Frankrikes TGV, Train à Grande Vitesse, är nu beprövade och tillförlitliga
+ – + – + – +
Höghastighet med förhinder
Man vinner inga val på underhåll av det man redan har. Däremot på ”satsningar” och investeringar för framtiden. I konsekvens med det minskade riksdag och regering på 90-talet underhållet för svenska järnvägar för att i stället satsa på nya snabbtåg som bl. a. X 2000.
Den outsagda tanken bakom var att köra ned spår och utrustning tills de måste ersättas med nytt. Där är vi nu med allt fler växel-, signal- och spårfel med både försenade och inställda tåg som följd.
Men i stället för att snabbt rusta upp befintliga spår och tåg ivrar många nu för hög-hastighetståg (över 250 km/h) tiotals år in i framtiden. Under denna långbänk får dagens spår och tåg lappas och lagas så gott det går.
Bara på vissa sträckor kan våra snabbtåg korta stunder nå maximala 200 km/h. På många håll tillåter inte spåren sådan fart. Ofta bromsas snabbtåg av framförvarande, långsammare tåg. Åren 2003-2018 minskade snittfarten Malmö-Stockholm från 141 till 131 km/h, Göteborg-Stockholm från 156 till 141 km/h och Stockholm-Sundsvall från 129 till 117 km/h (Ny Teknik 180615).
Nu tar 60 mil Malmö-Stockholm knappt fem timmar (snitt 120 km/j). 48 mil Göteborg-Stockholm skall ta drygt tre timmar (159 km/h) men tar oftast längre tid. 40 mil Stockholm-Sundsvall tar ca 3,5 timmar (snitt 115 km/h).
Samtidigt har försenad tid ökat. Enligt Trafikverket kom förra året bara 70 procent av långdistanstågen i tid. Nästan vart tredje var alltså försenat. Man kommer lika fort fram med bil – från port till port. Många väljer därför bil – med fördelen att kunna stanna på vägen, ta omvägar och ta med mer bagage.
Just stopp på vägen och omvägar är tunga argument mot höghastighetståg. I Kina, Japan, Frankrike, Tyskland och andra länder stannar de sällan och susar förbi många viktiga städer. Det bidrar till storstädernas tillväxt och hindrar mellanliggande regioners utveckling.
Så hög fart kräver också mycket mer energi. I Japan, Malaysia och flera andra länder har hög-hastighetsprojekt avbrutits för bristande lönsamhet, hög energiförbrukning och säkerhets-risker. Det dyra är inte tågen utan banan. Gängse avskrivningstid 50 år blir i många fall 25 år.
Med så kort avskrivning skulle en svensk investering på 230 miljarder kosta 9,2 miljarder per år. Kapitalkostnad med 4 procent ränta blir 4,6 miljarder per år. Drift resp. underhåll lär kosta minst 5 procent vardera per år eller 23 miljarder. Själva tågen kan totalt kosta någon miljard per år. Summa 37-38 miljarder kostnader.
Möjliga intäkter med biljettpris 1.000 kr, 300 passagerare per tåg och ett tåg i timmen åt båda hållen klockan 07-23 blir runt 7 miljarder kronor. Alltså runt 30 miljarder högre årliga kostnader än intäkter – och fortsatt eftersatt underhåll för övrig järnvägstrafik.(SJ:s persontrafik omsätter nu runt 9 miljarder kronor per år.)
Det förbleknar jämfört med Kinas höghastighetslinjer. På tio år har de ackumulerat skulder på totalt 6.500 miljarder kronor – alltså 650 miljarder per år. Fortsatt utbyggnad bygger på skulderna så att de om tre år beräknas nå 10.000 miljarder. Nya lån tas för att täcka räntor. Det statliga järnvägsbolaget lär enligt Världsbanken behöva höja biljettpriserna.
Tågens snabbhet uppvägs av tidsödande och rigorösa säkerhetskontroller före avfärd precis som för flygplan. Resenärer får räkna med en timme eller två i vänthallen före avgång och kontroller även efter ankomst.
Tege Tornvall
+ – + – + – +
by