Havens “thermohaline” cirkulation på ytan rött, i djupet blått

Kartan har Antarktis i centrum, eftersom det är där alla haven flyter samman. “Thermohaline” avser densitetens beroende av temperaturen, thermo, och av innehållet av salt, haline.

Överst ser vi hur Golfströmmen når upp mellan Grönland och Skandinavien. Där blir vattnet kallt och därmed tyngre, så att det sjunker ner mot botten. Det flyter iväg till en ström runt Antarktis, som delar upp sig till de andra haven.

Den tid det tar för det vatten som sjunker ner att flyta upp igen uppskattas till tusen år eller mer. Bilden är schematisk. Såvitt jag vet går en kall ström väster om Sydamerika och väller upp utanför Peru i samband med de cykliska El Niño. Men den går kanske inte så djupt. Den för ju med sig stora stim av anchoveta.

Haven dominerar klimatförändringarna

Klimatförändringarna förefaller att domineras av trender i havens temperaturer och fördelningen av värme i dem enligt Andy May i WUWT. Han presenterades kort i posten “Då IPCC förvred” med länk till hans hemsida.

Han nämner flera intressanta siffror: Havens stora massa innehåller 99,93 % av jordytans värme. (Jag antar att han menar värmekapacitet.) Men de är så djupa att det mesta inte deltar på kortare sikt än millenia. De översta 60 meterna blandas dock av vindar och tidvattenvågor. De antar ytvattnets temperatur med ett par veckors fördröjning. Deras värmekapacitet är 22 gånger den för hela atmosfären.

Denna enorma värmekapacitet torde vara “kontrollratten” för den globala temperaturen. De betyder också en tröghet i förändringarna som ger oss lång tid för att bedöma om den “Globala Uppvärmningen” är ett verkligt hot. Om vi fortfarande år 2035 finner att takten i havens uppvärmning är mindre än en grad per sekel har vi inget att bekymra oss över.

Och innan dess behöver vi inte oroa oss. Klimatförändringarna kan inte alls gå fort. “Tipping points” eller “tröskeleffekter” hör alltså hemma i fablernas värld.

+ – + – + – +

by