Figur 1. Man har noggrant fört bok över antalet solfläckar sedan 1752 och därefter numrerat cyklerna
Jorden tycks nu vara på väg mot kallare klimat igen. Solens magnetiska aktivitet är åter lika låg som periodvis under Lilla Istiden, som varade ca 1300-1870.
Solens magnetiska aktivitet kan avläsas på antalet solfläckar på dess yta. Få eller inga solfläckar tyder på kallare klimat. Många solfläckar på varmare.
Solaktiviteten växlar i olika långa cykler. De varar i genomsnitt runt 11 år och varierar från ca 9 till 14 år. Sådana cykler registreras sedan 1750. Vi är nu på väg in i den 25:e cykeln.
Figur 2. Solfläckscykel # 24 samt ISES:s beräkning av # 25
ISES = International Space Environmental Services
Den gångna 24:e cykeln var lång, och den nya 25:e cykeln verkar också bli lång. Under långa cykler kommer mer kosmisk strålning in i atmosfären och bildar mikropartiklar. På dessa kondenserar vattenånga från hav, sjöar och vattendrag.
Det bildar moln, som skyler solen så att mindre solvärme når jordytan. Molnen blir i sin tur nederbörd med kylande effekt.
Hela denna process skildrar geologen dr. Francis Tucker Mann bl. a. på nätsidan WUWT (Watts Up With That?). Den hör till de ledande som för fram fakta som ifrågasätter rådande larm om hotande global uppvärmning.
Mann utgår från danska studier (Svensmark, Friis-Christensen, Lassen), som visar att växlande solmagnetism ger olika stark solvind, som släpper in olika mycket kosmisk strålning från fjärran stjärnor.
De som varnar för påstått klimathot har rätt i att Solens värmestrålning är ganska jämn. Det är den som kan värma jordytan. Men den hindras av moln och stoft i atmosfären, mörka nätter samt vintrar och mindre solvinkel närmare polerna.
Växlar gör däremot Solens magnetiska aktivitet. USA:s rymdorgan NASA har registrerat 25 procent minskad solvind och kraftigt ökad kosmisk instrålning i atmosfären. Det ger fler moln och mer nederbörd med fler mikropartiklar för vattenånga att kondensera på.
NASA konstaterar att atmosfären krymper när det blir kallare. Då blir det trängre för de snabba jetvindar, som på en dryg mils höjd driver vädersystem från väster till öster. Det får jetvindarna att gå i bukter norr- eller söderut på båda halvkloten.
Det har störst betydelse på norra halvklotet, där nio av tio människor på Jorden bor. När jetvindarna buktar mot norr, släpper de in värme från söder. När de buktar mot söder, kommer kyla från norr.
Just detta händer nu, när Solen åter är lika passiv som under Lilla Istidens kalla perioder. Vi får återkommande ovanligt varmt eller kallt väder. Sådant väder kan ibland stanna veckovis. Det kan orsaka dels torka med risk för bränder, dels oro i atmosfären med oväder och starka vindar och dels ovanlig kyla och snöfall.
Men debatt och politik gäller bara särskilt varmt väder, som påstått skulle bero på att mänsklig verksamhet tillför mer koldioxid till atmosfären. Denna historielösa syn bortser helt från Lilla Istidens kyla, missväxt, nöd och svält.
Koldioxid är ju växtlighetens livsnödvändiga näring och ger genom fotosyntes atmosfären dess lika livsnödvändiga syre. Sedan Lilla Istidens värsta period för över 300 år sedan har värmda hav gasat ut mer koldioxid, i modern tid med visst tillskott från mänsklig verksamhet.
Att Jorden värmts sedan Lilla Istiden är en välkommen återhämtning och har gynnat växtlighet och odling. Sedan 1930 har världens skördar ökat mer än fem gånger. Fler har fått det bättre. Färre lider nöd och svält. Det skall vi vara glada för.
Men nu hotas det dubbelt. Dels av coronakrisen och dels av att längre solcykler förebådar kyligare klimat. Redan driver buktande jetströmmar omväxlande värme norrut och kyla söderut med starka och växlande effekter på vädret.
Det är ett eftersatt område att studera för klimatforskare som varnar för fortsatt global uppvärmning från mänsklig verksamhet!
Tege Tornvall
+ – + – + – +
by 
Jämförelsen med lilla istiden faller utanför kurvan över uppmätt solaktivitet. Jämförelsen mellan 24e och 25e aktivitetscykeln säger väl närmast att faktorn solaktivitet inte heller nu torde komma att vända temperaturen nedåt.
Jonas vid låg solaktivitet ökar antalet coronahål vilket medför högre elektronbombardemang från solen, elektronera går in i jordskorpan och höjer temperaturen på silikaterna i magman som då blir mer lättflytande, detta ökar på jordbävningar och vulkaner.
Brukar kolla på den här länken (monthly average)
https://cosmicrays.oulu.fi/
Man ser att den kosmiska bakgrundsstrålningen svänger med solcyklerna. Just nu har vi hög kosmisk bakgrundsstrålning, vilket stämmer med att vi är i ett lokalt solminimum (inträffar i varje solcykel). Om cykel 25 blir låg, så kommer troligen bakgrundsstrålningen ligga kvar på en relativt hög nivå. Om det i sin tur leder till ökad molnighet (Svensmark) så kommer vi nog märka en gradvis temperaturminskning.
Det finns ju en sak till som kan ge ungefär samma effekt – vulkanutbrott.
Har intrycket att det varit ganska lite stora utbrott (=som når högt i atmosfären) de sista årtiondena.
Kombinationen av hög kosmisk strålning och ett stort vulkanutbrott har nog potentialen att sänka jordens medeltemperatur flera grader.
Tittar man på historiska data så verkar det ju finnas en korrelation mellan vulkanutbrott och låg solaktivitet (även om ingen kan förklara varför).
Klimatforskarna vet redan allt om klimatet. Solen har ingen betydelse utan det är enbart koldioxiden som styr klimatet eller hur Petter Wulff 🙂 🙂
Sen har också solens och jordens magnetosfär mycket att göra hur mycket instrålning vi får både från solen och galaxen. båda har sedan 1000-talet försvagats. med en eskalerande fart, för jorden år 1000 till 1900 minus 5%, 2000 10% 2010 15% och nu 20% lägre. solen har tappat ännu mer senaste 20 åren ca. 25% enl. mätning från Ulysses rymdsond som tyvärr somnade in för 10 år sedan. Detta beror på att vi närmar oss galaxens current sheet, det syns även på alla andra planeterna i vårt solsystem som har börjat ändra sina företeelser.
De klimathotstroende inbillar sig att det spelar roll hur mycket solstrålning som når toppen av atmosfären. Det som betyder något är naturligtvis hur mycket som når jordytan. Det påverkas av till exempel molnighet, stoft från vulkaner och luftföroreningar från mänskliga aktiviteter.
Vetenskapen har noterat att det förekom “global dimming” under den period efter andra världskriget då världen blev kallare. Sedan tog “global brightening” över när världen blev varmare igen. Få av forskarna verkar beredda att acceptera att dessa förändringar i solstrålning ned till jordytan kan förklara det mesta av klimatförändringarna efter andra världskriget.
I stället ska all den globala uppvärmningen sedan 70-talet skyllas på en ökande koldioxidhalt. Vilket egentligen kräver att naturlagarna har ändrats. Före 70-talet finns inga belägg för att variationer i koldioxidhalten har varit den dominerande orsaken till klimatförändringar.
Mot bättre vetande råkade jag i mitt utskick kalla USA-meteorologen Anthony Watts’ blogg WUWT för “What’s Up With That?”. Den heter förstås “Watts Up With That?”, vilket Sture förtjänstfullt har rättat.