
SVT intervjuar anställda på smältverket Kubal i Sundsvall

2025-04-03, NewsVoice: Sture Åström:
”Industriavtalet” gör oss alla fattigare
Så kan vi alla nu dra en suck av lättnad: ”Industriavtalet” är i hamn. Landet kommer inte att lamslås av omfattande strejker de närmaste två åren, men det gör oss alla fattigare.
Sveriges välstånd beror i hög grad på att vi har många företag, stora och små, som är världsledande inom sin nisch på marknaden. De har positionen ett, två eller tre. För dem orsakar en strejk skador om inte kan ersättas med en strejkkassa. Om de inte kan leverera enligt träffade avtal, förlorar de kundernas förtroende, förutsättningen för positionen på marknaden.
Det kan bli mycket svårt att återvinna.
Därför har många företag svårt att stå emot en utdragen strejk. Fackens strejkkassor är nu stora, så de klarar en lång strejk. Den svenska fackföreningsrörelsen har därmed så stor makt att de praktiskt taget kan besluta om vilka löneökningar de vill.
Men vilket resultat har de uppnått? Medlemmarna har halkat efter i jämförelse med andra länder. På 60-talet kunde man få en Schweizer-franc för en krona. Numera är kursen nära 13 kronor. Facken har fått de löneökningar de krävt, men i en valuta som blivit allt mindre värd. Medlemmarna har blivit fattigare. Dessutom har de högre lönerna måst balanseras med rationaliseringar, som gjort många arbetslösa och ännu fattigare.
I SVT:s rapport om avtalet intervjuades anställda vid smältverket för aluminium i Sundsvall, Kubal. En av dem förklarade att det viktiga var ju att ha ett arbete.
Det är egentligen medlemmarnas högsta prioritering: Att ha ett jobb. Att kunna välja jobb på en marknad där flera företag tävlar om att erbjuda lockande villkor och löner. En sådan marknad får man om där utvecklas nya produkter, nya konstruktioner, nya tjänster, etc. Detta kräver att någon vågar satsa kapital på att utveckla en idé innan man vet om satsningen kan bli lönsam, det vill säga man riskerar att förlora kapitalet. Ekonomins tillväxt beror på att det finns ”risk-kapital” i händerna på personer som visat att de förstår att satsa rätt.
Det gör inte politiker eller byråkrater. Eller fackliga ombudsmän. Fiaskot Northvolt gjordes möjligt av politikers generösa lånegarantier och pensionsfondernas satsningar med många miljarder. Sammanlagt torde de svenska medborgarna förlora bortåt 90 miljarder. Något liknande gäller Stegra, som skall tillverka ”fossilfritt stål”, något som det knappast finns någon marknad för.
I marknadsekonomin får alla försöka sig på att välja riskabla satsningar. De som misslyckas förlorar sitt kapital och är ute ur leken. De som lyckas får mera kapital. Så sorteras skickliga kapitalförvaltare fram. Med mera kapital kan de göra fler riskabla satsningar, som ger nya jobb.
Det är alltså bland ”de rika” som medborgare finns med särskild skicklighet att satsa risk-kapital.
Detta är bevisat i full skala i flera länder. Sydkorea, Taiwan och Singapore var fattiga U-länder för 70 år sedan. De konkurrerade på världsmarknaden med låga löner. Företagen gjorde stora vinster och expanderade, vilket höjde lönerna. Deras levnads-standard steg och ligger nu bara strax under vår. Vi importerar deras produkter: TV, datorer, bilar.
Lika tydligt är socialismens kännemärke: Folkets fattigdom. Kuba, Zimbabwe och nu senast Venezuela, som på några få år gått från att vara Sydamerikas rikaste land till ekonomisk ruin.
Facken bör bekymra sig mer om företagens vinster på lång sikt än om medlemmarnas löner detta år. Det är vinsterna som gör företagen och deras ägare så rika att de vågar satsa på utveckling av nya produkter. De satsningar som ger tillväxt med fler jobb och högre real-löner.
De bör göra tvärtom: Förmå medlemmarna att begära låga löneökningar. Då höjs välståndet i hela landet.
Sture Åström
civ.ing. företagare
+ – + – + – +







Jättebra, Sture! Denna sanning förtjänar att upprepas tills de trögaste fattar. Tyvärr är de flesta politiker och journalister kunskapsresistenta.