Australiens nya miljöminister, Sussan Ley, har själv dykt ner i the Great Barrier Reef, för att utröna dess tillstånd.

Hon sammanfattade: Jag väntade mig att få se döda områden med några få fläckar av liv. Jag såg det helt motsatta. Vi såg ett rev, som myllrade av liv.

Det borde inte vara en sensation

Men en minister som anstränger sig att ta reda på tillståndet i verkligheten är ovanlig. Och hon gör det ordentligt: Hon ägnar tre dar åt egna dykningar på flera platser och samtal med berörda från flera håll. Hon gör inte som de flesta politiker: Ett studiebesök i en verk-samhet, där de ansvariga spelar upp en teaterpjäs med en “tillrättalagd” verklighet, som endera visar hur bra allt är, d.v.s. hur skicklig ledningen är, eller hur katastrofalt illa läget är, så att massor av skattepengar behövs.

Hon är född 1961, har studerat ekonomi och redovisning, jobbat som servitris, utbildat sig till pilot och jobbat som trafikpilot samt drivit jordbruk och satt tre barn till världen.

Falsk vetenskap, pseudovetenskap

Det Stora Barriär-Revet har varit föremål för ständiga katastroflarm under 30 år. De har ofta och systematiskt kommit från the James Cook University i delstaten Queensland, där revet ingår. Ambitiösa akademiker som kallar sig “klimatforskare” och hoppas på berömmelse, har gjort “studiebesök” på platser, där koraller skadats. De har åkt hem med data, som de tytt så att skadorna är ovanliga och allvarliga samt orsakade av “klimatförändringarna”. Detta har media ivrigt spritt över hela världen, så att de blivit berömda och beundrade av aktivister, som kunnat oja sig över revets framtida kollaps.

Men hela tiden har revets tillstånd noga följts av ett forskarteam under ledning av Walter Starck. Till sitt förfogande har de haft båtar av olika storlek, dykutrustning, flygplan och en luftballong. De har konstaterat att inget exceptionellt hänt med revet. I ett så stort område “händer det” alltid något ovanligt här och där, men revet har alltid återhämtat sig. Med studier av sediment har de kunnat tidsbestämma stora katastrofer så tidigt som på 1600-talet, vilka revet återhämtat sig från.

En av Universitetets forskare, Peter Ridd, konstaterade samma sak och skrev en rapport om revets förmåga att återhämta sig. Han avskedades och hävdade att det inte fanns några andra skäl än hans sanningsenliga rapport. Han stämde Universitet och har vunnit på alla punkter i första instans.

Moraliskt förfall

Peter Ridds avsked och, framför allt, flera decennier av falska larm om revets tillstånd, är ett skrämmande tecken på moraliskt förfall inom “klimatforskningen”. Inom akademierna har “vetenskapen” och dess framsteg alltid förutsatt att kritik välkomnas och bemöts med verifierbara fakta i öppen debatt. De som kallar sig “klimatforskare” vägrar delta i saklig debatt och bemöter istället kritiker med hån, mobbning och ibland avsked.

Det är inte “forskning” och ännu mindre “vetenskap”.

Minns detta varje gång någon använder glosan “klimatförnekare”.

+ – + – + – +

by