Monthly Archives: December 2014

Kallt värre i Amerika

DT-Logga
2014-12-30 Dalarnas Tidningar

Mild svensk senhöst och december ser klimatalarmister som tecken på hotande global uppvärmning.

Men Nordamerika, Ryssland och Ukraina har haft sträng kyla med mycket snö. I slutet av november hade nordöstra USA häftigt snöfall med upp till 178 cm på ett dygn. I Ukraina var det nyss 23-28 minusgrader med mycket snö.

En bekant upplevde nyligen snöstorm på gränsen mot Québec i USA och rapporterade om över två meter nysnö vid de stora sjöarna längre in i landet. Förra vintern hade Alperna mycket snö med säsong långt in på våren, upplevt av bl. a. franska vänner.

Detta är förstås väder, inte klimat. Men det är också vårt nu mildare väder, styrt av varma västvindar. Ryssland och Nordamerika får däremot kalla vindar från Arktis.

Men på sikt tyder minimal solmagnetism och ökad kosmisk instrålning på kyligare klimat framöver. Ledande solforskare ser likheter med Lilla istiden ca 1300-1850. Knappast något att se fram emot!

Tege Tornvall

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmailby feather

Klimatbluffen i FN:s regi

NWT-Logga-0

2014-12-30

Hypotesens praktiska konsekvenser för vårt samhälle har hittills bestått av utvecklingshämmande åtgärder som koldioxidskatter och utbyggnad av så kallade förnybara energislag som kräver ständiga subventioner, fungerar dåligt och som sämst när de behövs som mest, skriver Lennart Back.

Vi har nu bevittnat det förhoppningsvis näst sista meningslösa och dyra klimatmötet i FN:s regi. Det återstår ett i Paris nästa år där man sannolikt ger upp försöken att få alla länder att skriva på ett klimatavtal. Allt flera har nämligen insett att klimathoten ingår i ett poli- tiskt spel och spjärnar emot eller deltar inte. Resultatet blir som i Limas urvattnade slutdokument.

Med ett undertecknat avtal skulle FN få mer makt och fullt ut tillåtas praktisera en form av global planekonomi genom att bland annat administrera en gigantisk klimatfond. Från denna kan sedan pengar överföras till U-länder för att kompensera för den “klimatskuld” U-länderna hävdar att västvärlden har till dem.

Från början insåg man att det krävdes någon form av hot för att få västvärlden att acceptera ett klimatavtal. Man pekade på den då pågående globala uppvärmningen och skyllde den på mänskliga utsläpp av koldioxid. Idén byggde ursprungligen på att utsläppen var ungefär proportionella mot ett lands välfärd. Ju större utsläpp, desto större miljöbov. Därmed kunde utsläppen motivera beskattning. Det återstod emellertid ett litet problem – att visa den påstått starka kopplingen mellan koldioxid och klimatet.

FN:s klimatpanel IPCC bildades 1988 och har sedan starten försökt skaffa fram underlag för hypotesen att människans utsläpp av koldioxid på sikt kan orsaka stora klimatproblem. Hypotesens praktiska konsekvenser för vårt samhälle har hittills bestått av utvecklingshämmande åtgärder som koldioxidskatter och utbyggnad av så kallade förnybara energislag som kräver ständiga subventioner, fungerar dåligt och som sämst när de behövs som mest.

IPCC har misslyckats med sitt uppdrag och har inte presenterat något vetenskapligt underlag för sin hypotes. De skyr därför verkligheten och motiverar i stället hypotesen med datamodeller vars resultat med tiden avviker allt mer från det som verkligen händer. Den globala uppvärmningen har exempelvis stannat av sedan snart tjugo år. Det hindrar dock inte FN från att med stöd av datamodellerna hävda att vi snabbt måste göra kraftiga minskningar av utsläppen för att undvika klimathot som IPCC fantiserat fram.

Världens invånare bryr sig numera inte om vad IPCC säger. Kampen mot klimatförändringarna hamnar först på sextonde och sista plats när FN undersöker hur individer i olika länder rangordnar viktiga samhällsfrågor. Det som engagerar är i stället sådant som minskar fattigdomen i världen och behöver riklig tillgång på billig energi – alltså precis det man motarbetar när man jagar koldioxidutsläpp.

Klimathoten har framförts i snarlika ordalag i flera decennier. Hade de haft rätt då, hade vi redan råkat ut för elände nu. New York borde vara på väg att bli dränkt, Arktis is ha försvunnit, globala uppvärmningen ökat och människan levt under allt knappare förhållanden. Trots att utsläppen hela tiden ökat, har inget hot slagit in och människan har aldrig haft det så bra som nu trots stor ökning av antalet individer.

Tecken på kommande katastrofal uppvärmning saknas. Därför riktar de som vill utnyttja ”klimatutsläppen” (ett idiotiskt ord) nu uppmärksamheten mot enstaka variationer i vädret. Den globala uppvärmningen har fått byta namn till klimatförändring. Då blir det lättare att utnyttja att många har svårt att skilja på klimat och väder när ”klimathotet” skall användas som åtgärdsmotiv. När skall en svensk journalist leva upp till yrkets krav på källkritik och ta tag i det scoop om klimatbluffen som väntat på sin skribent länge nu?

Lennart Back

Före detta adjunkt i maskinteknik

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmailby feather

Destruktiv klimatpolitik

Klimat-Lima

I Lima har något tiotusental delagater från FN:s 195 nationer och otaliga “miljörörelser” förhandlat om vad det stora mötet i Paris nästa år skall binda parterna till juridiskt. Efter två veckor och två nätters övertid enades man om en överenskommelse, som egentligen bara innebär att man skall prata mera med varandra.

Ex-130511-Geting

Detta kommenterades i Expressen av Jens Holm (V) och Isabella Lövin (MP):

2014-12-12 Strid för fattiga länder i klimatfrågan, Romson

2014-12-14 Sista chansen att rädda vår framtid

Sedan fick vi glädjen att se en kort-kort replik i tryck:

2014-12-23 Holms och Lövins klimatpolitik destruktiv

REPLIK. Klimatmötet i Lima är “historiskt” både enligt Jens Holm (V) 12/12 och Isabella Lövin (MP) 14/12. Det blev ett fiasko, eftersom ingen lovade något verkligt konkret. Orsaken är bristande kunskaper om fakta.

Holm anför havsnivåhöjningen runt ö-nationen Tuvalu. Öns mätstation visar dock ingen höjning av havsytan under de senaste 35 åren. Den är kollad på plats av vår expert på haven, doktor Nils-Axel Mörner. Forskare på Nya Zeeland har sett att korallerna växer så att fler öar växer än det är som krymper.

Inga tecken tyder på att Jorden blir katastrofalt varmare. Sedan 18 år har ingen uppvärmning uppmätts. Men IPCC:s datorsimuleringar visar ständigt stigande global temperatur. De har alltså misslyckats med de senaste 18 åren, men anser ändå att de kan spå klimatet för 2040 och 2100, det vill säga 25 och 85 år i framtiden. Det är vad Holm och Lövin baserar sin politik på. Hur kan de tro på det? Det är inte högre sannolikhet för att klimatet blir varmare än att det blir kallare, googla “pulkovo kallare”.

Koldioxidutsläppen har varit en välsignelse för mänskligheten. Fakta visar att koldioxiden medfört större skördar och minskade öknar, googla “koldioxid växt välgörande”. Hundratals miljoner har lyfts ur fattigdom och svält. Både Holms och Lövins klimatpolitik är destruktiv. Den gör både U-länderna och oss fattigare. Vi får svårare att ge bidrag. Lövin har statens resurser att utreda fakta. Hon borde använda dem till en kritisk granskning av IPCC:s rapporter.

Wibjörn Karlén
professor emeritus i naturgeografi, ledamot Kungliga Vetenskapsakademien, KVA
Tore Scherstén
professor emeritus i kirurgi, ledamot KVA
Sture Åström
civilingenjör, sekreterare nätverket Klimatsans

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmailby feather

Aktuell bok aviserar kallare klimat

Tege-140215-Front

Recension:

Tege Tornvall: “Solen driver vårt klimat – Vetenskap, debatt och politik”, eget förlag, 217 sidor.

Fackjournalisten Tege Tornvalls klimatbok är så aktuell att den har med att brittiska BBC metodiskt uteslutit kritiker av FN:s klimatpanel IPCC och dess larm om påstådd kommande värmekatastrof. Larmen bygger på hypotesen att atmosfärens halt av koldioxid skulle ha en dominerande effekt på klimatet. BBC har hållit allmänheten ovetande om Solens inflytande.

Solforskaren professor Richard Harrison är chef för det brittiska rymdfysiska laboratoriet Rutherford Appleton. Han har studerat Solen i 30 år men aldrig sett den bete sig som nu. Dess magnetiska aktivitet märks bland annat i antalet solfläckar. Få solfläckar är tecken på lägre magnetisk aktivitet.

Antalet solfläckar minskar nu i snabb takt enligt professor Mike Lockwood vid Reading-universitetet. Lika få solfläckar noterades periodvis under den Lilla Istiden ca 1300 – 1850. Då var det 1 – 3 grader kallare än nu.

Till de solforskare som nu väntar sig några riktigt kalla decennier hör även Habibullo Abdussamatov, chef för det ryska rymdobservatoriet Pulkovo i St. Petersburg.

Boken ger en fullödig beskrivning av klimatforskningen. Som titeln avslöjar, har Tornvall insett Solens betydelse, vilken varit uppenbar för många forskare sedan den först noterades av William Herschel år 1801. IPCC har dock inte med Solens klimatpåverkan i sina datormodeller, dels för att panelen underskattar dess betydelse, dels för att den är för svår att beräkna och datormodellera.

Tornvalls journalistiska schwung gör boken lättläst med korta avsnitt och många figurer. Man behöver inte vara naturvetenskapligt skolad för att följa med. Det får man hjälp med av två sidor förklaringar till begrepp och förkortningar. Han har samlat så mycket fakta, som ofta beskrivs med pedagogiska diagram, att boken blivit en veritabel upplagsbok.

Boken är närmast ett måste för den som vill debattera klimatet seriöst.

Sture Åström, civ. ing.
Sekreterare Nätverket Klimatsans

VÄLKOMMEN

I nätverket utbyter ett hundratal personer nyheter om klimatforskningen, bland dem ett 30-tal professorer och docenter inom klimatrelaterade fält. De har nära personliga kontakter bland världens främsta forskare, varför synnerligen kvalificerade analyser av forskningen cirkuleras i nätverket. Ännu fler medlemmar har erfarenhet från ledande positioner inom näringsliv och samhälle. De utvärderar analysernas betydelse för ekonomi och politik.

Boken kan beställas av författaren direkt:

Tege Tornvall: tege.tornvall(snabela)telia.com

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmailby feather

En förlust för miljön och våra plånböcker

NWT-Logga-0

2014-12-07

Tyskarna har jämte danskarna, som också förstört mångas närmiljö med lågpresterande vindkraftverk, Europas högsta elpris. På köpet har man fått instabila elnät och ökat utsläppen, skriver Lennart Back.

Romsons beskrivning av vägen till det samhälle Miljöpartiet vill ha innehåller många honnörsord som brukligt är i politisk ”reklam”. Det skall bli bättre, höjas, främjas, stärkas och kraftfulla åtgärder skall vidtas. Det skall satsas på allmänna kommunikationer, särskilt tåg. Tyvärr är dessa färdmedel för många något som tar dig från en plats där du inte är till en plats dit du inte ska. Löften om sådana satsningar väcker sannolikt en rätt måttlig entusiasm hos landsbygdsbor.

Man behöver inte åka så långt för att studera vad som händer där man fått möjlighet att omsätta grön politik i handling. Tyskland har gjort stora gröna satsningar i det som kallas ”die Energiewende”. Gröna partier i vågmästarställning tvingade fram nedmontering av kärnkraft för att sedan försöka ersätta den med subventionerad så kallad förnybar energi. Miljöpartiet brukar själva hänvisa till Tyskland som ett föredöme och tycker att Sverige bör följa efter.

Studerar man vad som hänt ser man något annat än bilden av den gröna idyll som Romsons inlägg säkert är tänkt att mana fram. Tyskarna har jämte danskarna, som också förstört mångas närmiljö med lågpresterande vindkraftverk, Europas högsta elpris. På köpet har man fått instabila elnät och ökat utsläppen. Tyskarna betalar nästan 50 procent mer än det europeiska genomsnittet för sin energi. Tysklands regering har medgivit att runt sju miljoner hushåll lever i energifattigdom. Det innebär att de tvingas spendera mer än 10 procent av sin inkomst på energi och dessutom har cirka 300 000 hushåll per år fått strömtillförseln bruten därför att de inte kunnat betala elräkningarna.

Enligt professor Björn Lomborg är den tyska industrins energikostnader cirka 20 procent högre än genomsnittet i EU och tyskarna har i år tvingats betala runt 200 miljarder kronor (!) i subventioner till grön energi. Jag återger igen (jag har använt det i en tidigare replik) det omdöme den tyska statliga expertutredningen EFI gav till den tyska regeringen om energiexperimentet: Kommissionen konstaterar att exporten blivit lidande och ser inte något rättfärdigande för fortsättandet av lagen om förnybar energi. Lagen gör elen dyrare, men för inte med sig ett bättre klimatskydd och har inte heller lett till fler innovationer.

Tysklands erfarenheter ligger väl i linje med konsekvenserna av de satsningar på förnybar energi man erfarit i andra länder i Europa som exempelvis Spanien. Antalet jobb minskar och industrin ser sig om efter möjligheter att flytta verksamhet till andra länder. Mot denna bakgrund ter sig Romsons påstående om att vi med grön miljöpolitik skulle stärka vår konkurrenskraft som ett dystert skämt.

Lennart Back

Före detta adjunkt i maskinteknik

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmailby feather

Romson larmar utan saklig grund

Klimat-Romson

Vår miljöminister Åsa Romson (MP) hävdar att det är ”jäkligt bråttom” att minska Sveriges och andra länders utsläpp av koldioxid för att uppfylla EU:s klimatmål. Detta är högst 2 graders uppvärmning sedan industrialismens början.

Men Romson har missat flera fakta om vårt klimat, varav de flesta finns lätt tillgängliga på nätet. De har noterats av ansvariga myndigheter och institut.

o Atmosfärens marknära temperatur har inte stigit på 18 år och tycks nu globalt vara på väg ner.

o Den enda klimatförändring som faktiskt konstaterats är en knapp grads uppvärmning sedan Lilla Istidens slut ca 1850.

o FN:s klimatpanel IPCC uppger själv 0,85 grad under perioden 1880-2012.

o Denna måttliga uppvärmning är en naturlig återhämtning från Lilla Istidens kyla, som ofta var förenad med missväxt och nöd.

o Koldioxid är växtlighetens livsnödvändiga näring. Mer koldioxid ger frodigare växtlighet.

o Satelliter har registrerat 11 procent mer växtlighet de senaste 30 åren. Öknarna har minskat.

o Världens spannmålsproduktion har femfaldigats sedan 1930, medan folkmängden ”bara” ökat 3,5 gånger.

o Antalet svältande och nödlidande har minskat med hundratals miljoner trots ökande befolkning.

o Växlande solmagnetism i samspel med inkommande kosmisk strålning påverkar klimatet genom växlande molnbildning och nederbörd.

o Under nuvarande solfläckscykel, nr 24, har Solens aktivitet varit låg. Att döma av det mönster cyklerna visade för 200 år sedan, blir Solens aktivitet ännu lägre under kommande cykel, nr 25.

o Satelliter har registrerat 25 procent svagare magnetism runt solsystemet, vilket gett kraftigt ökad kosmisk instrålning på Jorden.

o Det förebådar kyligare klimat med trolig negativ effekt på växtlighet och grödor.

o IPCC varnar dock för fortsatt uppvärmning, framräknad i datormodeller med antagande om förstärkande effekt av vattenånga.

o Men vattenånga har även en kylande effekt som moln och nederbörd.

o IPCC är ett ”mellanstatligt” organ, vars delegater utses av FN:s 195 medlemsländer efter jämlikhets- och rättvisekriterier snarare än vetenskaplig kompetens.

o Få FN-länder bedriver egen klimatrelaterad forskning. Delegaterna är främst politiker, diplomater och funktionärer.

o IPCC har låtit ca 800 forskare ställa samman synteser av världens aktuella klimatforskning.

o Synteserna begränsas till frågan om eventuell mänsklig påverkan.

o Naturliga processer som samspelet mellan hav, atmosfär och solaktivitet beaktas inte.

o Det gör att synteserna är ytterst osäkra rörande specifikt mänsklig klimatpåverkan.

o Staternas delegater förhandlar sedan fram formuleringarna i IPCC:s sammanfattning för beslutsfattare. Där anges 95-procentig säkerhet för mänsklig påverkan.

o Sedan anpassar IPCC synteserna för att stämma med sammanfattningen. Det är bakvänd ordning.

Detta tar politiker, media och opinion för gällande klimatvetenskap. Men det är inte vetenskap. Det är politik.

Att ändå larma om hotande uppvärmning och kräva höga skatter för dyra åtgärder saknar förankring i verkligheten. Larmen är meningslösa. Det är verkligheten som gäller, inte datormodeller matade med antaganden, det vill säga gissningar.

I verkligheten har den enda ”klimatförändring” som kunnat noteras varit välgörande för hela mänskligheten.

Nätverket KLIMATSANS

Fred Goldberg, tekn. dr, Swedish Polar Institute
Pia Hellertz, fil.dr. socionom
Olof Hellström, bergsing. energiexpert, fd vVD ÅF
Hans Jelbring, civ.ing, fil.dr, klimatolog
Wibjörn Karlén, professor em. naturgeografi, ledamot Kungliga Vetenskapsakademien
Bertil Larsson, meteorolog, polarforskare
Ulf Mossberg, agronom, f.d. styrelseordf. Nitro Nobel Group
Tore Scherstén, professor em. ledamot Kungliga Vetenskapsakademien
Tege Tornvall, fackjournalist, författare: ”Solen driver vårt klimat”
Gillis Westman, gruvingenjör, fil. mag.
Sture Åström, civ. ing., nätverkets sekreterare

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmailby feather

Rockström fabulerar

Rockström

2014-11-29 Rockström i SvD

Här visar vi artikeln med kommentarer av Tege Tornvall i kursiv stil:’

”Vi är redan på väg ur ett stabilt klimat”

SvD 29 november 2014. På klimattoppmötet i Lima är målet att den globala uppvärmningen inte ska överstiga 2 grader. Samtidigt kämpar många stater för max 1,5 grader – en nivå som vi i teorin redan kan befinna oss på. – Om dagens utsläppstakt får fortsätta har vi en global krissituation, säger professor Johan Rockström.

Den har yttrat sig i 11 procent mer växtlighet de senaste 30 åren och att världens spannmålsproduktion femfaldigats sedan 1930, medan Jordens befolkning “bara” ökat 3,5 gånger.

När världens länder träffas på klimattoppmöte i Perus huvudstad Lima, som inleds på måndag, är det övergripande målet att jordens temperatur inte ska öka med mer än 2 grader jämfört med förindustriell tid.

IPCC hävdar 280 ppm i tiotusentals år före industrialismen, registrerat i borrkärnor från Vostok-stationen på Antarktis. Men i isar vandrar CO2-molekylen och bildar föreningar med andra ämnen. I verkligheten har förstås CO2-halten växlat med temperatur och växtlighet mellan istider och mellanliggande värmeperioder.Det kan också konstateras på t. ex. trädringar, växters klyvöppningar och kemiska växtanalyser.

Målet formaliserades på toppmötet i Köpenhamn 2009 – av politiker. Men eniga var de inte. Redan då pläderade över hundra stater för att temperaturhöjningen ska begränsas till max 1,5 grader. Mest angelägna om den ambitiösare nivån är de länder som drabbas hårdast av den globala uppvärmningen, bland dem en rad ö-nationer och afrikanska stater.

De har “drabbats” av större skördar, mer nederbörd och mer växtlighet. Haven stiger mycket måttligt med 1-2 mm per år i avtagande takt. Flera länder sjunker under tektoniskt tryck. Andra stiger med landhöjning. Koraller följer ljuset, bygger på till vattenytan och har funnit i miljontals år. Ö-nationer investerar i nya hotell och byggnader nära vattennivån.

Även Sveriges miljö- och klimatminister Åsa Romson (MP) tycker att 1,5 grader vore att föredra. Om 2 graders temperaturökning säger hon:

– Det är många forskare som pekar på att det är en farlig nivå. Vilka?? Varför??

Samma sak säger Johan Rockström. Han är professor i miljövetenskap, chef för Stockholm Resilience Centre och har under många år placerat sig i den absoluta toppen då tidningen Miljöaktuellt rankar landets ”miljömäktigaste”.

Pseudoargument. Hans kritiklösa meningsfränder belönar honom. Han är agronom. IPCC godkänner utåt endast uttalade “klimatforskare” = sådana som begränsar sig till påstådd mänsklig påverkan. Med det måttet platsar Rockström.

Enligt honom är 1,5 graders uppvärmning vad vetenskapen bedömer att människan bör kunna klara. Högre temperaturer än så ökar riskerna dramatiskt.

– Vår stora utmaning är inte om vi står pall i en värld som är 1,5 grader varmare. Vår stora utmaning är att inte starta självförstärkande processer som leder oss till 3 eller 4 grader.

I så fall försätter vi oss i en katastrofal situation, påminner Rockström.

Jorden har med mycket rikare växt- och djurliv upplevt långa, stabila perioder med 5-10 grader högre temperatur och 3-20 gånger högre CO2-halt.

– Den globala temperaturen har ökat med maximalt 1 grad under de senaste 10 000 åren. Vi är redan på väg ut ur det stabila klimat som varit förutsättningen för att utveckla dagens samhällen, säger han.

Varmast efter senaste istid var holocens klimatoptimum för 5-7.000 år sedan. Behagligt klimat hade Doggerland på nuvarande Nordsjöns botten för ca 8.000 år sedan, men det sköljdes bor när en isbarriär brast i Nordamerika och släppte loss en enorm flodvåg. IPCC hävdar 280 ppm i tiotusentals år före industrialismen, registrerat i borrkärnor från Vostok-stationen på Antarktis. Men i isar vandrar CO2-molekylen och bildar föreningar med andra ämnen. I verkligheten har förstås CO2-halten växlat med temperatur och växtlighet mellan istider och mellanliggande värmeperioder.Det kan också konstateras på t. ex. trädringar, växters klyvöppningar och kemiska växtanalyser.

I Lima kommer världens beslutsfattare att vässa argumenten med hjälp av den 40-sidiga slutrapport som FN:s klimatpanel, IPCC, nyligen presenterade. Där sammanställer forskarna den senaste vetenskapen och levererar dessutom en ”kolbudget” för hela klotet.

Denna rapport förhandlas fram mellan panelens delegater, utsedda av FN:s medlemsstater efter jämlikhets- och rättvisekriteria snarare än kompetens och kunskaper. Den bortser från motsägande fakta rörande hav, moln och solaktivitet för att de a) anses oviktiga och b) är för svåra att modellera i datorer. Den skärper också uttalad ovisshet om mänsklig klimatpåverkan till 95-procent säkerhet – utan stöd i bakomliggande synteser.

Enligt den kan vi släppa ut ytterligare 1 000 miljarder ton växthusgaser innan vi överskrider 2 grader. En utsläppstakt på 36 miljarder ton per år – som snabbt närmar sig 40 miljarder ton – ger oss omkring 25 år kvar i en värld byggd på fossila bränslen.

Borrprover i Antarktis visar att CO2-halten alltid följer temperaturen, inte tvärt om. En 14-11-27 publicerad rapport i Journal of Atmospheric and Solar-Terrestrial Physics från studier i Antarktis bekräftar 95 procent samvariation med Solen de senaste 11.000 åren.

Johan Rockström anser att IPCC:s sammanställning är ”den bästa vi har” – om än ytterligt konservativ.

Rockström förnekar eller känner inte till motpanelen NIPCC med ett stort antal tunga forskare. Han förnekar och underskattar också amerikanska Heartland-institutet och tyska Eike-institutet.

– IPCC:s slutsatser utgör minsta gemensamma nämnaren i ett brett vetenskapligt syntesarbete. Resultatet blir en alltför riskfylld analys.

IPCC bedriver enligt sin egen hemsida ingen egen forskning och sätts samman av funktionärer och politiker utsedda av FN-länder. De förhandlar fram sina sammanfattningar för beslutsfattare med det bestämda uppdraget att visa mänsklig påverkan.

Rockström menar att FN:s klimatpanel gör ett ”dubbelfel”. Det första är det alltför höga 2-gradersmålet, som Rockström alltså anser borde ligga på 1,5 grader.

Det andra gäller sannolikheten. När IPCC talar om en kolbudget på 1 000 miljarder ton slår de fast att vi med den kommer att klara våra mål – med 66 procents sannolikhet.

– Jag tycker att vi måste fråga oss hur stor risk vi är villiga att ta. Är vi verkligen nöjda med 66 procents sannolikhet?

Med nuvarande minimala solmagnetism är sannolikheten stor för kommande kyligare klimat. Men det erkänner inte IPCC, som inte har med Solens aktivitet i sina datormodeller.

– Risken blir en på tre att uppvärmningen överskrider 2 grader, vilket med stor sannolikhet innebär att Grönlands isar smälter. Sker det går framtida generationer sju meters havsytehöjning till mötes. Så stora risker skulle vi inte ta inom några andra områden.

Grönlands landis täcker 1,7 miljoner km2 och mäter 2,8 miljoner km3 volym med 10-12 minusgrader årsmedeltemperatur. Att helt smälta den skulle ta hundratals år av oavbruten värme. Dess inre växer, vilket återvändande forskargrupper märker på att deras tidigare läger täckts av snö och is.

Så om vetenskapen och jordens fattigare länder fick sin vilja igenom – om max 1,5 graders uppvärmning blev målet vi siktade mot – hur går det för oss?

Människans påverkan har hittills lett till en global uppvärmning som i snitt ligger kring 0,8 grader. Dock dröjer det innan de utsläpp vi redan orsakat ger fullt utslag på termometern. Forskarna räknar med decennier innan den koncentration av växthusgaser som finns i atmosfären också får kvicksilvret att stiga – vilket gör att vi i realiteten är intecknade för mer än 0,8 grader.

CO2-halten följer temperaturen. Varmt ytvatten gasar ut koldioxid, kallt tar upp. Fortgående uppvärmning sedan kalla Maunder minimum för 300-350 år sedan har värmt ytvattnet, som gasat ut mer koldioxid. Ständig vulkanisk, seismisk och tektonisk aktivitet över och under vatten släpper också fortlöpande ut koldioxid och andra gaser, långt mer än mänsklig aktivitet.

Redan i dag tar hav och skogar – så kallade kolsänkor – upp cirka 50 procent av våra koldioxidutsläpp. Om vi lyckades nå nollutsläpp av växthusgaser skulle vi med hjälp av sådana kolsänkor kunna få negativa utsläpp, vilket skulle minska befarad temperaturökning.


Det är det som får växtligheten att växa mer. Skall vi hejda det? Trots ökning är nuvarande CO2-halt historiskt sett låg. Mycket lägre skulle hämma växtligheten och befrämja savann- och ökenlandskap.

Ett annat problem är det faktum att luftföroreningar har en kylande effekt. Det lager av partiklar som ligger över jorden anses i detta nu dra ned medeltemperaturen med mellan 0,2 och 0,5 grader.

– Om fler länder införde regleringar som minskade luftföroreningarna skulle man kunna göra framsteg väldigt snabbt. Det är förstås bra, men skulle samtidigt få omedelbar effekt i form av ytterligare temperaturhöjning, säger Johan Rockström.

Konsekvenserna av det här, menar han, blir att vi redan i dag är ”teoretiskt bundna till 1,5 grader”.

Den helt dominerande “växthusgasen” vattenånga har också en kylande effekt genom moln och nederbörd, inte förstärkt värmande, som IPCC hävdar.

– På så vis skulle vi behöva släcka lampan genast, säger han och intygar att analysen är vetenskapligt rumsren.

– Det är en av de mest förtvivlade slutsatserna. Vi säger att vi måste klara 1,5 grader för att undvika risken för tröskeleffekter. Samtidigt finns risken att vi har dolt 0,5 grader på grund av de kylande gaserna. Alltså har vi redan en global krissituation.

Stora vulkanutbrott skyler stora delar av Jorden med kylande stofttäcken. Det hämmar växtlighet och skördar och är farligt att andas in. Inte heller stora stoftmoln från mänsklig förbränning är nyttiga att andas in. Men de försvinner snabbt med nya energiformer och bättre rening.

Främsta hoppet, enligt Rockström, står till att vi under kommande fem år vänder utsläppskurvan nedåt och når noll i utsläpp kring 2050. Om vi därefter får ”negativa” utsläpp kan temperaturen hinna stabilisera sig på acceptabla nivåer innan jorden finner ett nytt jämviktsläge.

– Det är en optimistisk analys. Men omöjligt är det inte, säger Johan Rockström.

Inga CO2-utsläpp betyder på kort sikt slut på mänsklig verksamhet. “Förnybar” energi förslår inte på långa vägar för jämn och säkert tillgänglig energi. Det blåser bara ibland, är bara solsken ibland och finns inte nog med odlingsmark för all biomassa som skulle behövas. Jämnt och säkert tillgänglig energi är ännu vattenkraft, kärnkraft, jordvärme och kol i olika former. I Jordens inre finns enorma mängder ursprungligt kol. Under hög värme och högt tryck nybildas kolväten i Jordens inre. Av kol kan flytande bränslen göras. Gas räcker i hundratals år. På sikt kommer torium-baserad kärnenergi samt med tiden fusionsenergi.

Ändå, menar han, känner han sig tryggare med att ställa den ”fulla diagnostiken” i dag jämfört med för bara några år sedan – just för att vi nu kan ana konturerna av en fossilfri världsekonomi.

– Vi börjar se att det är möjligt med en god välfärd inom ramen för en lågkolekonomi. Det kan påskynda incitamenten att vara innovativ och våga ta stora tekniksprång.

Trots att Johan Rockström med all önskvärd tydlighet skulle se ett mer ambitiöst mål än 2 grader, poängterar han vikten av de globala FN-förhandlingarna.

– Vi måste stötta politikerna i kampen för ett globalt bindande avtal. 2 grader är ett absolut minimum och därmed en absolut nödvändighet.

Med rådande solminimum kan 2-gradersmålet “uppfyllas” utan minsta åtgärd. Däremot måste vi anpassa oss till kommande något kyligare klimat.

Industriländerna tar på sig att politiskt förhandla om utvecklingsländernas möjligheter, binder ris åt egen rygg genom onödiga kostnader samt utsätter sig för kompensations- och utpressningsförsök från både utvecklings- och rena skurkstater.

Men det skapar nya maktbaser över och vid sidan av gängse demokratiska församlingar för självutnämnda företrädare för förment högre moral.

Jenny Stiernstedt, 08-13 51 53jenny.stiernstedt@svd.se

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmailby feather