En moder ligger döende medan sonen äter på en känga, och en man täljer bark från trädet utanför. Varmare klimat och högre CO2-halt har kraftigt ökat världens skördar och förhindrat svält.
Jordens temperatur går upp och ned. Just nu lever vi troligen i slutet av en 12 000-15 000 år lång värmeperiod mellan två istider. En föraning ger Lilla istidens köldperioder, orsakade av låg solmagnetism och ökad kosmisk instrålning. Det ledde i slutet av 1600-talet till att hundratusentals människor i Norden dog av svält. Det är kylan vi ska vara oroliga för, inte uppvärmning, menar faktajournalisten Tege Tornvall. Han har tidigare skrivit för fackpress som Veckans Affärer, Ny Teknik och Teknisk Tidskrift. Nu är han redaktör för nätverket Klimatsans.
När den unga Jorden fått en fast skorpa mot den kalla rymden, vräktes kol och syre från Jordens inre ut som koldioxid genom enorma vulkanutbrott och bildade Jordens första riktiga atmosfär. Is i nedfallande himlakroppar blev vatten. I gynnsamt klimat kan liv uppstå – som på Jorden. I klimat över längre tid kan livet utvecklas till mer komplexa arter med människan som – hittills – mest avancerad form.
Gynnsamt väder och klimat råder när det är en varm och jämn temperatur med lagom mycket regn. Snö och is även sommartid inleder istider och hämmar Jordens liv. Långa och djupa istider har sedan minst 2,5 miljarder år tillbaka flera gånger eliminerat eller kraftigt minskat olika livsformer på jorden.
Efter lång vulkanism bestod atmosfären nästan bara av koldioxid. Men kalla hav absorberar koldioxid. Fram till för cirka 300 miljoner år sedan minskade långa istiders kalla hav undan för undan atmosfärens koldioxidhalt från 80-90 procent ned till 0,03-0,04 procent (300-400 ppm, miljondelar). Det är lika låg halt som på 1900-talet.
Varma hav gasar ut koldioxid. För cirka 270-65 miljoner år sedan ökade varmare klimat koldioxidhalten tre till fem gånger med avbrott för istider, tills en stor himlakropp damp ned och ändade dinosauriernas tidsålder. Frånsett en värmeperiod för runt 55-34 miljoner år sedan växlar klimatet sedan dess mellan istider och värmeperioder. Istäcket på Antarktis är 34 miljoner år gammalt.
Sedan 2,5 miljoner år har jorden haft ett fyrtiotal nedisningar. Under den senaste miljonen år har vi haft åtta eller nio nedisningar som varat i 80 000 till 100 000 år, avlösta av 10 000 till 20 000 års värmeperioder, varav vi troligen lever i slutet av den senaste. Den långsiktiga trenden går sedan fem miljoner år mot kyligare klimat, avläst i borrkärnor från Antarktis. Det stora hotet mot Jordens liv är inte välgörande värme utan dödande kyla.
När den danske ekonomen Björn Lomborg påpekade detta i Svenska Dagbladet den 13 september 2017, kritiserade agronomen Johan Rockström SvD för att alls låta någon ifrågasätta FN:s klimatpanel IPCC och dess varningar för hotande fortsatt uppvärmning.
Men 1900-talets måttliga uppvärmning är en välkommen återhämtning efter Lilla istidens periodvis svåra kyla. Den samvarierar med växlande solmagnetism i samspel med inkommande kosmisk strålning från världsrymden. Solen var särskilt passiv med få eller inga solfläckar och mindre solvind under Lilla istidens kallaste perioder.
Året 1697 anses 100 000 människor ha dött av missväxt och svält i Sverige och 80 000 i grannlandet Finland. Lilla istiden med lägre solaktivitet präglade Sverige ända in på tidigt 1900-tal. Sverige var ännu fattigt med de flesta boende på landet. Många barn var ett slags pensionsförsäkring – precis som i många av dagens fattiga länder. Många gårdar kunde inte försörja alla barn.
Åren 1850-1930 utvandrade en och en halv miljon svenskar främst till USA för att söka en bättre framtid – liksom finländare, polacker, irländare, italienare och andra. Många kunde kallas klimatflyktingar, men inte från värme utan från kyla. Även dagens välståndsländer har klimatflyktingar, likaså från kyla till värme. Fler flyttar till varmare trakter än till Kolahalvön.
Det är historielöst att i klimatdebatten bortse från tidigare kallare klimat. Genom att i efterhand sänka 1930-talets och höja senare års temperaturer ger anslagsberoende amerikanska klimatinstitut intryck av nuvarande rekordvärme och hotande fortsatt uppvärmning.
Varmast sedan senaste istid var dock Holocen optimum för cirka 9 000-5 000 år sedan. Minst lika varma som nu var även bronsåldern, romartiden och sen medeltid. Kallare var antiken, tidig medeltid och Lilla istiden. Det samvarierar helt med växlande solaktivitet.
Under 1900-talet var solen ovanligt aktiv, vilket resulterat i mindre molnbildning i atmosfären och därmed mer inströmmande solljus. Atmosfären har tillförts mer koldioxid både från varmare hav och från ökad mänsklig verksamhet.
Sedan Lilla istidens slut för 150-100 år sedan har det globalt blivit någon grad varmare och koldioxidhalten har ökat. Koldioxiden har gynnat växtlighet och skördar. Sedan 1930 har skördarna ökat mer än fem gånger, medan befolkningen bara ökat 3,5 gånger. Färre lider nöd. Fler har fått det bättre.
Allt detta har FN:s klimatpanel IPCC tillgängligt i basrapporter om jordens klimat. Men det framgår inte i de rapporter som IPCC sedan skriver för världens beslutsfattare och som i den offentliga debatten tas som vetenskaplig sanning.
Det framgick inte heller i Svenska Dagbladets reportage från den klimatkonferens som nätverket Klimatsans och den norska föreningen Klimarealistene höll i Mölndal den 16-17 februari. Varför?
Tege Tornvall
+ – + – + – +
by 
En fråga. Om både syrgashalt och koldioxidhalt var högre än idag så borde väl även atmosfärtrycket ha varit högre då eller?
Magnus meddelar:
Olja/gas är kolväten, inte kol. Högt tryck i jordens inre kan göra diamanter av kol, men var kommer vätet ifrån??
Det är rätt praktiskt att i diskussioner använda den felaktiga termen ”fossil” i st f att varje gång rabbla upp
olja/gas/stenkol/brunkol/torv.
För knappt 300 miljoner år sedan tycks syrehalten ha varit över 30 procent. Det gynnade insekters andning med nära meterstora larver och halvmeters trollsländor. Sedan dess har halten sjunkit till nutidens runt 21 procent. Människan klarar lägre halter – som på högre höjder.
Magnus meddelar följande per telefon:
Tack för utmärkt klarläggande. En synpunkt dock: Människans förbränning av kolväten FÖRBRUKAR syrgas och ger CO2. Via fotosyntes kan vi få tillbaka det förbrukade syret men knappast ett nettotillskott.
Semantik är viktigt, det var slarvigt av mig att kalla olja/gas/torv för fossil.
Med rådande klimathistoriskt låga CO2-halt är även syrehalten ganska låg. Under varmare eror med rikare växt- och djurliv var både CO2- och syrehalt högre. Genom att tillföra mer (!) koldioxid till atmosfären kan människan därför öka även syrehalten – till gagn för Jordens liv.
Mycket få multnade rester från växter och djur är fossila. Bara mineraliserade (förstenade) rester är fossila. Resten (det mesta) är sediment. Det mesta som tas upp som olja, gas och kol är alltså inte fossilt utan kommer från vanliga sediment.
Men oljemagnaten John D. Rockefeller fick en internationell konferens i Genève 1892 att förklara all olja ur marken som “fossil”. Det gynnade hans nära-monopol Standard Oil, gav intryck av knapphet och höll priset uppe. Denna manipulation styr även dagens energi- och oljedebatt och -politik.
Allt kol i hav, mark och atmosfär samt all olja och all gas har naturligtvis ett ursprung, nämligen naturligt kol i Jordens inre. Kol är Universums fjärde vanligaste kända grundämne efter gaserna väte, helium och syre. Fortfarande finns enorma mängder kvar. Under hög värme och högt tryck nybildas olja och gas av detta kol. Ryssar och amerikaner utvinner nu olja på mycket större djup än där sediment finns. Den är dyrare och svårare att utvinna, men det råder ingen brist.
Att fortsatt tala om “fossila” bränslen är alltså okunnigt, missvisande eller rent ohederligt. Men det styr debatt och politik.
Vad man vet var atmosfären länge 80-90 procent koldioxid. Varma hav gasar ut och kalla löser (absorberar) koldioxid – som en öppnad läskflaska utanför resp. i ett kylskåp.
Långa och djupa istiders kalla hav löste det mesta. De första kända istiderna var för 2,4-2,3 miljarder år sedan. Sedan följde flera. En för 700-600 miljoner år sedan anses ha gjort Jorden till en snöboll.
Den sänkte CO2-halten till 1 procent. Först därefter kom med Kambrium rikare växt- och djurliv, för ca 400 miljoner år sedan stora skogar med ved (lignin). Men en ny, lång isperiod för ca 325-270 miljoner år sedan sänkte CO2-halten till 0,03-0,04 procent (300-400 ppm, miljondelar) precis som nu.
En period för 270-65 miljoner år sedan var sedan 5-10 grader varmare än nu med flera gånger högre CO2-halt och rikare växt- och djurliv. Den avbröts av en stor meteor på Yucatán-halvön och ett stort vulkanutbrott i Sibirien. Frånsett en ny varmare era för 55-34 miljoner år sedan är den långsiktiga trenden sedan dess snarare mot kyligare klimat.
Sedan 2,5 miljoner år sedan råder egentligen istid med först 40-50.000 och senare ca 100.000 år långa nedisningar och 10-20.000 år långa, varmare mellanperioder. Under nedisningarna sjunker CO2-halten till under 200 ppm. Sådant tål bara särskilt härdiga växter. Under värmepauserna växlar halten kring 300-400 ppm – som nu. Det avläses i trädringar, växters klyvöppningar och kemisk analys av gamla växter.
CO2-halt 280 ppm i antarktiska borrkärnor är missvisande, för CO2-molekylen vandrar i isen och bildar föreningar med andra ämnen.
Slutsats: biosfären har historiskt bundit en bråkdel av atmosfärens CO2-halt, men med dagens låga halt spelar biosfären förstås större roll. Mer koldioxid från varmare hav samt från mänskliga tillskott gynnar växtlighet och skördar. Sedan 1930 har världens skördar ökat mer än fem gånger, medan befolkningen “bara” har ökat drygt 3,5 gånger. Färre lider nöd och svält. Fler har fått det bättre – vilket Hans Rosling ständigt framhöll.
Du skriver:”….kalla hav absorberade atmosfärens koldioxid …”
En icke ringa del torde ha absorberats av biosfären via fotosyntes och sedan fossiliserat. Den processen fortgår rimligen. Om vi utgår från att all syrgas i atmosfären (21%) kommer från fotosyntes finns lika mycket fossilt kol (minus biosfären). Eftersom syrgashalten inte har minskat nämnvärt trots människans förbränning av fossil torde vi bara ha skrapat på ytan av fossilreserven.