SVT intervjuar anställda på smältverket Kubal i Sundsvall
2025-04-03, NewsVoice: Sture Åström:
”Industriavtalet” gör oss alla fattigare
Så kan vi alla nu dra en suck av lättnad: ”Industriavtalet” är i hamn. Landet kommer inte att lamslås av omfattande strejker de närmaste två åren, men det gör oss alla fattigare.
Sveriges välstånd beror i hög grad på att vi har många företag, stora och små, som är världsledande inom sin nisch på marknaden. De har positionen ett, två eller tre. För dem orsakar en strejk skador om inte kan ersättas med en strejkkassa. Om de inte kan leverera enligt träffade avtal, förlorar de kundernas förtroende, förutsättningen för positionen på marknaden.
Det kan bli mycket svårt att återvinna.
Därför har många företag svårt att stå emot en utdragen strejk. Fackens strejkkassor är nu stora, så de klarar en lång strejk. Den svenska fackföreningsrörelsen har därmed så stor makt att de praktiskt taget kan besluta om vilka löneökningar de vill.
Men vilket resultat har de uppnått? Medlemmarna har halkat efter i jämförelse med andra länder. På 60-talet kunde man få en Schweizer-franc för en krona. Numera är kursen nära 13 kronor. Facken har fått de löneökningar de krävt, men i en valuta som blivit allt mindre värd. Medlemmarna har blivit fattigare. Dessutom har de högre lönerna måst balanseras med rationaliseringar, som gjort många arbetslösa och ännu fattigare.
I SVT:s rapport om avtalet intervjuades anställda vid smältverket för aluminium i Sundsvall, Kubal. En av dem förklarade att det viktiga var ju att ha ett arbete.
Det är egentligen medlemmarnas högsta prioritering: Att ha ett jobb. Att kunna välja jobb på en marknad där flera företag tävlar om att erbjuda lockande villkor och löner. En sådan marknad får man om där utvecklas nya produkter, nya konstruktioner, nya tjänster, etc. Detta kräver att någon vågar satsa kapital på att utveckla en idé innan man vet om satsningen kan bli lönsam, det vill säga man riskerar att förlora kapitalet. Ekonomins tillväxt beror på att det finns ”risk-kapital” i händerna på personer som visat att de förstår att satsa rätt.
Det gör inte politiker eller byråkrater. Eller fackliga ombudsmän. Fiaskot Northvolt gjordes möjligt av politikers generösa lånegarantier och pensionsfondernas satsningar med många miljarder. Sammanlagt torde de svenska medborgarna förlora bortåt 90 miljarder. Något liknande gäller Stegra, som skall tillverka ”fossilfritt stål”, något som det knappast finns någon marknad för.
I marknadsekonomin får alla försöka sig på att välja riskabla satsningar. De som misslyckas förlorar sitt kapital och är ute ur leken. De som lyckas får mera kapital. Så sorteras skickliga kapitalförvaltare fram. Med mera kapital kan de göra fler riskabla satsningar, som ger nya jobb.
Det är alltså bland ”de rika” som medborgare finns med särskild skicklighet att satsa risk-kapital.
Detta är bevisat i full skala i flera länder. Sydkorea, Taiwan och Singapore var fattiga U-länder för 70 år sedan. De konkurrerade på världsmarknaden med låga löner. Företagen gjorde stora vinster och expanderade, vilket höjde lönerna. Deras levnads-standard steg och ligger nu bara strax under vår. Vi importerar deras produkter: TV, datorer, bilar.
Lika tydligt är socialismens kännemärke: Folkets fattigdom. Kuba, Zimbabwe och nu senast Venezuela, som på några få år gått från att vara Sydamerikas rikaste land till ekonomisk ruin.
Facken bör bekymra sig mer om företagens vinster på lång sikt än om medlemmarnas löner detta år. Det är vinsterna som gör företagen och deras ägare så rika att de vågar satsa på utveckling av nya produkter. De satsningar som ger tillväxt med fler jobb och högre real-löner.
De bör göra tvärtom: Förmå medlemmarna att begära låga löneökningar. Då höjs välståndet i hela landet.
Sture Åström
civ.ing. företagare
+ – + – + – +
by 
Varför över huvud taget acceptera 2-3 procent årlig inflation som normal? Man kan kanske se den som ett smörjmedel. Men den för med sig kompensationskrav utan motsvarande merprestation. Årliga löneökningar, indexerade skatter etc. Det driver inflation helt i onödan. Vi borde i stället sträva efter bättre utbyte av arbete och resurser, som fer större kaka att dela på
Petter W. Koldioxid skall varken pumpas eller grävas ned, varken i eller under havet- Att medvetet beröva växtligheten dess bristvara koldioxid är ett av världshistoriens största hål i huvudet. Det fullkomligt ekar av ödslig tomhet!
Du har rätt Sture, men att ändra “vänstertänket” i Sverige är för närvarande närmast omöjligt, eftersom just SVT/SR m fl massmedier spelar på dessa strängar.
En “detalj” som har oroat och irriterat mig under min livstid är hur strejkrätten är utformad.
Fackförbunden och huvudorganisationerna kan t ex cherrypicka ett mindre antal nyckelanställda och på så sätt komma undan en strejk väldigt billig.
Väldigt ensidigt, som byggt upp fackens strejkkassor till enorma belopp.
Samt “sympatistrejker” som också cherrypickas osv.
Det rimliga vore ju att facket anger hur många de vill ta ut i strejk och därefter får arbetsgivarna plocka ut de som får strejka
De talanger, som Sture nämner i sitt svar (till mig?) torde knappast vara LO-medlemmar. Om de ö. h. t. är fackligt organiserade torde de vara medlemmar i något akademikerförbund, om de inte har individuella avtal. De skolreformer, som S genomförde under efterkrigstiden, har som positivt resultat givit Sverige världens förmodligen högst utbildad arbetarklass, men som ett negativt resultat en påtaglig brist på experter med spetskompetens. De epokgörande uppfinningar och konstruktioner, som gjorde Sverige till en världsledande industrination, gjordes till stor del av personer, som gått i de äldre men ojämnlika skolformerna.
Olof Palme ledde, innan han blev partiordförande och statsminister, omvandlingen av det svenska kärnvapenprogrammet till civil kärnkraft, och var som partiledare och statsminister en övertygad försvarare av kärnkraften. Och stöddes i den kampen framför allt av industrifacken inom LO, men motarbetades intensivt av delar av akademikervänstern inom det egna partiet. Detta minns jag mycket väl, eftersom jag var kollektivansluten till partiet av min fackförening inom LO. Ni anar inte hur hårda striderna var inom partiet, något förenklat privatanställda industriarbetare mot offentliganställda tjänstemän, som trodde att ekonomiska värden skapas av sedelpressarna.
Värdet på industriarbetarnas arbete har inte minskat, utan ökat. Företagens försämrade lönebetalningsförmåga har alltså andra orsaker, nämligen politik. Sture har helt rätt i sin beskrivning av de orsakerna.
Den svenska välfärdsmodellen är på fallrepet. Den byggde ju på höga löner inom framförallt exportindustrin och höga skatter på de lönerna, vilka finansierade en växande offentlig, till stor del skattefinansierad sektor, som levererade välfärden. Välfärdens andel av den skattefinansierades sektorn har minskat under de senaste decennierna till följd av ett exempellöst slöseri under förföriska benämningar, såsom “industriklivet” och “den gröna omställningen”. Detta är i längden inte hållbart.
De jämförelsevis höga lönerna inom exportindustrin berodde till stor del på tillgången till billig och leveranssäker elenergi. Vilket också bidrog till att elintensiv industri lockades till Sverige. Jag tror att de flesta fackligt aktiva industriarbetare har dessa samband fullständigt klara för sig,.
Problemen är bara att talanger kan inte utbildas fram och fixa idéer är svåra att utbilda bort.
Det är fel att dra fackliga ombudsmän, i synnerhet om vi talar om industrifacken inom LO, över samma kam som politiker och byråkrater. LO har mycket bra utbildningar i företagsekonomi för fackligt förtroendevalda och de förtroendevalda inom industrifacken (huvudsakligen privat sektor) är oerhört väl medvetna om att löneutrymmet skapas av företagens försäljningsintäkter minus kostnader. Nämnda utbildningar lägger stor vikt vid att läsa och förstå bokslut. Men redan innan dessa utbildningar introducerades var visste industrifackens förhandlare av egen erfarenhet att förhandlingsresultaten var konjunkturkänsliga och att strejk under lågkonjunktur var lönlöst. Generellt har LO:s lönehöjningskrav varit återhållsamma, naturligtvis i synnerhet när vi haft socialdemokratiska regeringar.
Men hur har de senaste S-regeringarna tackat LO för det, när man har betalat industri- och industriarbetarfientliga partier för politiskt stöd, genom att rycka undan mattan för en bra löneutveckling inom industrin? Det är inte industriarbetarnas fel att MP och C har förmått S att lägga ner kärnkraft och att politiker och byråkrater till både höger och vänster har slösat bort miljarden på den vettlösa “gröna omställningen”. Skyll i stället på de väljargrupper som stött dessa partier.
Jättebra, Sture! Denna sanning förtjänar att upprepas tills de trögaste fattar. Tyvärr är de flesta politiker och journalister kunskapsresistenta.