsunami Research Center vid University of Southern California, en “kaskad av dumma fel som ledde till katastrofen.”

Säkerhetskulturen

Tepco’s kultur: Företaget hade attityden att dess dominans inom elbranschen var en bekräftelse på dess ofelbara kompetens. Efter katastrofen beskrev Hasuike Tooru, tidigare president för Tepco, hur ledningen beslutade att förlänga den förväntade livslängden för kraftverk, även om det skulle få allvarliga säkerhetskonsekvenser.

Från USA:s NRC, Nuclear Regulatory Commission, underströks säkerhetskulturens avgörande roll, vilken NRC har definierat som:

“kärnvärden och beteenden som är ett resultat av ett kollektivt åtagande från ledare och individer att betona säkerhet framför konkurrerande mål för att säkerställa skydd av människor och miljö.”

NAIIC-rapporten beskrev Fukushima-olyckan som “made in Japan”, eftersom Japans kärnkraftsindustri misslyckades med att ta till sig lärdomarna från Three Mile Island och Tjernobyl. Med NAIIC:s ordförande Kiyoshi Kurokawas ord, “Det var dess tänkesätt som ledde till katastrofen.” Säkerhetskulturen var en primär orsak även till olyckan i Tjernobyl.

Fukushima Daiichi kärnkraftverks härdsmälta berodde inte på naturkatastrofen, utan snarare på en rad beslut av Tepco att inte vara proaktiv med säkerhet, vilka går tillbaka till byggandet av reaktorerna. Med de flesta andra faktorer likvärdiga, var det Tokohu Electrics övergripande organisatoriska praxis och säkerhetskultur som räddade dagen för Onagawa.

Om säkerhet och katastrofinsatser hade tillämpats och åtgärdats på Fukushima Daiichi – som de var inom Tohoku Electric – hade kanske de katastrofala fallen av härdsmälta förhindrats.

+ – + – + – +

by