Lokaltidningen Kristianstadsbladet bevakade “Gretorna” som samlades den 15/3. Även våra demonstranter nämndes och visades t.o.m. på bild.

Det är något av ett genombrott att den reguljära pressen tar med oss utan defamerande epitet. Reportaget till och med refererade ett par uttalanden:

– Debatten har blivit infantiliserad, sa Mats Jangdal.

– Att man lurar unga människor till detta. De kommer att bli förstörda när de upptäcker hur de utnyttjats för andra syften, sa Jan Norlin.

– Det är bara i totalitära stater man utnyttjar barn och ungdomar på sådana här sätt. Det är bara att jämföra med Hitler Jugend och de gamla öststaterna, ansåg Mats Jangdal.

Drivande arrangör var Marit Fontana Oscarsson, som utdömde avvikande åsikter i klimatdebatten som “pseudoforskning”.  Men det är just vad hela klimatpaniken baseras på, d.v.s. okunskap !

Här Mats Jangdals summering efter dagen:

+ – + – + – +

I fredags, 15 mars, tog Jan Norlin och jag på oss Klimatsans ponchos för att gå ut på stan i Kristianstad i avsikt att kolla läget och se på skolungdomarnas klimatdemonstration. Vi utgick från järnvägsstationen, passerade busscentralen innan vi styrde kosan mot Rådhustorget. På vägen lyckades vi dela ut många flygblad och flera mottagare var genuint intresserade av vårt upptåg.

Framme vid torget stannade vi på andra sidan gatan för att iaktta. Direkt kom ett gäng grabbar i nionde klass fram till oss och ville veta vårt budskap. När de förstått det, tog de i hand och tackade för att det finns vuxna som säger något annat än det skumma budskap de får höra i skolan. De tog gärna emot både flygblad och knappar. En av grabbarna ville att kompisarna skulle fotografera honom tillsammans med oss. Det är klart vi ställde opp!

Strax efter lösgjorde sig en grupp flickor i åttonde klass från demonstrationen på torget och kom fram till oss. När de hört vårt budskap sa de spontant att vårt var ju bättre än deras och så gjorde de high five med oss! Flickorna tog också emot knappar och flygblad.

Därefter blev vi fotograferade och intervjuade av Kristianstadsbladet. Det reportaget publicerades under lördagen. Där framgår att initiativtagare till demonstrationen och den som höll fart på ramsor och sånger var en Marit Fontana Oscarsson. Hon är med på bild i tidningen, men ser inte ut som en skolelev. En slagning på Hitta.se visar att hon är 54 år gammal. Alltså ännu ett exempel på hur vuxna tar barnen som gisslan för att driva sin egen agenda.

På min bild kan man se att det var många äldre på plats, äldre som verkar ha familjeband till ungdomarna. I KB står det att de var “ett 70-tal personer, varav flera ungdomar.” Alltså inte ens flertalet ungdomar. Bravo! Det var alltså inte ens unga som demonstrerade, det var vuxna som demonstrerade och de hade släpat dit skolkande ungdomar som alibi. Vilket moraliskt förfall!

Enligt KB var det fler som besökte demonstrationen än som talade med oss. Det är definitivt inte så som jag upplevde det. Under den tid vi var där såg jag ingen gå fram och tala med demonstranterna, samtidigt som flera personer kom fram till oss spontant och vi kontaktade andra som uppmärksamt lyssnade på oss och tog emot faktablad. Den intimare och mer avslappnade situationen på tumanhand tror jag är ett bra koncept för att tränga igenom bruset.

Efter en stund gick vi vidare mot ett annat torg, där vi mötte ett gäng gymnasister. De var också intresserade och hade lärt sig ställa flera konkreta frågor och fråga efter källa. Fotosyntesen var dem bekant, även om de inte kunde den utantill. Men insåg dess betydelse för oss alla. Även dessa ungdomar tog glatt emot faktablad och knappar. De tyckte det var bra att vi var ute och debatterade, för om de kanske var lite skeptiska så var de trötta på den ensidiga bild de matats med. Jag förklarade  att utan klimatpolitik skulle vi ha många miljarder och ork till förfogande för annan politik. De ville ha exempel på det. Så jag föreslog äganderättsliga frågor, frihetliga. När vi inte behöver begränsa biltrafiken av hänsyn till klimatet kan vi bygga bättre vägar och även höja hastigheterna. Jaa!! ropade ungdomarna då. Som ett slags befrielse från en mental tvångströja.

Efter en runda i staden gick vi tillbaka mot järnvägsstationen och den som fick mitt sista flygblad var en kvinna i 40-årsåldern, som visade sig vara miljökonsult. Hon var lite skeptisk till att vi ville skilja på klimat och miljö. Men efter lite resonerande accepterade hon att vi inte vill försumma miljön bara för att vi är kritiska till klimatpolitiken. Att miljöpolitiken faktiskt kan bli bättre och effektivare, om den slipper oket från klimatpolitiken.

Vid några tillfällen fick jag möjlighet att prata libertariansk politik och även det togs emot med nyfikenhet. Det mest bestående intrycket är dock ungdomarnas nyfikenhet och vilja att veta mer. Så mitt tips till alla vuxna är att läsa på och sedan diskutera detta med de ungdomar man har i närheten. Det finns många infallsvinklar att välja på; äganderätt, barnafödande, nationalekonomi, socialpolitik, invandring, energi, you name it! Det finns ingen samhällssektor som inte påverkas av pengaströmmen till futila klimatprojekt.

Hemkommen igen fick jag tips om två artiklar på SVT nyheter. I den ena har SVT släppt fram Rebecca Weidmo Uvell och i den andra Erik Lundqvist, automationsexpert och Elsa Widding, energiexpert. Till på köpet med många bra länkar. Kors i taket! Med sådana artiklar i SVT börjar man undra, vänder det nu? Jag har flera gånger känt att nu kan klimathotshysterin inte bli värre, snart bryter den nacken av sig själv, som man brukar säga om hårda stormar. Den som lever får se, men det kändes som en bra dag.

Mats Jangdal

+ – + – + – +

by