Eldrivna lastbilar är ett svart hål för skattepengar

Elväg för lastbilar blir mer komplicerad än d:o järnväg.

Nerikes Allehanda 2019-07-30

När det gäller allt som har förstavelsen klimat verkar det unikt för Sverige finnas hur mycket pengar som helst. Vi som är så rika ska gå före och visa vägen. Vi satsar miljarder i ekonomiska svarta hål.

Stora resurser spenderas på projekt som inte håller för en seriös granskning. Det är väl ett rimligt krav att de vi valt att styra landet åtminstone sätter sig in i elementära fakta? Koldioxidens klimatpåverkan har i verkligheten successivt kraftigt nedvärderats av vetenskapen de senaste decennierna.

Ett färskt exempel på stolligheterna är elektrifiering av motorvägar så att lastbilar med elmotor kan köra fossilfritt. Dels är det ju svårbegripligt att man behöver satsa 600 miljoner på E20 mellan Brändåsen och Adolfsberg för att göra samma sak som redan 2016 gjorts i Sandviken. I båda fallen blir det ju extra konstigt då vägarna går parallellt med järnvägen! Självklar slutsats blir att transporter i ett sådant system inte kan konkurrera om inte andra transporter förbjuds, vilket är en utopi. Samtidigt utreds höghastighetståg med en beräknad kostnad på cirka 250 miljarder. Miljarder i svarta hålet.

Hybrit-projektet är en ättestupa för svensk industri. Fossilfri ståltillverkning med vätgas blir extremt energikrävande och dyrt. Så länge Kina inte kommer att begränsa sina koldioxidutsläpp kommer stålet absolut säkert därifrån. Marknadsanalys har klart visat att kunderna inte är beredda att betala mer för stål, som är fossilfritt tillverkat. Miljarder i svarta hålet.

Samtidigt arbetar politikerna aktivt på att göra oss av med en infrastruktur för el som omvärlden avundas. Satsningen på väderberoende, förnybart beräknas kosta minst 1000 miljarder mer än att satsa på kärnkraft. Ändå stöds ett antal projekt för att lösa energilagring. Miljoner till projekt som inte ens fungerar i Kaliforniens sol. Miljarder i svarta hålet.

Vi borde se mera krasst på klimatsatsningar. Våra resurser kommer att behövas då vi har mer närliggande stora frågor att hantera. Allt fler ska försörjas utan att försörjarna blir fler. Budgetarna framöver blir svåra nog utan bortslösade miljarder.

Det första vi behöver göra är att stanna upp och göra en utvärdering av vetenskapen bakom klimatfrågan. Gärna baserat på IPCC:s underlag rensat från politik.

Från G20-mötet i Japan rapporterades att alla står för Parisöverenskommelsen utom USA. Ser man däremot på ländernas agerande är det ingen skillnad i verkligheten. Tillexempel Kina har i överenskommelsen lov att öka fram till 2030 och står nu för 27 procent av världens CO2-utsläpp. Sex av länderna i G20 står för 58 procent av utsläppen. De är också sex av de sju länder som inte accepterade IPCC:s katastrofrapport inför COP24 i Katowice 2018. Sveriges utsläpp utgör 0,12 procent.

Trots att världens politiker är så övertygade om koldioxidens fördärvliga inverkan på klimatet, har ingen minskning av utsläppen skett. Trots tjugofyra COP-konferenser sedan 1995 där minskning av koldioxidutsläppen varit huvudfrågan.

Länder där den politiska eliten lovar att följa Parisöverenskommelsen och höja koldioxidskatter och energiskatter blir bortröstade i nästa val. Australien, Ontario i Kanada och Gula västarna i Frankrike är exempel. Internationellt tycks folket vara klokare än eliten.

På hemmaplan ångar den politiska eliten än så länge på under ledning av verklighetsflyktingar som Svante Axelsson, regeringens samordnare för ett fossilfritt välfärdsland, och Johan Kuylenstierna i Klimatpolitiska rådet, som granskar att ingen verksamhet kommer undan i den meningslösa koldioxidjakten. Koldioxid är inte en ratt vi kan styra klimatet med.