Professor em. Richard Lindzen har undervisat på MIT, ansett som världens främsta tekniska universitet, i 30 år och författat fler än 200 rapporter.

Han anses som en av världens främsta klimatforskare.

I en video har han skarpt kritiserat IPCC för dess vanställning av vetenskapliga rapporter.

+ – + – + – +

De forskare, som IPCC engagerat i den vetenskapliga arbetsgruppen WG 1, konstaterade 2007 att klimatet är ett oberäkneligt kaos, varför några säkra uttalanden om mänsklig påverkan inte kan göras. Det påpekar den 79-årige amerikanske atmosfärfysikern Richard Lindzen. Han är professor emeritus (pensionerad men ännu verksam) vid toppuniversitet MIT.

 Lindzen var huvudförfattare till ett kapitel i IPCC:s tredje vetenskapliga rapport från 2001. Han kritiserar hur delegaterna för IPCC:s, och FN:s, medlemsnationer i sina förhandlingar om formuleringarna i rapportens sammanfattning ändrat forskarnas uttalade osäkerhet till påstått hög visshet för mänsklig påverkan.

Lindzen lämnade i protest IPCC och hör nu till dess skarpaste kritiker. Han har skrivit mer än 200 vetenskapliga verk i klimatrelaterade ämnen och räknas till världens främsta på området. 

 I ett aktuellt TV-inslag (kan ses på Youtube) konstaterar Lindzen att klimatet ändrats märkligt litet, trots alla varningar för hotande uppvärmning. Han påpekar att atmosfären inte värmts nämnvärt de senaste tjugo åren frånsett varma El Niño-effekter 1997-98 och 2015-16.

 Han noterar också att IPCC i konsekvens med detta numera talar om ”klimatförändring” i stället för ”global uppvärmning”. Underförstått är att hur än klimatet ändras, är det människans fel.

Lindzen skiljer mellan tre grupper i klimatdebatten:

 1. Forskare engagerade i IPCC:s arbetsgrupp 1, som behandlar klimatets vetenskapliga grunder. De menar att människans förbränning av kol, olja och gas på lång sikt kan orsaka farlig uppvärmning,

 2. Forskare som påpekar att klimatets växlingar sedan årmiljoner orsakats av växlande solaktivitet, havsströmmar, molnbildning och andra naturliga fenomen. De menar att dessa inte är fullt utforskade, men att bevis saknas för att koldioxid skulle ha en dominerande verkan.

 3. Politiker, miljö- och klimatorganisationer samt media med egna intressen, men utan egna kunskaper om klimatet.

 Lindzen betonar att båda grupperna forskare är eniga om flera saker. Klimatet har alltid växlat och kommer alltid att växla. Koldioxid är nödvändig för Jordens liv och kan marginellt värma Jorden. Halten av koldioxid i luften har ökat sedan Lilla Istiden. Sedan dess slut har temperaturen globalt ökat någon grad. Först sedan 1960-talet kan mänsklig verksamhet spela någon roll. Klimatet är alltför komplicerat för säkra uttalanden.

 Den tredje gruppen har kidnappat vetenskapen, menar Lindzen. Den bör då kallas ”pseudovetenskap” enligt nobelpristagaren Ivar Giaever. Denna ger dem vad de mest önskar. Politiker får makt och pengar. Lobbygrupper som WWF och Greenpeace får finansiering från både offentliga och privata källor samt bekräftelse på en närmast religiös tro att människan hotar Jorden. Media får engagerande ideologi, säljande rubriker – och pengar. Subsidier får näringslivet att spela med i detta.

 – Men sanningen om klimatets naturliga växlingar kan inte begravas. Klimatet får sista ordet, avslutar Richard Lindzen sin genomgång.

 Tege Tornvall

nätverket Klimatsans 

+ – + – + – +

Lindzen tycks ha förväxlat årtalen för IPCC:s rapporter. Hans citat finns i the Third Assessment Report, TAR från 2001. Det hittar man  numera här:

https://www.ipcc.ch/site/assets/uploads/2018/03/TAR-14.pdf

På sid. 774, höger spalt, rad 5 kan man läsa:

In sum, a strategy must recognise what is possible. In climate research and modelling, we should recognise that we are dealing with a coupled non-linear chaotic system, and therefore that the long-term prediction of future climate states is not possible.

(Sammantaget måste en strategi nöja sig med vad som är möjligt.  I forskning och modellering av klimatet måste vi inse att vi har att göra med ett kopplat icke-linjärt kaotiskt system, och därför är långsiktiga förutsägelser om framtida klimat inte möjliga.)

Lindzen gör även ett annat litet misstag.. Han kallar IPCC the International Panel on Climate Change, men korrekt är Intergovernmental alltså mellanstatlig, med andra ord helpolitisk. 

Detta bekräftas genomgående i dess öppna agerande. När IPCC presenterade sin stora rapport  AR5 i Köpenhamn 2014, hade dess tusentals sidor sammanfattats på 30 sidor i en ”Summary for Policy Makers, SPM”, i medvetandet om att inga politiker eller journalister läser mer än så. DN rapporterar från söndagens presentation: Sedan i måndags har 350 delegater från fler än 120 länder gått igenom det, ord för ord. Under en hel vecka !  

Det är inom politiken man förhandlar. Aldrig inom vetenskapen. IPCC:s ledning visar att de inte förstår vad vetenskap är. När de kallar sig vetenskapliga, hissar de falsk flagg. De förstår inte vad vetenskap är !

Patrick Moore har rätt, när han kallar “klimathotet” historiens största bluff.

S. Å.

+ – + – + – +

by

Patrick Moore, som var en av grundarna till Greenpeace, tar bladet från munnen, översättning Fria Tider

Detta är ett referat av en radiointervju hos “breitbart news” den 6/3.

Utdraget ovan förklarar sig självt. Som vi förklarat många gånger här förtjänar IPCC inget som helst förtroende. Dess larm slår inte in, de är inställda på att skrämmas med avsikt att lura världens folk in i en global planekonomi.

+ – + – + – +

by

Vårt Plakat på temat kriser, den inbillade “klimatkrisen” som alla talar om och den reella krisen för demokratin, som ingen kan debattera, eftersom den orsakas av att debattfora, media, sviker sin uppgift i samhället.

Media vill inte erkänna sina synder, utan trumpetar istället ut sin viktiga funktion i samhället, vars missförhållanden kräver “professionell journalistik” för att granskas.

Ett hyckleri utan gräns möter vi, när de försäkrar att de minsann håller strikt på de Pressetiska Reglerna med allsidig information, objektiv rapportering och utrymme för “den andra sidan”, samtidigt som de vägrat ta in våra rättelser av deras helt felaktiga uppgifter ex.vis om havets nivå, översvämmade söderhavsöar, svältande isbjörnar eller smältande polarisar.

Media har konsekvent och systematiskt meddelat felaktiga bilder av klimatföränd-ringarna. Allmänheten, väljarna, är grovt felaktigt informerade om det gigantiska bedrägeri som larmen om “klimathotet” utgör.

Våra högst ansvariga, ministrarna, sprider ständigt helt felaktiga uppgifter av det slag jag nämnt ovan. Våra påpekanden om så groteskt allvarliga missförhållanden, tar media inte upp. Felinformerade väljare kan inte “rösta rätt”, d.v.s. som de skulle göra med kännedom om de verkliga förhållandena.

Demokratin kan inte fungera idag !  !

De flesta media arbetar nu som om vi hade en fascistisk regim, vilken styr media, så att endast information förenlig med dess planerade politik får meddelas folket.

Hur är det möjligt ?   ?

Är media och politiker allmänhetens tjänare eller dess förmyndare ?

Vi har en regim som saknar den mest elementära förståelse för vad demokrati är.

I dagarna har man senfärdigt förstått, att det nog inte är alldeles anständigt att Maria Wetterstrand får ett offentligt uppdrag att utreda lämpliga subventioner till en bransch, där hon själv har ägande och styrelseposter. Det må vara oklokt av henne att anta ett sådant uppdrag, men det är skandalöst att ansvariga ministern accepterat det.

Lika skandalöst är det med Liberalernas EU-kandidat Cecilia Wikström, vars engagemang i välbetalda styrelseuppdrag, accepterats av partiledningen, som inte förstått vad jäv innebär.

Men detta är obetydligheter jämfört med de tre ordförandeposter i direkt rådgivande organ, som anförtrotts Anders Wijkman, den mångårige, högt avlönade ordföranden i en av världens rikaste lobby-organisationer, Romklubben. Hade vi en konstitution värd namnet skulle sådant vara helt förbjudet.

Lika odemokratiskt är det att använda skattepengar för att driva politisk propaganda. Ett särskilt kontor har inrättats i regeringskansliet för att propagera för “Fossilfritt Sverige” med skattebetalda anställda. Vi har en regering som inte inser hur groteskt det är att från statens sida propagera för att väljarna skall önska ökade subventioner, d.v.s. högre skatter. En extra krydda är att de avser garanterat olönsamma projekt för vettlös teknik.

Sverige har halkat mycket långt på vägen till fascism.

Det skulle inte varit möjligt med korrekt fungerande media.

+ – + – + – +

by

Satellitfoton har under lång tid visat att Jorden blir allt grönare, särskilt markant i Indien och Kina

I de länderna genomförs omfattande skogsplanteringar samtidigt som jordbruket moderniseras på flera sätt.

Jag fick närapå rita ett kors i taket, för nu har Dagens Industri, en Bonniertidning, erkänt att ökad halt koldioxid faktiskt har positiva följder, en grönare Jord med större skördar. Jag citerar:

Den globala växtlighetens lövyta ökar med 2,3 procent per decennium. Sedan år 2000 har jorden fått en ny grön yta lika stor som tio gånger Sveriges yta.

Effekten syns överallt, på alla kontinenter, men är särskilt stor i Kina och Indien, vilket är intressant eftersom en så stor del av mänskligheten bor där. Särskilt de kinesiska skogarna växer, men även de indiska, och åkerarealen får allt större lövyta i båda länderna. Åkerarealen ökar inte, men har mycket bättre produktivitet. Produktionen av säd, frukt och grönsaker har ökat med 35 procent i Kina och Indien sedan millennieskiftet.

Jag undrar om riksmedia börjar förbereda en reträtt från den benhårda censuren av klimatfakta. De har kanske börjat tänka på  framtidens omdöme, som blir avgörande för många människors förtroende för tidningarna. Och utan förtroende prenumererar inte så många. . .

+ – + – + – +

by

Pontus Björkman är en av landets mest aktiva klimatalarmister

Nu skriver han för “nätverket KlimatSverige”, som på hemsidan räknar  upp över hundra anslutna organisationer. Han tycks vara en heltidsavlönad lobbyist engagerad i ett otal  organisationer och aktionsgrupper ex.vis Latinamerikagrupperna och Klimatriksdagen samt, nu senast, “GLOBAL STRIKE FOR FUTURE” den 15/3, alltså Gretas skolstrejk.

I Länstidningen i Östersund hade han den 27/2 en insändare med rubriken “Jorden måste bli kallare” och följande centrala budskap:

Men för att garantera att vi verkligen når klimatmålen behövs koldioxidbudgetar på global, nationell, regional och kommunal nivå.

Vare sig han förstår det själv eller inte, så betyder det the “New World Order” med planekonomi och diktatur.

Lars Kamél fick en replik införd:

+ – + – + – +

2019-03-05

Pontus Björkman från nätverket KlimatSverige hävdar 27/2 att det är absolut nödvändigt att 1,5-gradersmålet slås fast och att det skulle få katastrofala konsekvenser om världen blir två grader varmare (än den var i slutet av 1800-talet). Bland annat påstår han att med så mycket global uppvärmning, skulle korallreven nästan helt dö ut.

Om Björkman någonsin hade tagit reda på några fakta, skulle han ha funnit att korallrev har funnits i en halv miljard år och under den tiden klarat massor av klimatförändringar. Bland annat överlevde de när haven var mer än tio grader varmare än nu. Jorden är nu faktiskt ovanligt kall, och inte ovanligt varm. Större delen av den geologiskt kända historien, har det varit varmare än nu.

Björkmans stora fel är att tro för mycket på den specialrapport, SR15, som IPCC presenterade i höstas. Vid klimatmötet i Katowice, noterades den rapporten, i stället för att välkomnas som hade varit det normala. (“noterades” betydde att man inte accepterade dess innehåll, vilket “välkomnas” skulle ha betytt.) Björkman tror säkert att det beslutet berodde på att oljestater lobbade för den skrivningen.

I själva verket är SR15 en sammanställning av orimliga, ovetenskapliga och grundlösa alarmistpåståenden. Bland annat skiljer sig den rapporten på flera avgörande punkter från den mest vetenskapliga rapport som IPCC har presenterat, ”AR5 Climate Change 2013: The Physical Science Basis”. De skiljer sig åt just för att SR15 är ovetenskaplig. Därför noterades den också i Katowice, i stället för att välkomnas.

Lars Kamél, nätverken Klimatsans och Clexit Sverige

+ – + – + – +

by

Figur 1. Elproduktionens energislag i 18 länder januari-februari

Kolbaserade bränslen svarar för 37,3 % att jämföras med kärnkraftens 28,1 %. När både Sverige och Tyskland avvecklar kärnkraft, lär utsläppen av koldioxid öka.

Figur 2. Vindkraftens effekt i 18 länder svänger 100 GW – 23 GW

Spanien och Portugal är de länder som någorlunda balanserar Tysklands svängningar.

Figur 3. Vindkraftens effekt i Skandinavien svänger 1:10

Lyset slocknar alltså, om vi inte ersätter den avvecklade kärnkraften med kolkraft.

+ – + – + – +

by

Modige Rolf gick ut med Ponchon om “Klimatångest” på Mynttorget igår och idag kl 12.

Under promenaden delade han ut Faktabladen till intresserade. Det är en början till en bredare aktion. Jag hoppas fler vill ställa upp kommande vecka, då Rolf ämnar upprepa sin demonstration.

Titta på de senare posterna så finner du fler Ponchos och Plakat, som du kan visa om du ställer upp tillsammans med Rolf. Mejla mig så sänder jag vad du vill ha. Gör upp med några vänner så ni blir många.

På detta sätt går vi förbi medias blockering av klimatets sanningar och når folket, som måste bli medvetna om att de håller på att bli svindlade.

Detta gäller inte bara “klimatet”. Det gäller själva “demokratins” överlevnad.

+ – + – + – +

by

Figur 1. “Klimathotet” handlar inte om klimatet utan om politiken för att skrämma världen in i en global planekonomi, administrerad av FN:s icke-valda byråkrater.

Dagens klimatdebatt är en praktisk tillämpning av ett par visdomsord från den amerikanske journalisten-filosofen Henry Louis Mencken:

The urge to save humanity is almost always only a false-face for the urge to rule it.

Viljan att rädda världen är nästan alltid bara en falsk fasad för viljan att härska över den.

The whole aim of practical politics is to keep the populace alarmed (and hence clamoroous to be led to safety) by an endless series of hobgoblins, most of them imaginary.

Själva idén med praktisk politik är att hålla pöbeln oroad (och därför skrikande efter ledning till säkerhet) med en oändlig rad av troll, oftast inbillade sådana.

Detta är också en beskrivning på det gamla uttrycket “bondfångare”. På 30-talet lärde jag mig följande:

När tågen kom till Sverige kunde även bönder från avlägsna trakter komma till de stora städerna för att sälja dyrgripar, ex.vis päls-skinn och inhandla ovanliga varor ex.vis kängor eller matserviser. Från den hederliga och troskyldiga landsbygden kom de då till den  stora staden med dess syndare och bedragare.

När bonden steg av tåget, möttes han av en gentleman, som erbjöd sig att ledsaga honom, för att undvika dyra butiker och slarviga hantverkare. Men i verkligheten var det just till sådana ställen, som gentlemannen ledde bonden, som fick betala dyrt för undermåliga varor. Gentlemannen fick givetvis sin beskärda del av de svindlade pengarna. Han kallades “bondfångare”.

Klimathotet framstår nu som världens största bondfångeri.

Figur 2. Gruppen G77, numera 133 länder, plus Kina möttes i Sana Cruz i Bolivia och enades om en “Deklaration”, som arkiverats hos FN.

Den fullständiga texten med de 242 punkterna finns här.

Jag ser Deklarationen som ett recept för kommunismens idealtillstånd. De flesta U-ländernas diktatorer erkänner sig som socialister eller kommunister, ibland i marxistiska frontstater enligt den inhemska retoriken.

Det är kanske inte märkligt, utan rent logiskt enligt Mencken, att så många svenskar nu låtit sig charmas av drömmen om att rädda världen, så att de argumenterar för diktatur. Jag får intrycket att den gamle högermannen Anders Wijkman inte förstår att han blivit kommunist på gamla dar. Jag har bett honom förklara skillnaden mellan hans “nya ekonomiska logik” och Sovjets planekonomi, men han har inte svarat.

Skrämseln med trollet-spöket-klimathotet har nu drivit “87 influencers” att be om att bli uppfostrade av staten, något som kännetecknat nazism och kommunism.

Det är kusligt att så många fallit för den helt omotiverade skrämseln och att de offentligt ropar efter diktatur, men allra värst är att deras rop får så få protester i media.

+ – + – + – +

by

Koldioxidens välsignelse står så tydlig på många håll i världen, men ändå skräms alla domedagspredikanter med dess påhittade  skadlighet.

2019-02-25

I en fråga som i dagsläget legitimerar så långtgående inskränkningar i människors frihet och vardag, framför allt genom ökad beskattning på drivmedel och resande, men också i det långa loppet förbud mot exempelvis försäljning av förbränningsmotorer, så är det frapperande hur undermålig, okritisk, kommersiell, populistisk och svepande den bakom-liggande argumentationen är. Det är en smula ironiskt hur de medier som, mer eller mindre självutnämnt, har gått i bräschen för att motverka spridningen av s.k. ”fake news”, själva verkar vara så ovilliga, eller helt enkelt oförmögna, att ta reda på grundläggande fakta kring det som i somligas ögon kallas för vår ödesfråga och på ett kritiskt sätt granska alla de dystopiska påståenden om slutet för vår civilisation, som dagligen haglar som myggor i grillen på en norrländsk timmerbil en kväll i juli.

Den svenska skolstrejkaren och nyblivne klimatgurun Greta Thunberg är nog ett av de tydligaste exemplen på hur bristfällig och enkelspårig debatten, eller snarare diskursen, kring klimatfrågan har blivit i Sverige de senaste åren.

Man skräder inte direkt på orden när man konsekvent förutspår jordens annalkande undergång. Men någon debatt är det ju knappast, då det inte existerar och knappt heller har existerat något offentligt forum i en eller flera större mediekanaler, där argument och motargument kring de grundläggande förutsättningarna för hela frågan, har fått stötas och blötas. Snarare vore det nog mer riktigt att likna förhållningssättet till klimatfrågan som en gigantisk kör, där alla som vill vara något, gapar sig hesa för att lyckas stämma in i det som uppfattas vara rätt tonart. Såväl mediala som politiska och kommersiella aktörer.

Jag efterlyser mer ifrågasättande av den allmänt vedertagna men dåligt underbyggda sanningen som människans roll för klimatet, framför allt hos de stora mediebolagen och de journalister som borde vara tränade att tänka kritiskt, men också hos varje enskild medborgare. Det är deras och vår skyldighet i en fråga som gått så långt att människor tvingas uppsöka terapeutiskt stöd för att hantera sin klimatångest.

Gjorde man det skulle man ganska snabbt finna att det finns stora luckor i den argumen-tation som förs fram, framför allt med avseende på brist på data till stöd för den offentligt accepterade tesen. Snabbtillgänglig information med avseende på havsnivåernas höjning, statistik med avseende på oväders frekvens och intensitet, och isarnas avsmältning och tillväxt finns på bland annat NOAA:s (National Oceanic and Atmospheric Administration) och DMI:s (Danmarks Meteorologiske Institut) hemsidor, och ställer man dessa mot de alarmistiska påståenden som blivit det nya normala, så är det lätt att ifrågasätta det sistnämndas legitimitet. Vidare blandar man konsekvent ihop korrelans med kausal-förhållande; att jordens temperatur har ökat i begränsad korrelans med CO2-utsläpp är inte detsamma som att det råder ett direkt orsaksförhållande mellan CO2-koncentration och temperatur.

Det faktum att man sätter epitet som ”klimatförnekare” på kritiker visar bara på att man sannolikt inte ens vet vilka motargumenten är, med tanke på att det mig veterligen inte finns någon som motsätter sig klimatets föränderliga natur.

Detta samtidigt som man till grund för sina påståenden i princip uteslutande bygger vidare på IPCC:s datorbaserade framtidsscenarion, som konsekvent under de senaste trettio åren har visat sig alltför extrema med avseende på jordens uppvärmning som resultat av CO2-utsläpp.

Fredrik Thool

juriststuderande, Uppsala

+ – + – + – +

2019-03-11

Debatten skev och missvisande

+ – + – + – +

by

Staffan Wennberg är företagare, konsult och fd VD. Han är aktiv inom den internationella Skattebetalarrörelsen och fd ordförande i World Taxpayers Associations.

Särtryck ur “Svensk Tidskrift” 8 mars 2019

Parisavtalet bereddes skyndsamt. Beslut i Riksdagen togs utan större debatt med hänvisning till att många länder redan godkänt avtalet. Ingen tänkte väl på att för de allra flesta länderna var avtalet potentiellt mycket ekonomiskt fördelaktigt. Dock knappast för Sverige, konstaterar Staffan Wennberg.

Alla partier i Riksdagen godkände avtalet med enighet, utom SD som inte hade mycket att invända mot avtalet som sådant, men ansåg att man skulle avvakta krav från Europeiska rådet och Europaparlamentet enligt regeringens tidigare deklarerade avsikter.

Förutom de enorma kostnaderna för att ställa om vår egen infrastruktur, transportsektorn, vår tunga industri och så vidare kan man fråga sig hur mycket vi den här gången kommer att behöva betala till andra länder för att bevara vår status som humanitär stormakt och att vara den efter vår befolkningsstorlek främsta sponsorn av FN?

Grunden till avtalet är uppdelning i två grupper av de 197 länderna som undertecknat. De ”rikaste” länderna är i en grupp som kallas Annex II-länderna. De är Australien, Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Island, Irland, Italien, Japan, Kanada, Syd Korea, Luxemburg, Nederländerna, Nya Zeeland, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA, Österrike plus EU. Vi kan kalla dem de betalande länderna. Övriga 171 länder är mottagare – ett stort antal av dem korrupta diktaturer.

Annex II-länderna ska presentera egna, frivilliga planer hur de ska reducera CO2-utsläppen så de blir utsläppsneutrala till 2050, det vill säga att utsläppen matchas av till exempel tillväxt i skog eller genom internationella insatser. Sverige har som enda land dessutom lagstiftat om en nollnivå för CO2 utsläpp redan 2045.

Riksdagens beslut är knappast realistiskt. Som exempel är prognosen för antalet laddbara bilar i Sverige att vi runt 2030 börjar närma oss att var fjärde bil i beståndet är en elbil eller en laddhybrid så tre av fyra bilar är fortsatt endast fossildrivna 2030. Mot slutet av 2020-talet räknar man fortsatt med att varannan bil som säljes är en ren bensin eller diesel bil.

Men enligt den klimatlag som nu gäller från 1 januari 2018 ska transportsektorn ha minskat sina utsläpp med 70 % till 2030. Det går helt enkelt inte ihop. Många fossildrivna bilar kommer fortfarande att rulla på våra vägar 2045.

Mottagarländerna, däribland Indien och Kina, kan lugnt fortsätta att öka sina utsläpp med 60 procent av tillväxten i BNP, det vill säga att med en ökad BNP på till exempel 5 procent kan man höja utsläppen med 3 procent. Den industriella omställningen tar hand om diffe-rensen i exempelvis Kina och Indien. För närvarande byggs eller projekteras också cirka 3 500 kolkraftverk i världen. Kolkraft är trots allt det snabbaste sättet att ge människor i fattiga länder tillgång till el och bättre levnadsvillkor. Kina bygger 200 nya flygplatser. Maldiverna bygger en ny, längre landningsbana på utfyllnad i havet ovanpå korallrev.

Förhoppningen är att världen totalt sett om ett antal ospecificerade år ska nå en sorts ”peak Co2” och därefter ska även mottagarländerna gradvis minska sina utsläpp.

De betalande länderna inklusive Sverige ska alltså både dra ner på sina utsläpp till nästan noll, investera i ny infrastruktur med betydligt större elberoende och dessutom bidra till mottagarländerna med ett ansenligt belopp för deras omställning.

Mottagarländernas åsikt är att dessa pengar är en sorts böter för den ekonomiska utveckling vi haft, och anser därför att de kan använda dem lite som de vill. Vi såg lite sådana reaktioner från Katowice i nyhetsrapporteringen när en delegat från Indien hotfullt ropade ”you must pay”.

Vad kostar detta då Sverige i pengar, om vi ska bidra fullt ut till den utvecklingsfond på 100 miljarder dollar årligen, som Parisavtalet kräver? USAs andel skulle varit 41 miljarder dollar. President Trump verkar inte ha gillat den potentiella utgiften.

Sveriges andel skulle bli 1,2 miljarder dollar eller ca 11 miljarder kronor – varje år. Ska vi dessutom vara med och täcka in för bortfallet av USA:s 41 miljarder dollar skulle vår årliga ”avgift” vara ca 18 miljarder kronor. Det börjar närma sig hela kostnaden för polisväsendet (22 miljarder) eller halva SIDA’s budget.

Visste våra riksdagsledamöter om att Parisavtalet innebär potentiella årliga utgifter av denna storleksordning – enbart till denna fond?

Det är dessutom troligt att vi än en gång blir de enda som betalar fullt ut. Om man jämför med FNs tidigare etablerade Gröna fond (beslöts 2009 och etablerades 2015) så har ett antal länder sammantaget lovat tio miljarder dollar varav cirka fem betalats in. Vår stats-minister framhåller gärna att per innevånare har vi bidragit mest till denna fond – med 581 miljoner dollar (drygt 5 miljarder kronor) eller cirka 60 dollar per innevånare i Sverige.

Endast Norge är någorlunda i närheten med cirka 50 dollar. De flesta länderna i Europa ligger runt tio dollar och Obama lovade nio dollar per invånare. Han betalade ut motsva-rande tre dollar, eller en miljard av lovade tre miljarder dollar, innan Trump tog över.

Vad betyder då detta för Sverige? Ska vi verkligen betala ut mångmiljardbelopp på rätt lösa grunder till ett system som innebär stora risker för korruption, dålig kontroll och osäker användning? Även om pengarna kom att användas som avsett skulle effekten på netto CO2-utsläpp i världen bli negligerbar enligt analys utifrån IPCCs egna beräkningar av Bjorn Lomborg och Copenhagen Consensus Center.

Var ska pengarna tas? Ska vi avveckla stora delar av SIDAs verksamhet för detta ändamål, eller ska utgifterna komma ovanpå vad som redan är världens generösaste U-hjälps program?

Frågorna är många. Redan i höstbudgeten kräver de svar. Varför inte samordna med våra grannländer och andra EU länder och se hur de agerar? Eller kanske är det bättre att vi helt enkelt också lämnar Paris-avtalet och använder tid, energi och pengar till projekt som vi kan ha bättre kontroll på och vi och mottagarländerna kan ha större nytta av?

Staffan Wennberg 

+ – + – + – +

by