Friederieke Otto och Peter Alestig

I Svenska Dagbladet den 25/11 presenterar Peter Alestig “klimatologen” Friederieke Otto, Oxford, och hennes synpunkter på “klimatförändringarna” på fem helsidor. Samma dag rapporterar branschtidskriften Journalisten att Alestig lockats över till konkurrenten DN.

Friederieke Otto är chef för Environmental Change Institute vid University of Oxford och leder ett projekt för “distributed computing climate modelling“, alltså precis den verklighetsflykt jag noterat för andra “klimatmodeller”. Hon söker samband mellan klimatförändringar och extremväder av olika slag. Hon är utsedd till en av författarna till sammanfattningen av nästa stora rapport från IPCC, AR6.

Klimathjärnorna

Det är den övergripande rubriken på den serie intervjuer Peter Alestig planerar. Han vill fråga dem som verkligen vet och söker upp världens främsta experter som spräcker myter och berättar om den senaste klimatforskningen.

Att söka upp “världens främsta experter” förutsätter att man har tillräckliga kunskaper för att urskilja dem bland världens alla charlataner.

Orkanen Harvey 2017

Friederieke Otto börjar med orkanen Harvey som drog in över Texas 2017. Den var extrem dels genom att den stannade kvar så länge på samma plats och dels att där fick en ort 1.500 mm regn på fem dagar, mer än någonsin tidigare noterat i USA.

Hon menar att det är fel att tala om klimatkrisen som ett hot i framtiden. Krisen är redan här. De senaste åren har präglats av extrema väderhändelser: Harvey, Europas torra sommar 2018, Australiens bränder. Hon hävdar att extremväder blivit vanligare, vilket orsakats av “klimatförändringarna”, underförstått människans utsläpp av koldioxid.

En kompetent journalist skulle förstås ha bett henne kommentera Ryan Maues utmärkta grafer över världens orkaner och cykloner. De visar en svagt avtagande trend sedan 90-talet. Efter orkanen Wilma 2005 följde 9 år utan att en enda “stor” orkan, kategori 3, 4 och 5, passerade USA:s kust. Man får gå ända till 1861 – 1868 för att finna något liknande, 8 år utan sådana orkaner.

Australiens “inferno av inkompetens”

Den kompetente journalisten skulle ha frågat varför hon betraktade bränderna förra säsongen som orsakade av “klimatförändringarna”. Vädret var inte varmare än det varit många gånger förr. De brända arealerna var bara hälften av vad som förekommit tidigare.

Men naiva och okunniga miljöalarmister hade förmått de flata politikerna att förbjuda god miljövård med undanröjande av brandfarligt skräp i skogarna och underhåll av de brand-gator som behövts för att begränsa spridningen av bränder. Nyktra bedömare kallade katastrofen: “Ett inferno av inkompetens”. Aboriginernas 10.000 år av erfaren miljövård negligerades helt.

Helt nytt forskningsområde

Friederieke Ottos forskningsområde är så nytt att det inte har något riktigt namn på svenska, men på engelska kallas det “extreme weather attribution” – ungefär att förklara orsakerna bakom extremväder.

Glosan “attribution” översätts av Google med “tillskrivas”, d.v.s. man påstår att en orsak kan identifieras.

Hennes forskning anses kontroversiell bl.a. för att hon hoppar över den expertgranskning, “peer review”, som normalt föregår publicering. Hon förklarar att det tar för lång tid:

Om du har tur blir du publicerad ett år efter att du skickat in en studie av en extrem väderhändelse. Men vid det laget pratar ingen utanför forskningen om händelsen längre.

Hon poängterar att de metoder som används i studierna är granskade: Alla metoder, alla modeller – allt har granskats tidigare.

Ett dubbelt avslöjande

• Hon letar efter bekräftelse på sin övertygelse att det finns ett samband mellan klimatförändringar och vissa väderhändelser. Det kallas inte “vetenskap” utan “pseudovetenskap” d.v.s. trams. Å andra sidan är det givetvis så att allt väder är en del av klimatet, så att samband finns, men detta kräver forskning om klimatets parametrar, vilket inte kan ersättas med “modeller”.
• Hon är alltså främst ute efter uppmärksamhet såsom en kvällstidningsjournalist. Det gäller inte att finna “sanningen” . Det gäller att påverka publiken. Det är inte “vetenskap”. Det är “agitation”.

Skadestånd för fossilbolag

Otto ser sina resultat som kontroversiella bl.a. för att de används vid processer mot “fossilbolag”. Med gillande noterar hon att i Kalifornien har åtta städer och kommuner gått samman för att stämma Exxon och Shell på skadestånd för havets höjning. Om jag minns rätt har denna stämning redan avvisas av en federal domare. I så fall är det märkligt att Alestig inte nämner det. En kompetent klimatjournalist skulle inte ha missat en sådan nyhet. Han borde även ha vetat att någon oroande stigning av havet inte noterats.

Den peruanske bonden Saúl Luciano Llituyas har stämt det tyska statliga elbolaget RWE, Rheinisch-Westfälisches Elektrizitätswerk. Han ställer bolaget till ansvar för en kommande katastrof: Han väntar sig att en damm ovanför hans by kommer att rämna, för att glaciä-rerna där ovanför smälter så att sjön bakom dammen överfylls. Alltså en spekulation om att RWE:s utsläpp leder till extrem smältning av glaciärerna, ovanpå en spekulation att det leder till översvämning ovanpå en spekulation att dammen skall brista. Spekulationer i tredje potens. Vanligt sunt förnuft räcker för att helt avfärda sådant.

Otto är övertygad om att det kommer att bli fällande domar i en framtid då ny forskning blir accepterad kunskap i domstolarna. Hon kan inte skilja på “forskning” och “spekulationer”.

Verchojansk i Sibirien

Som exempel på absoluta extremer nämner hon: Den 20 juni i år uppmätte Verchojansk 38 grader, den högsta temperatur som någonsin uppmätts norr om polcirkeln. Här avslöjas “pseudoforskningen”. Det var lika varmt 100 år tidigare. Och det snöade den 5/7, ännu mer mitt i sommaren.

Här övergår hennes “forskning” till datorspel på samma sätt som IPCC:s alla larm utgår från datorsimuleringar. I den kretsen kallar man dessa fantasier för “forskning”. Hon ser en uppgift i att beräkna sannolikheten för att extremväder skall uppstå igen. Hon anser sig kunna påstå att värmeböljan i Sibirien blivit 600 gånger mer sannolik på grund av “klimatförändringarna”. Men osäkerheten är så stor att det kanske istället är 8.000 gånger.

Inte “forskning” men “fantiserande”

Grundläggande för all riktig forskning är att söka fram redan kända fakta som är relevanta för de egna frågeställningarna. Det hoppar Otto över genom att utgå från IPCC:s “klimatmodeller”. Hon letar “attribution”, vad kan man skylla olyckorna på. Hon missar då att IPCC förväxlat orsak och verkan. Det är den globala temperaturen som driver upp halten koldioxid i luften. Våra utsläpp har en knappt mätbar verkan på kort sikt men ingen alls på lång sikt, eftersom de går ner i haven. Naturlagarna är sådana.

Hon tycks förutsätta att dagens klimatförändringar är större och snabbare än vanligt, vilket är helt fel. Och att de beror på utsläppen.

En kunnig klimatreporter hade ställt några få frågor, som visat att hon inte vet vad klimatförändringar egentligen är. Men då hade det förstås inte kunnat bli 5 sidor i tryck. . .

“Skitsnack” får skattepengar om det kallas “klimat-forskning”

Som nykter betraktare av klimatdebatten under många år har jag funnit att “riktiga” forskare som förstår vetenskapens förutsättningar kallar sig fysiker, oceanografer, geologer, astronomer, etc. d.v.s. de visar vad de forskar om. Så snart någon sätter “klimat-” framför sin titel verkar det betyda bristande seriositet. Istället för utforskning av verkligheten ägnar sig många åt fantasier om framtiden formulerade som datasimuleringar. Andra ägnar sig åt rent skitsnack ex.vis “klimatretorik” eller “klimatpsykologi”. Prefixet “klimat-” tycks vara det “sesam öppna dig” som får politiker att öppna kassakistan med skattebetalarnas pengar.

Alla visare för “bluff” slår i taket då jag ser titeln “klimatolog”.

Sture Åström

+ – + – + – +

by