Figur 1. IPCC:s klimatmodeller erhålles med datorsimulering av atmosfärens tillstånd.
Man skapar ett rutnät på marken och delar in luften där ovanför i olika celler med stigande höjd. Sedan beräknar datorn hur cellerna överför vindar och värme, etc. mellan varandra. Rutorna på marken har sidor mellan 100 och 300 km.
Att applicera detta på ett kaos som klimatet kan aldrig bli bättre än en gissning.
+ – + – + – +
Att spå väder med någorlunda precision klarar meteorologerna maximalt tio dagar framåt, men att förutsäga hur klimatet kommer att utvecklas, tror sig IPCC klara flera decennier framåt. Frågan är: Hur troligt är det att IPCC:s klimatmodeller kan förutse klimatet år 2050 eller 2100?
När IPCC (FN:s klimatpanel) sammanställde sin tredje rapport 2001 var atmosfärfysikern Richard Lindzen en av de vetenskapliga experter som utsetts till huvudförfattare av det sjunde kapitlet, där bland annat klimatmodellernas tillförlitlighet utvärderades. Experterna fann att modellerna innefattade så många osäkra förutsättningar att man inte kan lita på prognoserna. Men i den sammanfattande syntesrapporten drogs rakt motsatt slutsats: Modellerna har nu blivit så bra att man kan lita på dem.
IPCC:s ledning struntade alltså i den vetenskapliga utvärderingen och redovisade i stället modellernas skrämmande spådomar som sanning. Richard Lindzen lämnade omgående IPCC och blev en av de amerikanska skeptikernas frontalfigurer.
Men redan i utvärderingsrapporten samma år skrev IPCC att klimatmodellerna inte duger som underlag för långsiktiga prognoser: Klimatsystemet är ett kopplat ickelinjärt kaotiskt system, varför långsiktiga prognoser för framtida klimat inte är möjliga.
Kan det sägas tydligare? IPCC ogiltigförklarar sina egna prognosmetoder. Ändå är det på dessa som det alarmistiska budskapet vilar.
När slutversionen av IPCC:s andra stora rapport 1995 lades fram visade det sig att IPCC:s ledning strukit den vetenskapliga expertgruppens slutsatser att någon mänsklig påverkan på klimatet inte kunde fastställas. I stället infogade man en mening som angav att vetenskapliga data nu tydde på en märkbar mänsklig påverkan på jordens klimat. Det torde vara den politiskt mest avgörande slutsats IPCC någonsin dragit. Nu låg vägen öppen för alla möjliga politiska utspel i kriget mot koldioxiden. Klimatfrågan blev en politisk fråga. Att IPCC var en politisk byråkrati och inte en vetenskaplig organisation blev tydligt.
Att ett föregivet vetenskapligt organ som IPCC tar till skräckpropaganda är inte acceptabelt. Klimatologen Stephen Schneider som var pådrivande vid klimatpanelens inrättande är känd för följande uttalande: ”Vi måste visa upp skrämmande scenarier, göra dramatiska uttalanden och inte nämna så mycket om tveksamheter som vi kan känna” ”Var och en av oss måste ta ställning till vad som är rätt balans mellan att vara effektiv och att vara ärlig.”
Stephen Schneider, som var rådgivare till samtliga presidenter från Richard Nixon till Barack Obama, tillhörde kärngruppen inom IPCC:s ledning och lämnade författarbidrag till IPCC:s fyra första rapporter.
Satellitmätningar av jordens temperatur har visat ytterst små förändringar under de senaste 20 åren, med undantag för El Nin͂o-åren 1998 och 2015-2016. Hur stämmer det med katastrofscenarierna med ökande temperaturer? Inte alls! Det har även IPCC noterat och ändrat begreppet AGW (Anthropogenic Global Warming) till Climate Change, vilket var smart eftersom klimatet alltid har ändrats!
Något som IPCC har lyckats väl med är att få omvärlden att tro att den antropogena koldioxiden är huvudorsaken till global uppvärmning. Forskare och byråkrater som stödjer denna hypotes ser en säker försörjning i form av anslag och löner.
Modellernas förutsägelser blir inte vetenskapligt tillförlitliga och prognostiskt användbara förrän de har validerats. Ingen av de IPCC-stödda klimatmodellerna uppfyller detta fundamentala krav.
Sigvard Eriksson, Norrtälje
Björn Holmström, Svinninge
+ – + – + – +
by