Den inbillade klimatsjukan

I FN anklagar Greta världens ledare för den “klimatångest” hela ansiktet visar: How dare you ! !

Hypokondri, eller inbillningssjuka, innebär en överdriven och irrationell oro eller ångest över att komma att drabbas av allvarliga sjukdomar. I teaterpjäsen ”Den inbillade sjuke” som gick på Maximteatern med den alltjämt så briljante Mikael Persbrandt iklädd rollen som Argan – hypokondrikern – förkroppsligar sig detta fenomen med all önskvärd tydlig-het. Argan, som genom sitt eviga självömkande får alla de lavemang och all den uppmärk-samhet han behöver, är inte bara sjuk, han är sin sjukdom. Den dödliga sjukdomen är hans liv och hans identitet, och utan den vet han inte längre vem han är. Han manipulerar hela sin omgivning för att upprätthålla skenet av honom själv som i behov av all uppmärksamhet och behandling han kan få. Hans läkare, som profiterar, hans dotter, hans dotters stora kärlek, hans fru och alla andra som kommer i närheten. Alla tvingas de på ett eller annat sätt förhålla sig Argans sjukliga tillstånd.

Om dagens samhälle vore att jämställas med en person, så vore det inte särskilt långsökt att snegla mot en viss Argan. Detta gör sig gällande i betydande utsträckning över hela väst, men kanske i synnerhet och med större tydlighet än i de flesta andra länder, här hemma i Sverige. Skillnaden är att istället för att omfatta en liten stackare i en stol på en scen, så omfattar det hela det offentliga rummet, och istället för att handla om en kroppslig patologi så handlar det om, just det, klimatet. Lösningen på problemet är inte lavemang, utskrivna av en delvis manipulerad, delvis profiterande doktor, utan lösningen är eliminering av samtliga utsläpp av gasen koldioxid.

Denna kollektiva hypokondri har idag tillåtits gå så långt att hela samhället, varje liten kapillär – vare sig man vill det eller inte – tvingas förhålla sig till denna i det närmaste patologiska övertygelse om den närstående undergången, och de drastiska åtgärder som genast måste vidtas för att ”rädda planeten”. Inga rationella eller vetenskapligt baserade argument rår sig på denna övertygelse, utan avfärdas genast mot bakgrund av att budbä-raren antingen är man, medelålders, icke-akademiker, eller bara mot diffusa men bristfäl-ligt underbyggda påståenden om att ”alla forskare är överens”. Bortsett från att det påstå-endet i sig är fel, så är det också helt oaktat det faktum att forskning aldrig någonsin be-drivs i konsensusform, utan i empirisk form, och med bevisbördan på den som introduce-rar en ny teori (”CO₂ är den styrande faktorn för klimatet”) – inte på den som lutar sig på det som alltid varit utgångspunkten, nämligen naturlig variabilitet.

Det finns idag mängder av statistisk information att tillgå för att kontrollera alla de påståenden som basuneras ut på löpande band av media, politiker, myndigheter, samt många privata aktörer och företag som gör allt de kan för att vara den allmänna opinionen till lags och därmed profitera på den rådande situationen. Framför allt finns enkelt tillgängliga data med avseende på isarnas avsmältnings- och tillväxttakt och havsnivåernas höj-ning, vilket ur ett historiskt perspektiv borde ingjuta ett betryggande lugn, samt en insikt om att alla påståenden om något katastrofscenario ligger mycket långt över den linje som skulle kunna representera gränsen för vad som är bedrägligt, givet de data som finns att tillgå. Detsamma gäller även för frekvensen av tropiska oväder, bränder, torka, isbjörns-populationer och historisk variabilitet i temperaturer samt korrelation mellan temperatur och koldioxid.

Men allt detta är irrelevant för den inbillade sjuke, som enbart ser till sitt eget behov av uppmärksamhet och bekräftelse av sitt sjukliga tillstånd. ”You find what you shine at”, är ett uttryck som ter sig helt och hållet rättvist i detta sammanhang.