Figur 1. Atmosfärens gasblandning med ytor motsvarande gasernas halt i luften
Det är lättare att förstå vad som händer i atmosfären, om man klarar ut vilka proportioner som råder mellan de ingående gaserna. För flera av dem räknas koncentrationen i ppm, parts per million.
Låt en kvadrat med en meters sida representera hela atmosfären, 1.000 mm x 1.000 mm, således en miljon kvadratmillimeter, mm².
Då erhåller vi följande mått för de ingående gaserna:
Kväve 78,1 % bildar blå bakgrund inom vilken de andras ytor ryms.
Syre 21 %, 210.000 mm², blir 458 x 459 mm, rött i figuren.
Spårgaserna 0,9 %, 9.000 mm², blir 95 x 95 mm, vitt .
Ovanstående procentsatser räknas på torr luft.
Vattenånga tillkommer och visas därför utanför den stora kvadraten i figur 1. Dess koncentration varierar inom mycket vida gränser beroende på vädret från nästan noll, då det är mycket kallt, till över 4 % vid fuktig tropikvärme.
Koldioxid 400 ppm, 400 mm², blir 20 x 20 mm.
Därav har 300 ppm, 20 x 15 mm funnits länge och kan således inte ha påverkat sentida klimatförändringar, gult.
De 100 ppm, som tillkommit sedan 50-talet, blir 20 x 5 mm. Därav har det mesta tillkommit i naturliga processer, kolcykeln, där biosfären och haven tillför atmosfären 20 ggr så mycket koldioxid som kommer från fossila bränslen. De senares bidrag till den ökade halten kan beräknas med kol-14-metoden. Fossilt kol innehåller inte den radioaktiva isotopen kol-14. Så har man funnit att endast 15 ppm kommer från sådan förbränning, 3 x 5 mm som visas i mörkblått. Det naturliga tillskottet på 85 ppm visas i mellanblått, 17 x 5 mm.
Det är således bara 15 ppm, som ”människan” kan påverka.
Det motsvarar 1 à 2 molekyler av 100.000.
Om allas temperatur skall stiga en hundradels grad, måste de två ta upp så mycket energi att de skulle ha blivit 500 grader varmare.
Vem tror att det är möjligt ?
De som jagar utsläpp, förutsätter alltså att dessa få molekyler bestämmer temperaturen på 100.000 andra molekyler. Det kräver förstås att koldioxid har alldeles enastående egenskaper. Det man alltid talar om är absorptionen av strålningsvärme i spektralbanden, se nedan.
Figur 2. Luftgasernas spektralband
Här ser vi att koldioxid istället har smala spektralband jämfört med vattenånga. Dessutom överlappas dessa band av vattenångans band, så att koldioxidens effekt blir liten, eller rent obetydlig, jämfört med vattenångans.
Lägg sedan till att de globala utsläppen är stora. Fortfarande ökar de med storleksordningen 2 % per år och torde inte minska, eftersom nya kolkraftverk byggs i en takt av fler än 100 st per år.
Ökningen varje år är mer än 10 ggr större än alla Sveriges utsläpp.
Inom de närmaste 50 åren lär de globala utsläppen inte minska alls.
Drömmen att ”Människan” kan ”stoppa klimatförändringarna” med kontroll av koldioxid är en saga för okunniga barn.
+ – + – + – +
by 
Du får sätta citationstecken omkring de som kallar sig “klimatforskare”, eftersom de flesta inte sysslar med vetenskap utan med pseudovetenskap. Riktiga forskare inser att det är högst tveksamt eller omöjligt.
Försök förklara hur det skulle gå till. Och hänvisa inte då till andras “rapporter”. Visa att du förstår vad du talar om.
Det betvivlar knappast någon klimatforskare, så vitt jag vet.
De ökade utsläppen under perioden 2002-2009 ger knappt 4% årlig CO2-ökning (i Aftonbladets graf).
Det förefaller mig högst osannolikt att utsläppen skulle ha mångfaldigats från ett år till nästa, som du antyder.
Du missar visst att de två molekylerna kommer ovanpå de 410 ppm.
Den viktiga frågan är ju vad vi kan uppnå med en marginell minskning av de två molekylerna.
Bl.a. kontrollerar människan inte den 20 ggr större naturliga omsättningen.
Men jag anser egentligen diskussionen meningslös, eftersom ingen verkan av koldioxid har kunnat mätas i atmosfären.
Från Magnus Berne:
Så vitt jag förstår är en grundbult i klimatdebatten det faktum att CO2’s värmande effekt avtar logaritmiskt. Effekten är störst i intervallet 0-250 ppm, och där vi är nu, 410 ppm, är effekten närmast försumbar.
Dock faller resonemanget att ”två molekyler till inte kan göra skillnad”. Två molekyler till har uppenbarligen dramatisk effekt i intervallet 0-250 ppm. Därmed blir oxå bilden med olikfärgade rutor missvisande.
Å andra sidan: om det stämmer med logaritmiskt avtagande borde det vara dödsstöten mot klimatalarmismen – något att sprida till allmänheten.
https://wattsupwiththat.com/2010/03/08/the-logarithmic-effect-of-carbon-dioxide/
Om koldioxiden är en så potent växthusgas (reflekterar utgående IR strålning) varför blir temperaturen så olika en molnig natt jämfört med en stjärnklar natt? En molnig natt är det mer vattenånga och en klar natt är det mindre vattenånga men koldioxiden är samma. Det är vattenångan som dominerar och koldioxiden är lillebror/lillasyster.
Falskt alarm av Gösta Pettersson har i avsnitt 7 en utmärkt genomgång av detta med koldioxidhalten i atmosfären och kolbalansen. Kan vara bra att studera när man visas grafer på att vi har ökat så det ser ut som en bandyklubba. Inte varit så hög på 800.000 år. (NOAA) Vad jag inte visste är att mätmetoden med proxydata kalibrerad mot Mauna Loa inte är så självklar som modellerna utgår från.
Att det var en kraftig ökning av mänskliga utsläpp från 2002 kan ses här på Aftonbladets graf.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/4dkyAq/ny-rapport-utslappen-av-koldioxid-okar-kraftigt-under-2018
Dock syns inget av det i mätningarna av den uppmätta CO2 kurvan. Om våra utsläpp var av den digniteten att ökningen av CO2 beror på oss borde det synts i obervationerna.
Graf från Mauna Loa som visar observerbara data.
http://www.klimadebat.dk/images/grafppm1_stor.gif
Det betyder att våra utsläpp i förhållande till vad naturen själv förmår är så små att de inte kan skönjas i kurvan. Observera att nedgången i våra utsläpp 2008-2009 ej heller ger något avtryck, som kan ses i den första grafen.
År 2002 ökade utsläppen med 300% utan att det märktes i den uppmätta kurvan över ökningstakten av CO2 halten i atmosfären. Om det vore så att våra utsläpp är orsaken till att CO2 halten i atmosfären ökar då borde det ha gjort avtryck i obervationerna, avtrycket uteblev dock. Om, observera om det är så att CO2 har de egenskaper som IPCC hävdar så går det att matematiskt att räkna ut att vårt bidrag av CO2 i så fall motsvarar 0,18C över 150 år. Men eftersom CO2 haltens växthuseffekt avtar logaritmiskt med ökningen så torde 100 ppm:s ökning över 150 år inte kunna ge en höjning av medeltemperaturerna ens på 0,18C än mindre på 0,8C till 1C på egen hand.
Lösningen finns annorstädes, solaktiviteten är skäligen misstänkt förövare medan CO2 är oskyldigt anklagad för detta svåra brott. Brottet består i att jorden fått ett drägligare klimat att hysa liv i, mer föda till fotosyntesen, mer mat tillväxtätarna vilket givit köttätarna bättre levnadsvillkor. Detta allvarliga brott har även givit oss människor rekordskördar, färre människor svälter och alltfler överlever i u-länderna och öknarnas arealer minskar.
Vi människor har i alla tider hållit solen och ljuset som centrala delar av vår religiösa tro och tillbett densamma under olika namn och bilder. Solen ger oss liv när den är nådig och tar liv när vi hamnat i onåd och solaktiviteten minskar.
Om svaret på frågan i rubriken är ja, då ger man dessa två molekyler egenskaper som vida övergår fysikens prestanda och går över gränsen till det övernaturliga. Så svaret är givetvis nej, nej och åter nej.