Pengar, och mycket pengar kan förföra den mest idealistiske politiker

2022-12-22, l’ACR, l’Association des Climato-Réalistes, Rémy Prud’homme:

Corruption qatarienne et corruption climatique

(Qatars korruption och “klimatkorruption”)

Qatars regering, som är rik, tycks ha gjort sig skyldig till att “köpa” ledamöter invalda i Europaparlamentet och kanske till och med tjänstemän från EU-kommissionen, för att främja Qatars image eller intressen. Det är väldigt fult, och tiotusentals journalister och politiker är indignerade med fördömanden och hot.

Mr. Jeremy Grantham är en miljardär, anglo-amerikansk finansman, beundrare av IPCC och Greta Thunberg. Han är en av grundarna till “Grantham, Mayo, & van Otterloo” (GMO) i Boston, som uppskattningsvis förvaltar tillgångar på mer än 100 miljarder euro. Han grundade också stiftelsen the Grantham Centre for Sustainable Futures för miljö-skydd. Denna har generöst finansierat välrenommerade universitet (Imperial College London, London School of Economics) och mäktiga miljöorganisationer (Greenpeace, Sierra Club, WWF) och skryter med det. Han går längre, och förespråkar att köpa politiker.

Den 27 mars 2019, i Köpenhamn, höll Grantham en konferens om klimatet för en för-samling av bankirer, mycket respektabla sådana som alla danska bankirer. Han förklarade för dem att investeringar i förnybar energi, påtvingade och subventionerade av regeringar, var särskilt lönsamma (man kan vara militant och bekymrad över avkastningen). Och han uppmanade dem att följa hans exempel med dessa ord:

“Vad ska man göra, säger du? Man måste påverka sina politiker – satsa på val, och köpa politiker. Jag är glad att kunna säga att vi gör det metodiskt på Grantham Foundation – bara gröna politiker. »

Det finns åtminstone tre skillnader mellan korruption enligt Mr. Grantham och enligt Qatars regering.

Den första är att Mr. Granthams korruption är beundransvärd. Han gör ingen hemlighet av sina köp av politiker. Han skryter om det. Han uppger dem som exempel. Och han gör det på offentliga konferenser, mitt på ljusa dagen. Om hyckleri är lastens hyllning till dygden, som La Rochefoucauld säger, är Mr. Grantham absolut ingen hycklare. Däremot ägnar sig representanterna för Qatar åt skamlig korruption. I mörkret kör de omkring på gatorna i Bryssel med resväskor fulla med sedlar. De förnekar sina handlingar, även när de blir tagna på bar gärning. De verkar skämmas.

En andra skillnad är att herr Granthams klimatkorruption är helt accepterad av bankirer, media och den allmänna opinionen, medan qatarisk korruption väcker enhällig och stark indignation i samma media (förutom kanske bland samma bankirer, som knappast dyker upp).

Hur förklarar man denna dubbelmoral? Anledningen kan vara att media snarare dömer gärningsmän än handlingar. I Mr Granthams förvirring ser de en snäll klimatförespråkare och de blundar för förvirringen. I Qatars korruption ser de en ond mellanösternautokrat, och de fördömer modigt korruption. En cyniker (inte vi) skulle tro att klimatfinansiärerna har felinformerat så mycket att de har vunnit över allmänheten, medan qatarerna inte (eller ännu inte) har gjort tillräckligt för att uppnå detta resultat. Som vår gode Lafontaine säger mer eller mindre: beroende på om du är mäktig eller eländig kommer pressens bedömningar att göra dig vit eller svart.

Den tredje skillnaden är att qatarisk korruption är statlig och klassisk, medan klimatkorruptionen är privat och modern. Företeelsen att land A betalar politiska eller journalistiska medborgare i ett mer eller mindre konkurrerande land B, är lika gammal som världen. Under 1800-talet gjorde Storbritannien det på ett systematiskt sätt, med hjälp av det som kallades “Saint Georges kavalleri”, engelska guldmynt med en bild av helgonet till häst. Tsarryssland var inget undantag. Qatar är därför en del av en banal tradition, och förmodligen av begränsad betydelse.

Den korruption som utövas och förespråkas av Mr. Grantham är modern. Den är ett verk av privata grupper som drivs av ideologi och/eller intresse. Det är en form av fullän-dad och mångfaldig lobbying. Den agerar inte direkt, utan indirekt. Den riktar sig inte till ledare, utan till opinionen i allmänhet. Den riktar sig inte i första hand till elitens plånbok, utan med information (desinformation) till institutioner. Det är mer subtilt och därför mer effektivt. Naturligtvis är Mr. Grantham inte ett isolerat fall, utan toppen av ett isberg. Miljardären gillar att dra åt svångremmar, sin egen och ännu hellre andras.

Så har till exempel korsfararna i kampen mot CO₂ precis vunnit en stor seger på MEDEF: den franska arbetsgivarorganisationen, som nu officiellt rekommenderar att ersätta cheferna för våra företag i enlighet med deras engagemang för klimatkampen. Ni gör mer för klimatet, vi vill att era bolagsstämmor ska instämma. Det där ser djävulskt ut som korruption. Summorna det handlar om är betydande och de gör Qatars drickspengar futtiga.

Rémy Prud’homme

+ - + - + - +

by