Figur 1. Boris Johnson med fru Carrie Symonds annonserade födseln av en dotter den 9/12, deras andra barn

På COP 26 i Glasgow visade sig Boris Johnson som en dedicerad aktivist. Det kan bero på att han är omgiven av aktivister med band till Extinction Rebellion. Det gäller hans senaste fru Carrie och även hans far Stanley.

Figur 2. Stanley Johnson talar från XR:s scen på Trafalgar Square och säger sig var stolt över att räknas som en av dem

Han har även hållit goda kontakter med Kina och fungerat som direkt-kanal från Kinas ambassad till premiärministern. Det visar Kinas ansträngningar att påverka politiken i väst. Det sker bl.a. via högt uppsatta “nyttiga idioter”. Extincton Rebellion är en av länkarna, vilket rapporteras av nät-tidningen Unherd. De har gått igenom officiella kinesiska media på språket “mandarin”. Informationen har därmed oftast varit förbisedd i västliga media.

Rapporten är mycket utförlig, varför jag bara tar några klipp här.

+ – + – + – +

Does the CCP control Extinction Rebellion?

(Kontrollerar Kinas kommunistparti Extinction Rebellion?)

Några kvarter från Himmelska Fridens Torg, mitt i det praktfulla Beijing Hotel Conven-tion Centre, samlades en rad höga tjänstemän från kommunistpartiet i september för att förkunna ett tydligt budskap: Genom att “fokusera på att minska koldioxidutsläppen … kommer Kina att främja grön utveckling, och ständigt förbättra sin ekologi”.

Årsmötet med China Council for International Cooperation on Environment and Deve-lopment (CCICED) var i full gång. Häftiga applåder fyllde rummet, vilket knappast var oväntat. Konferenser som drivs av kommunistpartiet kännetecknas vanligtvis inte av oliktänkande, särskilt inte när de besöks av sådana som Xie Zhenhua, som ledde Kinas delegation till Cop26, och vice premiärminister Han Zheng, en av de sju ständiga kommit-témedlemmarna i politbyrån, Partiets högsta elit. I själva verket, när rummet flödade av optimistisk ekoretorik, kunde man nästan glömma att Kina har världens största utsläpp – och att de nya koleldade kraftverken under byggnad har större kapacitet än alla Storbritanniens kraftverk tillsammans.

Utländsk delegation

Anmärkningsvärd var den överraskande närvaron av en utländsk delegation: Ett antal entusiastiska britter och andra västerlänningar gick med CCP apparatchiks runt en samling skärmar utspridda i rummet. Enligt den officiella konferensrapporten hyllade de “utländ-ska kommittémedlemmarna Kinas byggnad av en ekologisk civilisation och dess nya och större bidrag till att främja byggandet av en ren och vacker värld”.

Vilka var dessa människor? Märkligt att berätta, de bestod av en veritabel Who’s Who av brittiska, europeiska och amerikanska klimataktivister. Här var till exempel professor Lord Nicholas Stern, ordförande för Grantham Center on Climate Change vid London School of Economics, LSE, och en mångårig regeringsrådgivare som skrev en rapport för Blairs Labour-regering om behovet av att bli grön, den famösa “Stern-rapporten”. Han berättade för mötet att världen börjar en “ny tillväxthistoria” som “passar väl in i Kinas vision om ett ekologiskt samhälle”. Här fanns också Kate Hampton, verkställande direktör för Children’s Investment Fund Foundation (CIFF), som huvudsakligen finansieras av miljardären Sir Christopher Hohn, en viktig finansiär till Extinction Rebellion och en av världens största finansiärer av grön aktivism. Under mötet sa Hampton att hon “stödde kinesiskt ledarskap för att visa den globala vägen till att uppfylla Parismålen” – att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader Celsius – och berömde Kina för att “stödja grön Covid-19-återhämtning”.

Andra var lika uppskattande, inklusive Laurence Tubiana, Frankrikes tidigare klimatam-bassadör och nu verkställande direktör för European Climate Foundation, ECF, som också ger miljoner till brittiska gröna kampanjer, som UK100, en allians av lokala myndigheter som lovade att nå Net Zero till 2030; och det konservativa miljönätverket. På plats fanns också Worldwide Fund for Nature, WWF, vars president är prins Charles; och representanter från rika och inflytelserika organisationer baserade i Amerika, inklusive Natural Resources Defense Council, World Resources Institute och Energy Foundation. Och ändå under veckorna sedan CCICED-mötet har Cop26 kommit och gått; och till stor del tack vare Kina har allt hopp om ett meningsfullt resultat försvunnit. Den sista dagen blev den brittiske ministern Alok Sharma driven till tårar, när Indien och Kina vägrade lova att “fasa ut” kol, bara “fasa ner” det.

Tillbaka i den verkliga världen har president Xi Jinping sagt att Kina kommer att öka den årliga kolproduktionen med 220 miljoner ton.

Xis uttalade ambition: Global överhöghet till 2049

Förra året avslöjade Clive Hamilton och Mareike Ohlberg i sin bok “Hidden Hand: How the Chinese Communist Party is Reshaping the World” hur Kina påverkar Storbritannien och andra västerländska demokratier genom att förföra deras eliter. Dess “nyttiga idioter” tror ofta att de agerar för det allmänna bästa, men blir blinda för Xis uttalade ambition: “Att Kina ska uppnå global överhöghet till 2049, 100-årsdagen av den maoistiska revolutionen”. Ingenstans är detta mer effektivt än i klimatrörelsen. Jag bad en specialistforskare som talar flytande mandarin att undersöka material med öppen källkod på den kinesiska webben. Resultaten tyder på att västerländska “Gröna” har blivit främsta mål.

Jag frågade Hamilton om Kinas uppvaktning av västerländska miljöaktivister förklarar varför världens största utsläppare av koldioxid har väckt så lite protester? Han tror att det är troligt: ​​“De har fallit för vad partiet kallar ‘diskurskontroll’- avsedd att forma hur resten av världen tänker och pratar om Kina.”

För Lord Stern är detta inget nytt: Hans miljörapporter säger ofta att CCP:s ledare gör stora framsteg och antyder – i förtid – att deras kolanvändning och utsläpp redan har eller snart kommer att nå en topp. 2014, till exempel, hävdade han för World Economic Forum att Kina “växte fram som en global ledare inom klimatpolitik”. Hans medförfattare var He Jiankun, en “rådgivare” till Kinas högsta administrativa organ, State Council, och chefen för Energy, Environment and Economy Institute vid Beijings Tsinghua University. Tre år senare, efter den årliga WEF-jamboreen i Davos, sa Stern: “Världen letar efter en klimat-mästare. I Kina har den en.” Har Stern varit naiv och låtit sig komma för nära CCP? För partiet har Tsinghua-universitetet en speciell roll: det är Xi Jinpings alma mater och hem för flera labb som bedriver hemlig forskning för People’s Liberation Army.

Tsinghua och LSE är gemensamma ledare

Sterns talesman berättade för mig att Tsinghua och LSE är gemensamma ledare för Global Alliance of Universities on Climate, som höll två internationella möten före Cop26 med bidrag från Alok Sharma, USA:s klimatsändebud John Kerry, och — av — Xie Zhenhua.

I år, för vad det är värt, har Stern uppmanat Kina att sluta bygga nya koleldade anläggning-ar. Men han talade fortfarande vid årets CCICED, medan hans talesman berättade för mig att Kina fortfarande var “angelägen om att lära av Storbritanniens exempel på världsledan-de åtgärder mot klimatförändringar” och sa att ökningstakten i dess utsläpp hade saktat ner enormt. Även om detta kan vara sant, fortsatte Kinas utsläpp att öka även under pandemin, och överstiger nu de totala utsläppen i resten av världen.

CCICED:s kinesiska medlemmar inkluderar inte bara partichefer utan tjänstemän som arbetar med Kinas United Front Work Department, ett av CCP:s främsta instrument för att utöva inflytande utomlands. Bland dem finns Li Xiaolin från partikaderns topp och dotter till Kinas bortgångne president Li Xiannan. Tills nyligen var hon ordförande för Chinese People’s Association for Friendship with Foreign Countries – som, så som Hamilton och Ohlberg visar i sin bok, är en av Kinas viktigaste organisationer för utländskt inflytande.

“Grön” finansiering

CIFF, vars verkställande direktör Kate Hampton, deltog i CCICED-mötet i september har tillsammans med WWF och advokatbyrån ClientEarthen filial i Kina som är föremål för CCP-kontroll. Där anställer CIFF en Wang Yi som sin “oberoende rådgivare i klimatprojekt”. Som av en händelse råkar han också vara en högt uppsatt medlem av Kinas marionettparlament, National People’s Congress. I vilken utsträckning det äventyrar hans opartiskhet kan man bara gissa. Men det är slående att CIFF – en registrerad brittisk välgörenhetsorga-nisation – ger bort miljontals pund till projekt i Kina. Dessa inkluderar ett anslag på 18 miljoner pund för att “bidra till att nå en topp i Kinas utsläpp”, 14 miljoner pund för att ge Kina “bevisbaserade rekommendationer” för förnybar energi, och, mest förvånande av allt, 8 miljoner pund för att hjälpa Kina “i kontroll av det globala klimatet”.

Detta kanske inte spelar så stor roll om det inte vore för att Sir Christopher och CIFF är stora finansiärer av gröna projekt i Storbritannien och Europa. Han har personligen gett £50 000 till Extinction Rebellion, med ytterligare £50 000 från CIFF.

När dessa betalningar dök upp 2019 sa Christopher Hohn: “Jag gav dem nyligen 50 000 pund för att mänskligheten aggressivt förstör världen med klimatförändringar och det finns ett akut behov för oss alla att vakna upp till detta faktum.” Men uppenbarligen inte till Kinas roll i det.

När jag frågade en talesperson för Extinction Rebellion varför de aldrig sa något om Kina, sa hon till mig: “Det skulle vara splittrat att sätta press på en viss nation. Det vore hycklande.”

Ändå sträcker sig CIFF:s Kina-anslutning långt bortom Extinction Rebellion: Den är också största finansiär till European Climate Foundation, ECF, baserad i Bryssel men med ett kontor i London, till vilket CIFF donerade 29 miljoner pund förra året. Påfallande nog är ECF:s vice ordförande en välbekant figur: CIFF:s Kate Hampton. Liksom CIFF ger ECF:s webbplats få detaljer om de grupper som den finansierar. Men dess brittiska “bidragstagare” inkluderar ClientEarth och Conservative Environment Network, en allians av mer än 100 Tory-parlamentsledamöter och kamrater som inrättats av miljöminister Zac Goldsmith och hans förmögne bror Ben.

Boris far: sinofil

CIFF:s “globala ambassadör” är för närvarande premiärministerns far, Stanley Johnson, en självförklarad “sinofil”, som förra året sa att Kina “kommer över till vår sida”, och det var viktigt “att inte höja temperaturen” genom att kritisera dem. Han tillade att han nyligen hade haft “ett underbart, underbart möte med den kinesiska ambassadören”, där de, efter att ha diskuterat den globala uppvärmningen, hade sjungit Flandern och Swann-låten “Mud, Glorious Mud” tillsammans, inspirerad av lerans förmodade förmåga att absorbera koldioxid.

Trots alla löften som givits under de senaste åren av Kina och västerländska miljöaktivister, tyder bevisen på att alla framtida åtgärder kommer att vara strikt på Kinas villkor. Under många år undvek kinesiska ledare att försöka främja det kommunistiska systemet i väst, men sedan Xi tog makten 2012 har detta förändrats.

Kina, säger Clive Hamilton, framhåller nu “Kina-modellen” som överlägsen västvärldens.

+ – + – + – +

by