Figur 1. En typisk privatägd farm i USA:s vida prärielandskap

Kina invaderar redan USA: Köper upp jordbruksmark.

I en tidigare post refereras hur bönderna fått allt mindre andel av konsumenternas pris på kött. För 50 år sedan fick de 60 % av konsumentpriset för nötkött och 40 – 60 % för gris, andelar som nu reducerats till 39 % respektive 19 %.

Det har givetvis resulterat i drastiskt minskade priser på jordbruksmarken.

Det torde ha blivit möjligt sedan de fyra största slakterikoncernerna nått 85 % av marknaden.

Figur 2. Pris: Slaktboskap US $/cwt, rött, resp. nötkött cent/lb, blått

Av de “Fyra Stora” slakterikoncernerna har två nu betydande kinesiska ägarandelar. Den mycket respekterade bloggaren Matt Stoller har beskrivit hur “de fyra stora” manipulerat marknaden så här:

+ – + – + – +

Ranchägare misstänker att de fyra stora har fixat priserna för att sänka vad de får betalt. Denna riggning av marknaden har skett över en tid, då företagen gradvis tvingat fram förändringar i boskapsmarknadernas funktion.

Traditionellt sålde uppfödare sin boskap på öppna kontantmarknader, där de visade upp sina kor och företagen lade bud på dem. Det var en rik, bred marknad, med information om priser som visades tydligt för köpare och säljare. Sådana marknader är svåra att rigga. Men i mitten av 2000-talet började företagen tillämpa vad som kallas “captive” leveransavtal. Enligt en sådan affär skriver en ranchägare på ett kontrakt med ett företag. Sedan kommer han inte längre att ta sin boskap till en öppen marknad, utan kommer att föda upp djuren och leverera dem till köparen.

I princip får ranchägaren en garanterad försäljning, medan företaget får en garanterad leverans av slaktdjur. Eller det är teorin. För det är fortfarande en fråga om pris. För att bestämma priset gäller vanligtvis bara att företaget måste betala priset på den normala öppna kontantmarknaden, oavsett vad det blir. Men denna är nu bara 20 % av all försäljning, vilket kallas “tunn”, något som betyder att det görs mycket färre affärer.

Tunna marknader är mycket lättare att manipulera: En köpare behöver bara dra sig ur en auktion, för att sänka priset inte bara på kontantmarknaden, utan också på alla “captive” kontrakt.

+ – + – + – +

Kinas intentioner

De kinesiska köpen av jordbruksmark har vållat oro i Kongressen, vilket uttryckts av förre Vice President Mike Pence:

“Kinesiska företag har utökat sin närvaro i amerikanskt jordbruk under det senaste decenniet genom att köpa jordbruksmark och stora jordbruksföretag, exempelvis fläskjätten Smithfield Foods.

I början av 2020 kontrollerade kinesiska ägare cirka 192 000 acres mark i USA, värda 1,9 miljarder dollar, inklusive mark som används för jordbruk, ranching och skogsbruk, enligt jordbruksdepartementet.

Det är trenden med ökande köp och köparnas potentiella kopplingar till den kinesiska regeringen som har skrämt lagstiftarna. USDA rapporterade 2018 att Kinas investeringar i andra länders jordbruk hade mer än tiodubblats sedan 2009. Kommunistpartiet har aktivt stött investeringar i utländskt jordbruk som en del av sina ekonomiska utvecklingsplaner “One Belt, One Road”, den nya “Sidenvägen” som syftar till att kontrollera en större del av Kinas livsmedelskedja.”

Kinas spannmålslager

Det förefaller som om Kina strävar mot kontroll av världens livsmedel. Mat är ju faktiskt viktigare än el. Det har systematiskt ökat sin andel av världens spannmålslager:

Figur 3. Kinas andel av världens spannmålslager

De uppgår nu till:

• 65 % av majs
• 61 % av ris
• 51 % av vete
• 37 % av sojabönor

Den globala koncernen COFCO

Uppdraget att genomföra politiken tycks mest ligga på den globala koncernen COFCO med ett stort antal dotterföretag , c:a 20 st, och etableringar i många länder, ex.vis British Virgin Islands, the Cayman Islands and Bermuda, där företagens sekretess gör det omöjligt att följa ägarförhållandena. Man har funnit företag i sju nivåer mellan ett företag i USA och kinesiska ägare. Därför är det inte meningsfullt att lagstifta mot kinesiskt ägande av mark i USA. De kan agera via ett helamerikanskt företag.

“De är det moderna East India Trading Company”

Genom sitt stora nätverk av handelsavtal, dotterbolag och leverantörer har COFCO skapat en försörjningskedja för alla tillgängliga livsmedel. De är fullt ansvariga för Kinas matför-sörjning. Ändå kan storleken på detta företag inte underskattas. De är det moderna East India Trading Company.

COFCO äger 35 % av Kinas näst största mejeriföretag: MENGU DAIRY. De äger det australiska mejeriföretaget Bellamy med huvudkontor i Kina och juridiskt säte på Caymanöarna.

COFCOs årliga sockerimport står för cirka 50 % av Kinas totala import.

COFCO driver en flotta på över 200 lastfartyg.

Figur 4. Bulklastaren “COFCO 1”

COFCO förklarar själva;

Vi driver tre bomullslager i USA: Memphis, TN, Greenville, SC och Dallas, TX. Tillsammans täcker de en yta på 115 000 kvadratmeter. De kan lagra 330 000 balar bomull.

Förutom vår krossanläggning för [sojabönor] i Standerton driver vi också en 30 000 hektar stor verksamhet med kontraktsjordbruk i Sydafrika.

Denna operation liknar att äga en gård lika stor som Boston, Manhattan och San Francisco tillsammans, en gård som är lite mindre än staden Detroit eller hela Maldiverna. Frågan är om bönderna blir “arrendatorer” eller “statare”.

Vårt partnerskap med ett av de största bondekooperativen i Nordamerika, Growmark, ger tillgång till stora volymer inhemsk spannmål.

Growmark har flera detaljhandels- och kommersiella varumärken, bl.a. AgriVisor, Archer Lubricants, Fast Stop, FS InVision, HiSoy, FS System, Green Yard, MID-CO, Seedway, STAR Energy och United Lubricants.

Här uppträder COFCO som kompanjon till de farmare vars mark de vill köpa.

Figur 5. COFCO:s utländska etableringar

• Gult = Lager
• Blått = Processing
• Rött = Hamnterminal

Sydamerikas betydelse framgår av följande bild:

Figur 6. En ström av fartyg med sojabönor går från Sydamerika till Kina

+ – + – + – +

COSCO ett av de största rederierna för containertrafik

Mycket påpassligt letade Carl-Erland reda på Wikipedias uppgifter om de största rederierna med fartyg för containertrafik.

TEU är ett mått på lastkapacitet = Twenty-foot equivalent unit (container)

+ – + + – +

by