“Vetenskap” förutsätter nyfikenhet, kreativitet, försök, mätningar, misstag, kritik och ärlig öppenhet innan framsteg kan noteras
Även i Norge håller pressen stängt för fakta om klimatet, medan propagandan för “klimathotet” ständigt trumpetas ut. Våra vänner Klimarealistene blev angripna i Aftenposten, varför en replik anständigtvis måste tas in av ordföranden Morten Jödal. Men den blev förstås hårt nedkortad. Det är vi vana vid även här i Sverige.
Men Morten lade ut sitt manus på sin blogg. Den har så stor principiell betydelse att jag lägger ut den här:
+ – + – + – +
I en kronikk i Aftenposten den 8. oktober hevder Katja Sverdlilje at manglende forståelse av vitenskapelig konsensus er et demokratisk problem. Underforstått: sannheten bæres fram gjennom konsensus. Tilsynelatende enighet skal brukes for å unngå debatt: det hele er allerede avgjort.
Tvilen er forskningens kronjuvel
Det sentrale prinsipp i all naturvitenskap er imidlertid empirisk falsifisering. Det betyr at alle vitenskapelige hypoteser skal testes, og testes, og testes igjen, for å se om de holder stand. Ingen ting er avgjort. Forskningen er anti-autoritær. Oppnås det resultater som står i strid med selv den mest etablerte hypotese eller teori, må den forkastes. Selv om det skulle være Darwins utviklingslære.
Konsensus står derfor i kontrast til den naturvitenskapelige metode. Den har intet med forskningen å gjøre, og hører utelukkende hjemme på politikkens arena. I forskningens verden handler det om å oppnå resultater som kan reproduseres. I dag sliter store deler av forskningen med nettopp dette: Sannsynligvis gir langt mer enn halvparten av forskningen gale svar. Nettopp derfor foregår det en stor debatt om menneskeskapte klimaendringer.
Verdens virkelig store forskere kom fram til ny erkjennelse fordi de brøt med konsensus. Charles Darwin gjorde det med sin utviklingslære, og Alfred Wegener med sin kontinentaldrifteori. Det tok lang tid før deres tanker ble akseptert. Den ungarske kirurgen Ignac Semmelweis oppdaget årsaken til barselfeber. Hans forskning ble ikke akseptert i hans levetid. Han ble oppsagt fra klinikken, og endte sitt liv på et mentalsykehus. Gruppetenkning og vitenskapelig konsensus resulterte i at mellom 10 og 30 prosent av fødende kvinner fortsatte å dø på sykehusene omkring i Europa i mange år framover. Mikrobiologen Carl Woese møtte enorm motstand fra konsensus-forskningen, da han plusset arkebakteriene til som et tredje domene i biologisk artsklassifikasjon.
Gruppetenkning
Påstanden om konsensus innen klimaforskningen – og andre miljøforskningsområder – indikerer en dynamikk forskningen ikke vil være bekjent av: Gruppetenkning. Den kjennetegnes ved at deltakerne skjermer seg fra alternative forklaringer, troen på at gruppen alltid har rett, at medlemmene har høye etiske standarder, stereotypiske syn på opponentene, konformitet og selvsensur, og forekomsten av tankevoktere. Dette innebærer at det ikke lenger eksisterer noen pro og contra i den vitenskapelige diskurs. Slik vil kritisk forskning bli stående i ”skammekroken”, og i liten grad få forskningsmidler.
Dette er alvorlig. Professor Benn Folkvord har skrevet: Retten – og plikten – til å være uenig med flertallet, er ett av de viktigste og mest fundamentale av alle vitenskapelige prinsipper. Klimabevegelsens korstog mot klimaskeptikere er derfor en trussel mot akademisk ytringsfrihet, og derfor også en trussel mot forskningen. Og jeg kan føye til: mot demokratiet.
Morten Jødal
+ – + – + – +
IPCC:s förste ordförande, professor Bert Bolin, hävdade “konsensus”, d.v.s. 100 % majoritet bland “klimatforskarna” för stöd till AGW-hypotesen (Anthropogenic Global Warming) från en konferens i Willach, Österrike, 1985, till IPCC:s bildande 1988 och under hela hans ordförandeskap fram tills han avgick 1998.
Hans efterträdare vidhöll samma anspråk på konsensus ända till 2009, då Rajendra Pachauri reducerade majoriteten till 97 %, med hänvisning till en enkät vid Illinois University, som bara visade stöd av 75 personer bland 10.257 tillfrågade.
Detta visar att Bolin var mer politiker än vetenskapsman. En sådan välkomnar kritik och utbyter argument, för att föra forskningen framåt. Riktigt avslöjande var hans kommentar till Hans Svensmarks och Eigil Friis-Christensens teori om solens indirekta verkan på klimatet via kosmisk strålning och molnbildning. De presenterade teorin vid en konferens i Birmingham 1996. Några dagar senare, den 19/7 1996, intervjuades Bolin i danska Dagbladet Information och kallade dem “videnskabeligt set yderst naive og uansvarlige”. Han var rädd för att Svensmark -Friis-Christensens teori skulle smula sönder AGW-hypotesen, IPCC:s existensberättigande. Något som nu kan sägas ha skett.
Han reducerade sig där till vuxenmobbare och knäsatte den kultur av oanständigt agerande mot “klimatförnekare”, som förgiftat klimatdebatten.
Att IPCC hävdat helt ovetenskaplig “konsensus” och senare stött sig på en enkät, som måste anses usel, visar öppet att IPCC som organisation är naturvetenskapligt inkompetent, vilket bekräftas av att dess förutsägelser nästan alltid visat sig falska.
IPCC är en jätte-skandal som gjort motsvarande stora skada på vetenskapens trovärdighet bland allmänheten.
IPCC måste avvecklas.
+ – + – + – +
by 
Egohumanisterna de ständigt ”goda” som förstör allt i sin väg.
Kristian Törnings bok är läsvärd!
https://juliacaesardotblog.files.wordpress.com/2018/10/egohumanisterna-bokomslag.jpg
Vetenskap går ut på att ifrågasätta, ompröva, testa, mäta och beräkna. När en tes lagts fram skall den genomgå många tester och ifrågasättanden, ständigt i takt med att nya upptäckter görs och nya metoder utarbetats. Det är grunden i all vetenskap och forskning. Skulle alla bli överens då stannar utvecklingen och vi kommer inte vidare. Klimatforskningen har till stora delar stannat av just att konsensus råder i delar av forskningen och det värsta av allt är att den (konsensus) inte får ifrågasättas. Då har hela frågan glidit över till att bli politisk.
Konsensus och censur inom forskningsområdet är två helt oförenliga saker inom vetenskapen som mer liknar religiösa föreställningar som inte får rubbas. Skall mänskligheten gå framåt måste IPCC läggas ner och forskarna få fria händer att forska enligt vetenskapens fundamenta att just ifrågasätta och ompröva.
Det finns en hel del exempel på när konsensus har fått ståt före rena rama fakta med dödsfall som utgång. Speciellt på det medicinska området finns gott om exempel.
För några dagar sedan snubblade jag på en intervju där en person skulle få försvara sin ståndpunkt att denne inte trodde på den globala uppvärmningen. Intervjuaren körde stenhårt med konsensus bland vetenskapsmännen. Bland annat refererades till en av dessa studier där lite över tio tusen vetenskapsmän tillfrågades om människan påverkade klimatet. Det betonades att över tio tusen vetenskapsmän “visste” att människan påverkade klimatet.
Tyvärr kände den intervjuade inte till att det även finns lite över 31.000 vetenskapsmän som inte alls tror på den teorin. Vad jag vet finns det ingen studie med 31.000 vetenskapsmän som står för en konsensusteorin, medan det finns 31.000 vetenskapsmän som skriftligen ställt sig bakom att människan inte påverkar klimatet.
En liten lustig sak som jag har noterat är att vart eftersom vetenskapsmän går i pension ökar antalet vetenskapsmän som inte ansluter sig till teorin om att människan påverkar klimatet och som har en helt annat uppfattning än institutionen de tidigare arbetade på.