Miljöminister Robert Habeck vill rädda den tyska industrin från elpriserna

Han har föreslagit att elintensiv industri skall få en subvention av 6 cent per kWh för att “brygga över” den svåra tiden med höga elpriser till den framtid då “förnybar” el visar sin “ekonomiska överlägsenhet”. Det motsvarar 70 öre/kWh, vilket är mer än vad el från kärnkraftverk skulle kosta.

2023-11-03, EIKE, Alexander Horn:

Habecks Brücke in die Deindustrialisierung

(Habecks brygga in i avindustrialiseringen)

Anhängarna av “överbryggningspriset” på el för en cynisk politik. De vill dölja konsekvenserna av den ekologiska klimatpolitiken så länge som möjligt med gigantiska subventioner.

I takt med att konsekvenserna av Coronakrisen och kriget i Ukraina har övervunnits, lättar dimman över den ekonomiska utvecklingen i Tyskland. Även om många rökridåer fortfa-rande sprids, blir orsakerna till den aldrig sinande ekonomiska sjukan alltmer tydliga. Det står nu klart att den tyska ekonomin och särskilt industrin befinner sig i en djup ekonomisk kris, inte på grund av problem med leveranskedja och energibrist – som nu till stor del har övervunnits – utan oavsett detta. Utlösningen av denna nedgång är den avindustrialisering som länge har pågått i Tyskland, vilken orsakas av stigande energipriser, särskilt de snabbt stigande elpriserna, som har pågått i decennier.

Tvärtemot det mantraliknande påståendet att avindustrialiseringen bara just har börjat nu, bara är ett hot eller inte är att vänta, har den ekologiska klimatpolitikens spår varit synliga sedan början av 2000-talet. Denna klimatpolitik syftar till att uppnå så kallad klimatneutra-litet utan hänsyn till socialt välstånd genom att försöka genomföra massiva och extremt dyra minskningar av energiförbrukningen. Samtidigt syftar den till att täcka den återståen-de efterfrågan uteslutande med den begränsade och dyra förnybara energin som finns i detta land, särskilt med vind- och solenergi.

Sedan den ekonomiska uppgången före finanskrisen 2008 har produktionen i energiintensiva industrisektorer fallit, inklusive stål-, kemi- och pappersindustrin, vilka har en miljon relativt välbetalda industrijobb och ger en femtedel av det industriella förädlingsvärdet i Tyskland . När kriget började i Ukraina hade deras produktion redan minskat med tio procent som följd av avvecklingen av dessa industrier. Sedan dess har förädlingsvärdet kollapsat med ytterligare 20 procent. De energiintensiva företagen har minskat eller lagt ner produktionen och har, där detta varit möjligt på grund av befintlig kapacitet, bytt till andra orter utomlands. Den nuvarande produktionsnivån är därför cirka 30 procent lägre än före finanskrisen 2008 och sjunker just nu ytterligare, vilket das Statistische Bundesamt visar.

På grund av avindustrialiseringen i de energiintensiva sektorerna har produktionen i hela industrin minskat sedan 2018, långt innan Coronakrisen började. Minskningen i energi-intensiva sektorer är så uttalad att andra industrisektorer inte längre har kunnat kompensera för nedgången i produktionen sedan 2008. Dagens industriella värdeskapande i Tyskland ligger cirka fem procent under 2008 års nivå.

Gröna hjärtan slår för branschen

Hur illa det går för branschen framgår av det faktum att just de personer som häftigast har drivit igenom den energipolitiska kursen att helt fasa ut fossila och konventionella energier och därigenom orsaka skyhöga elpriser, nu upptäcker sig nu ha hjärta för energi-intensiva utsläppare av CO₂.

Miljöpartiets federala ordförande, Ricarda Lang, anser nu att det är “viktigt att lätta på bördan för energiintensiva företag”. Den federale ekonomi- och klimatministern Robert Habeck (Gröna) kämpar för massiva subventioner, för att säkerställa existensen av energiintensiva företag, genom att införa ett reducerat pris på industriell el. I den industripolitis-ka strategi han presenterade förra veckan presenteras ”överbryggningspriset” för el till och med som ”det avgörande instrumentet” för att säkra konkurrenskraften.

Med överbryggningspriset hade Habeck redan i maj svarat på krav från industrin och satt ett bidrag till energiintensiva företag i verket. Detta kommer initialt att begränsas till 2020-talet och kommer att kosta totalt cirka 30 miljarder euro.

Energiintensiva företag skulle då kunna dra nytta av ett subventionerat elpris på sex cent per kWh. Om detta elpris inte kommer, “finns det risk för produktionsnedgångar eller till och med migration av strukturellt konkurrenskraftiga företag från Tyskland”, enligt Habecks industripolitiska strategi.

Grönt El Dorado?

När Habeck presenterade arbetsdokumentet om överbryggningspriset på el, motive-rade han detta med att industrin kunde bara dra nytta av billig el från förnybar energi på lång sikt. För att uppnå detta måste “den massiva expansionen av förnybar energi […] kombineras med smarta instrument för industrins direkta tillgång till billig grön el.”

Men, fortsatte Habeck, vi kan inte vänta tills dessa “långsiktiga åtgärder får effekt”, utan vi behöver “en brygga […] som sedan leder till en framtid med låga priser på förnybar el utan subventioner.” Detta mantra, upprepat som med ett tibetanskt bönehjul av Habeck, att ett överbryggningspris endast är nödvändigt tillfälligt, ifrågasätts inte av kritikerna av hans koncept.

Kansler Olaf Scholz (SPD), som är motståndare till överbryggningspriset på el, anslu-ter sig till tron på ett långsiktigt grönt El Dorado med billig förnybar energi. I enlighet med denna felaktiga föreställning förklarade Scholz vid ett evenemang som i somras anordna-des av Bundesverband der deutschen Industrie (BDI) att han tänkte på energiomställ-ningen “från slutet” och att “målet med […] ett industriellt elpris på fyra cent” var resultatet av den social-ekologiska omvandlingen. Ett elpris på 4 cent/kWh, som utlovat av kanslern, vore verkligen en fantastisk utsikt.

I Tyskland låg elpriserna för privata hushåll, som till skillnad från stora delar av företa-gen inte drar nytta av sänkta tariffer, på i genomsnitt 32 cent/kWh redan innan kriget började i Ukraina 2021. Den ökande andelen högsubventionerad vind- och solkraft som matas ut på nätet är ansvarig för de höga priserna. Från nästan noll vid millennieskiftet har vind- och solkraftens andel av bruttoelförbrukningen i Tyskland nu stigit till nästan en tredjedel. Som ett resultat av detta har elpriserna för privata hushåll stigit från 14 cent/kWh då till i genomsnitt cirka 32 cent/kWh 2021.

Vart denna resa leder kan ses ännu tydligare i Danmark, där elkunder betalar ännu mer än i Tyskland. Elproduktionen där baseras i större utsträckning på vind- och solenergi, varför privata hushåll redan 2021 fick betala 37 cent/kWh.

El blir dyrare och dyrare

De stigande elpriserna i takt med att andelen förnybar energi ökar är dock bara en försmak av den kommande explosionen av elpriset under de närmaste decennierna. Med en ökande andel av nyckfulla förnybara energikällor och den planerade fullständiga ned-läggningen av baslast och flexibla konventionella kraftkällor som kol, kärnkraft och naturgas, måste förnybara energikällor omvandlas på ett sådant sätt att de levererar el efter behov även under mörka perioder .

Ett sätt att åstadkomma detta är att omvandla vind- och solkraft till väte med hjälp av elektrolys, lagra det och sedan använda det i vätgasturbiner för att generera elektricitet efter behov. På grund av fysiska förluster går omkring tre fjärdedelar av den vind- och sol-energi som ursprungligen genererades förlorad under denna omvandling. Det innebär att det krävs en multipel av förnybar energi, vilket kommer att återspeglas i priset. Dessutom drivs prisnivån upp av att gigantiska anläggningar för elektrolys, vätelagring och väteför-bränning måste byggas och drivas, för att möjliggöra energiomvandlingen.

Eftersom dessa energipolitiska realiteter först kommer att få genomslag om många år eller till och med decennier, nämligen först när förnybara energikällor måste leverera el i linje med efterfrågan, kan detta problem än så länge säkert skjutas undan och illusionen om till och med fallande elpriser kan upprätthållas .

Det överbryggningspris som Habeck sätter i verket finner många förespråkare, till exempel i den energiintensiva ekonomin, vars företag och fackliga företrädare är sugna på subventioner och med rätta fruktar att de förr eller senare måste lägga ner sina verksam-heter ändå. Av alla företag som får stegrade elkostnader under den ekologiska klimatpolitikens premisser, har många muterats till de största anhängarna av denna klimatpolitik. De ser statliga subventioner och ökad EU-protektionism som en möjlighet att å ena sidan minska kostnaderna och å andra sidan hålla priserna höga. De spekulerar i storskaliga statliga subventioner eftersom politiken vill förhindra att Tysklands industris annalkande kollaps härrör från energiintensiv industri och istället vill möjliggöra en gradvis avindustrialisering.

Oändlig terror

Långsiktigt drabbas dock mest de energiintensiva företagen som använder en hög andel fossil energi och fossila råvaror, så att de permanent måste gå över till klimatneutral el eller väte. Jämfört med de höga elpriserna använder de fortfarande fossila råvaror som är jäm-förelsevis mycket billiga, men dessa kommer i allt högre grad att bli föremål för CO₂-base-rad beskattning de närmaste åren. Långsiktigt kan de bara överleva om staten inte bara ger miljarder i subventioner för teknisk omställning – till exempel för grönt stål – utan också permanent subventionerar de höga kostnaderna för klimatneutral el och vätgas. I dessa företag ser både ägare och anställda snabba, permanenta subventioner som den enda möj-ligheten att spara en del av det investerade kapitalet och jobben, åtminstone under en viss tid. På så sätt kan den långsiktiga förvaltningen av dessa branscher genomföras på ett sätt som säkerställer lönsamhet och är socialt acceptabelt för både kapital och anställda. Branschen försvinner inte med en stor smäll, utan snarare genom en fortsättning på den tidigare strategin, som orsakar en smygande avindustrialisering.

Brygga till avindustrialisering

De hundratals miljarder i subventioner som Habeck bland annat vill pumpa in i indu-strin, som ett ”överbryggningspris” på el enligt sina industripolitiska idéer, tjänar inte till att rädda branscher och upprätthålla företagens ”konkurrenskraft”. Som vissa ekonomer redan har förklarat kan energiintensiv industri inte räddas under den ekologiska klimatpolitikens premisser. Detta har dock generellt sett inte motiverat dess kritiker att offentligt tvivla på denna klimatpolitik.

Som ordföranden för Kiel Institute for the World Economy (IfW), Moritz Schularick, nyligen sa, “man ska inte lägga pengar på den energiintensiva industrin, den kommer att försvinna i det långa loppet ändå.”

Så enligt mottot: Hellre ett slut med skräck än en skräck utan slut. Snarare ser kritiker-na problemet som att subventionerna endast gynnar jämförelsevis få drabbade. De allra flesta kvarvarande företag skulle dock drabbas ytterligare av att de i slutändan skulle behö-va betala för dessa subventioner, antingen direkt genom ännu högre energipriser eller indirekt genom att finansiera stigande statsskuld. Efter denna synpunkt har förbundsfinans-minister Christian Lindner (FDP) nu visat sig villig att kompromissa om förlängningen av den topputjämning som föreningarna begärt, en subvention på cirka 1,7 miljarder euro år-ligen som för närvarande beviljas till cirka 6.000 energiintensiva företag. . Han avvisar dock överbryggningspriset eftersom han “inte är övertygad om att elpriset för ett fåtal företag kan subventioneras på alla skattebetalares bekostnad”.

Lindners kalkyl är tydligen att skydda företag som åtminstone har en chans att fortsätta existera trots permanent stigande energipriser från ytterligare bördor. Habeck och andra anhängare av “överbryggningspriset” fruktar i sin tur att en verklig kollaps av den energiintensiva industrin kan skaka den konsensus om ekologisk klimatpolitik som etablerats inom näringsliv, politik, vetenskap och media, när medborgarna gör uppror. Anhängarna är inte intresserade av att rädda industrin och jobben, utan bara av att rädda sin klimatpolitik från medborgarna.

För att uppnå detta måste de dölja konsekvenserna av den ekologiska klimatpolitiken så länge som möjligt. Idén om en brygga som Habeck tagit upp är en briljant slogan, eftersom den gör det möjligt, utan att motsägas, att ha utsikten till en avlägsen, bättre framtid och med hjälp av gigantiska subventioner att köpa samtycket av de främst berörda företagen och deras anställda till denna policy.

För att påstås rädda industrin är “överbryggningspriset” en cynisk plan, eftersom det priset inte bildar något annat än en brygga till smygande avindustrialisering.

+ – + – + – +

Politiker resistenta mot fakta och logik

Så småningom har det börjat gå upp för miljöpolitikerna, att de håller på att driva ut företagen och deras arbetsplatser ur landet. Och de enda åtgärderna de kan föreställa sig är mera subventioner, de “äger” ju den bottenlösa skattekistan, som de håller fylld med mera skatter. De inser inte att därmed gör de hela nationen mindre konkurrenskraftig, så att ännu fler företag drivs att flytta ut.

Det är tragiskt att man kan bli högste beslutsfattare i ett så viktigt land som Tyskland med så otillräckliga fattningsgåvor att man, som Olaf Scholz, tror att nyckfull sol- och vindkraft kan ersätta pålitlig kol-, gas- och kärnkraft.

Dagens demokratier sorterar inte fram de mest kompetenta talangerna bland väljarna utan de mest pratiga och ryggkliande.

Hur kan vi ändra på det ?

+ – + – + – +

by